För 30 år sedan släpptes Dia Psalmas debutskiva “Gryningstid” En skiva som blev en bästsäljare och som på många sätt var crescendot på den svenska punkvågen som svepte över landet under första halvan av 90-talet.
Att ett obskyrt punkband från Strängnäs som en gång i tiden hette Strebers skulle bli ett av Sveriges största rockband under en kort period känns som en saga i sig. Strebers hade ett grundmurat rykte på punkscenen under 80-talets andra hälft. Bandet levererade ett gäng klassiska plattor där man blandade punk, hårdrock och svensk folkmusik men historien tog abrupt slut när bandets trummis Johnny Ryd gick bort i en trafikolycka 1992. Efter en avskedsturné och en sista skiva med kvarvarande låtar så ombildades Strebers till Dia Psalma. Ulke, Ztikkan och Stipen (som ersatte Ryd under Strebers avskedsturné) gick in i studion i slutet av 1993 för att spela in det som skulle bli “Gryningstid”. Ingen hade någon aning om vad som skulle hända sen.
Intresset var naturligtvis stort bland de som gillat Strebers tidigare. Och när singeln med den första versionen av “Hon får…” släpptes minns jag att den slog ner lite som en bomb. Det lät Strebers men ändå inte. Man pratar om att band tar stora kliv och med Dia Psalma hade ett stort steg tagits. När Birdnest Records skickade ut sin postorderlista med förhandsbeställningen på fullängdaren “Gryningstid” togs man på sängen av det stora intresset. Faxen gick varm i källarlokalen på Borgmästargatan i Köping. Och när skivan väl släpptes så fortsatte beställningarna att rulla in oavbrutet. Turneér följde och spelningar på stora festivalers huvudscener ägde rum. Skivan tog sig upp till plats 8 på den svenska försäljningslistan och singelsläppet “Tro rätt tro fel” spelades på rikstäckande radio.
Men hur låter skivan då? Och har den överlevt tidens tand 30 år senare? Svaret är nog både ja och nej. Fast mest ja. Låtmaterialet är på det stora hela väldigt bra med några få undantag. Inledande instrumentalen “Requiem” är en mäktig riffuppvisning och andraspåret “Alla älskar dig” är en rå och naken skildring av psykisk ohälsa där samhällets attityder skärskådas. Sen kommer den ganska svaga “Mamma” som inte riktigt funkar i mitt tycke. Men sen följer en hitparad utan dess like. “Hon får…”, “Tro rätt, tro fel”, “Den som spar”, “Emelie” och min personliga favorit “Kalla sinnen” som ger en iskall bild av kriget i Bosnien, är alla klockrena klassiker. Även Strebersdoftande “Grytfot” funkar fint. Sen kommer en pliktskydigt folkmusikinspirerad “Gryningsvisa i D-moll” som känns lite förutsägbar. Skivan avslutas med balladen “Sol över oss” som är en mäktig sorgesång om klimatförändringar och livet i allmänhet. Det “dolda” spåret “Öga för öga” är en snygg protestsångappendix i folkton som borde ha lyfts in tidigare på skivan.
Ljudmässigt så tycker jag att “Gryningstid” fortfarande håller. Christian Edgren, som spelade in all punk på den här tiden känns det som, har en torr och ganska neutral ljudbild vilket gör att skivan inte känns så daterad som den kanske borde göra. Tur är väl det.
Dia Psalmas framgångar tärde nog ganska hårt på bandet. Uppföljaren “Efter allt” som kom 1995 kändes inte alls lika pigg och intressant. Sen dröjde det ända till 2007 innan bandet släppte ny musik igen. Dia Psalma har genom åren splittrats, återförenats, varit på avskedsturné, återförenats, återstartat Strebers och splittrats igen. Nu åker Ulke omkring som akustisk soloartist eller med Charta 77 som kompband. Det ryktas om att han har ett nytt eget band på gång. Jag hoppas det för det jag slås av när jag lyssnar på “Gryningstid” och på Strebers är vilken unik röst och musiker han är. Det skulle vara synd om han inte gjorde mer musik eller höll Dia Psalmas och Strebers arv levande.
Tills dess går det utmärkt att lyssna på “Gryningstid en gång till.