Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Hard Pass - Hardcore 2024

Malmö fortsätter att levererar högkvalitativ hardcore för massorna. Senaste upptäckten är kvartetten Hard Pass som i och med en femspårs-EP som distribueras digitalt och på kassett nu meddelar världen att Skånes dominans fortsätter. Det är en stenhård hardcoreattack som är skoningslös utan onödiga pauser. Från öppningen "Worker´s song" via distade basgångar i "Plastic tomb" och vidare med pärlor som "Welcomed hell" fram till avslutande frågan "Is This What It is Meant to Be?" som går lite långsammare men utan att minska intensiteten håller Hard Pass dig i ett järngrepp.  /Magnus Tannergren HARDCORE 2024 by Hard Pass

Vidro - Upp till dans

  Alla vi som hört Vidro tidigare eller alla som upplevt en spelning med Vidro vet ju redan att det är ett av Sveriges mest spännande band. Att de är ett av Sveriges bästa liveband är ju iallafall en sak som är säkert. Så när de släpper en ny sjua med fyra nya spår så är jag snabb och hugger som en kobra.  Det nya verket heter ”Upp till dans” och låter precis som Vidro, de har ju redan hittat sitt sound och identitet genom de två tidigare fullängdarna och den splittplatta som de har i bagaget. Det är samma mellantempo-hardcore som är fylld med attityd och ilska som tidigare. Man kan liksom inte låta bli att dansa med när ett band som Vidro bjuder upp till dans. Sångerskan Vendela låter precis lika snorförbannad som tidigare och när hon sjunger att ”Allt brinner” så känner man nästan röklukten och är tvungen att gå ut i köket för att försäkra sig om att man inte glömt nått på spisen. Fyra svinbra spår bjuder denna sjua på och min personliga favorit är avslutande ”Förstör det som förstör

Kungens Män - För samtida djur 1

  Kungens Män är ett unikum på den svenska musikscenen. Med sin egensinniga rock som baseras på mycket improvisation och experimentlusta så vet man egentligen aldrig vad man kommer att få men man kan alltid förvänta sig någonting intressant. Enligt Discogs finns det 28 albumsläpp vilket vittnar om den enorma kreativitet som det här bandet sitter på.  Det 29:e släppet via Majestic Mountain Records är ytterligare ett bevis på detta. Här blandas krautrocken med fusionjazz och progressiv rock. Det är intensiva rytmiska stycken musik som försätter dig i trans samtidigt som en annan sorts transcendental känsla orsakas av svepande melodier som som tillber jazzgudar som Pharoah Sanders och Alice Coltrane. Det är 46 minuter instrumental musik som bäddar in dig i förvissningen om att musik är den enda rimliga religion som människor kan ha. Det känns som om det du hör är hämtat från en annan plats och tid och kopplar ihop dig med ett större väsen. Så som all stor konst gör.  Men även om det är i

Death Chapel - Envy The Sun

  Death Chapel bildades 2021 i Göteborg. De har en tidigare ep i bagaget som de släppte 2022. Sålunda så kan vi konstatera att Death Chapel är ett rätt ungt band. Musikaliskt så skulle jag vilja påstå att de rör sig i trakterna kring lite svartare death metal, blackened death om du så vill.  Så låt oss då kasta oss över denna purfärska fyralåtars ep från Death Chapel som släpps idag. Vi finner här fyra spår från ett hungrigt ungt band som spänner ut sina vingar och kastar sig rakt ut i stupet, och de gör det med bravur. Första spåret heter ”Wander” och är kanske min favorit. Den för mina tankar dels till lite äldre döds från de södra trakterna i vårt avlånga land men samtidigt så andas den modernitet på nåt märkligt sätt. Andra spåret ”Antisocial” har en mer punkig och nu-metal attityd men utan att förlora dödsgrunden.  Tredje låten ut är ett krypande instrumentalt stycke som passar perfekt som ljudkuliss när du läser valfri novell av HP Lovecraft. Sista ut är titelspåret ”Envy the sun

Blood Red Throne - Nonagon

I detta avsnitt av ”På resa med Heavy Underground” reser vi väster ut till grannarna i Norge. Ja, musikaliskt iallafall. Blood Red Throne har hamrat på med fläskig döds metal sedan 1998 och SOM dom gör det! Greppa semesterkassan och häng med till norrbaggarnas land. När jag tänker Norge och metal så är det ju oundvikligt att inte först och främst associera till black metal, men landet kan även leverera finfin death metal. Vill man njuta av massiv döds som blandas med lagom mängder tekniska och melodiska delar har man hittat rätt i att lyssna in sig på Blood Red Throne. Jag älskar inte när det blandas in allt för mycket annat i just den genren men något break down och fingrar-möter-strängar-fipplande a la the Gothenburg sound är helt okej. Precis just den balansen har man hittat på ”Nonagon”. Låt för låt blir albumet bara starkare och under 42 minuter hinner vi få höra många låtar som är lagom varierade samtidigt som dom inte sticker ut från den utstakade stigen. Här har vi hushålls-met

Haystack - Doomsday goes away

Uffe Cederlunds noisetrio (alla bra noiseband är trios) släppte två utmärkta plattor 1996 och 1998 För att sedan göra ett utgivningsuppehåll fram till 2019 då utmärkta “The sacrifice” dök upp. Alla skivor har varit utmärkta alster som hållit noiserockfanan i Sverige högt.  “Doomsday goes away” är inget undantag. Vi bjuds på riktigt potent skrammel i samma skola som Unsane fast med lite mer melodi möjligtvis. Det är snygga riff med riktigt bra hookar som gör att låtarna känns mindre taggtrådiga för örat än de egentligen är.  Och ljudmässigt har Haystack fångat den där härligt torra ljudbilden som 90-talsproducenten Steve Albini gjort till sitt signum vilket gör att den här skivan känns tidstypisk för just det årtiondet som ni som vet om mina preferenser är någonting väldigt bra.  Jag skulle säga att den här skivan är ganska mycket vassare både låt- och ljudmässigt än sin föregångare och jag hoppas verkligen att Haystack kan få vara mer aktiva än tidigare både på skiva och live. Man vill

Fading Trail/Järnbörd/Horornisdiphonevalley/Abanglupa - split

  Järnbörd fortsätter att följa upp sin fullängdare "Gör om, gör fel" från 2021 med släpp tillsammans med andra. Den här gången tillsammans med tre andra band: Fading Trail (Finland), Horornisdiphonevalley (japan) och Abanglupa (Filippinerna). Alla tre har utmärkta bidrag om man gilla kaosartad grindcore men vi lämnar dem därhän och koncentrerar oss på Järnbörd.  Jag kan bara konstatera att Järnbörd fortfarande är ett av landets mest intressanta grindcoreband. De har ett helt eget sound och att sången är på svenska gör att det i mina öron blir lite punkigare. I orkanen av blastbeats finns även utrymme för dynamik och tungt riffande vilket gör att Järnbörds grindcore blir en upplevelse som är varierad och spännande. Jag gillar det jag hör och är glad för det här släppet men jag hoppas på att bandet snart släpper en fullängdare. Världen behöver mer Järnbörd.  /Magnus Tannergren

Lucifer - V

Lucifers femma.  En av de starkaste doom/heavy metal/rock-skivorna som kommer släppas under 2024.  ”Men lugn nu Sjöstrand, vi är bara i januari än så länge”, tänker ni. Må så vara, jag står fortfarande fast vid det. Jag hittade Lucifer när andra albumet släppts och jag föll så totalt för hela konceptet. Vid tredje albumet hade man verkligen hittat och cementerat sin stil och identitet. Någonting hände vid fjärde släppet. En liten dipp neråt men trots det behöll man kursen och nu har Johanna med sina underbara musiker hittat gasen rejält och man trycker på den här gången. Lucifer V har allt. Förförisk sång, text med ett tydligt tema, fet basgång, otroliga gitarrer med solon som ger mig ståpäls och sist men inte minst Sveriges egentliga konung bakom trummorna. Alla låtar har något unikt som ger helheten ett ordentligt toppbetyg. Den här gången har man jobbat hårt och noga med att få till det snygga och så väldigt svängiga soundet som kännetecknar Lucifer. I år har bandet funnits i 10 år