Heavy Underground

Klockan slår 09.00 och jag vaknar stilla upp ur min träda. Gubbkroppens ryggskott har äntligen släppt, och med en semester i kroppen känner jag mig både utvilad, redo och pepp för att ta mig an det som komma skall.  Vi ska mötas ett gäng vänner på en pub nära festivalområdet för att dra upp gemensamma riktlinjer för dagen. Min kompis med skägget hör av sig och meddelar att han blir dryga timman sen, eftersom han lyckats skära sig svårt i näsan vid rakning. Jag skrattar, och funderar mycket på hur det gick till.  Väl där träffar jag min väldigt musikdedikerade vän. Vi pratar om vad vi ska se, och inser att dagens program är fullsmetat. Vi äter lunch och pratar om sommarminnen, och att Smile och QOTSA ställt in sina spelningar.  Skägget och Dalslands-Danne anländer. Vi pratar om ålderskrämpor och att man inte borde leka skeppsbrott över 30. Vi pratar om tatueringar, skivomslag och att det är omöjligt att borra upp saker rätt i betong. Att remastrade skivor är onödigt, vad som är konst eg

Kriegshög är ett hardcoreband från Japan och för fjorton år sedan så damp deras självbetitlade debutplatta ner som en bomb. Här har vi nu uppföljaren som många väntat på. Under den långa väntan så har Kriegshög endast släppt två sjuor där den senare ”Paint it black/White out” från 2019 skvallrat lite om den riktning Kriegshögs sound tagit.  Där debutplattan var rätt extrem och noisig hardcore så har vi på ”Love & Revenge” ett band som istället fokuserar på låtar, riff och tyngd. Tempot är inte alls lika högt men ändå så finns attityden och känslan likväl kvar. Basen har tidigare varit ett drivande del av deras sound och den är precis lika närvarande och viktig här.  Det dröjer inte mer än 45 sekunder in i första låten ”Void” så finns den där underbara basen på plats och den sitter som ett smäck och skickar ilningar längs ryggraden på mig. Under de 22 minuterna som följer så har vi d-takt, fuzz, hardcore, punk, ökenrock. Allt kryddat med sångaren Masakis rakbladsvassa stämma. Det är

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

  Bödel är ett nytt band och ”Välkommen till avrättningen” är deras första fysiska släpp. Denna ep släpptes först på kassett men kommer också framöver att släppas på en sjua.  Att sammanfatta Bödels sound är inte speciellt svårt. Hardcore, d-takt och råpunk beskriver det hela rätt bra tycker jag. Bödel försöker inte att uppfinna hjulet på nytt men de vet verkligen hur d-takten ska spelas och de gör det förbannat bra!  Denna ep består av sex låtar plus ett intro. Tolv minuter snabb och ilsken d-takt flyger snabbt förbi när den är så bra som denna är. Det märks att det finns en hel del rutin bakom instrumenten. Sångerskan Leya som är ynglingen i bandet har en underbart snorförbannad pipa som ilsket vrålar fram lyriken på ett grymt sätt.  Jag ser fram emot att höra mer från Bödel i framtiden. Just nu ska jag spisa ”Håll ut håll i” några gånger till. Det är för tillfället min favorit på denna ep. Hasta genast in på er favoritstreamingtjänst och gör samma sak!  /Anders Bergström