Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: Wretched Fate - Carnal Heresy


Någon gång per år släpps det album som lämnar mig helt mind blown och ofta så fängslas jag direkt.

Med precis den förklaringen vill jag uppmana er alla till att så snart ni bara kan, lyssna på Wretched Fates andra fullängdare ”Carnal Heresy”.

När mästerverket ”Fleshletting” släppets 2019 var jag redan då väldigt imponerad av soundet och dom tunga låtarna.

Efter att ha lyssnat igenom och njutit av ”Carnal Heresy” ett otal gånger så kan jag inte tycka annat än att det låter lika bra men samtidigt olika från debuten.

Låt mig förklara; tyngden och texterna har klivit upp ett ordentligt snäpp och det hörs väldigt väl att till exempel Adrian Selmani har jobbat på hanteringen av rösten som nu låter extra prima.

En smart intervjukollega (Svempa) sa väldigt målande att ”ni har trimmat bort onödigt kött från förra skivan”, vilket förklarar spot on hur utvecklingen har gått framåt för Wretched Fate.

Nio stycken låtar bjuder upp till en önskan av att omgående få se och höra grabbarna live igen. Det här är proffsigt, snyggt och skräckinjagande på samma gång. Lagom mycket samplingar och atmosfär skapar en obehaglig men samtidigt behaglig lyssning.

Jag vill ogärna peka på vissa låtar som är bättre eller sämre eftersom helheten och kvaliteten är så otroligt bra men om jag måste så är ”Cry from Beyond” en tiopoängare som har allt en bra och kraftfull death metal-låt ska ha.

Wretched Fate tillhör den skara av band som nu formar något nytt och fräscht inom deras genre. Framtiden behöver inte oroa sig på något sätt om tillväxten, det får vi ett starkt kvitto på och det kan höras från och med den 24 februari.

Jag känner mig privilegierad och glad över att få leva i en tid då det släpps så här fruktansvärt bra döds!

/ Ylva Sjöstrand 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna.  Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången.  Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns.  Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle