Uffe Cederlunds noisetrio (alla bra noiseband är trios) släppte två utmärkta plattor 1996 och 1998 För att sedan göra ett utgivningsuppehåll fram till 2019 då utmärkta “The sacrifice” dök upp. Alla skivor har varit utmärkta alster som hållit noiserockfanan i Sverige högt.
“Doomsday goes away” är inget undantag. Vi bjuds på riktigt potent skrammel i samma skola som Unsane fast med lite mer melodi möjligtvis. Det är snygga riff med riktigt bra hookar som gör att låtarna känns mindre taggtrådiga för örat än de egentligen är.
Och ljudmässigt har Haystack fångat den där härligt torra ljudbilden som 90-talsproducenten Steve Albini gjort till sitt signum vilket gör att den här skivan känns tidstypisk för just det årtiondet som ni som vet om mina preferenser är någonting väldigt bra.
Jag skulle säga att den här skivan är ganska mycket vassare både låt- och ljudmässigt än sin föregångare och jag hoppas verkligen att Haystack kan få vara mer aktiva än tidigare både på skiva och live. Man vill liksom ha mer efter att ha hört “Doomsday goes away”.
/Magnus Tannergren