Senaste podcasten

Recension: Wolf - Shadowland


Jag tror att Niklas Stålvind är besatt av andar från 80-talets heavy metal-våg och att han älskar att vara det. Han må lägga ut bilder på vedhuggning, träning och lantliv på sina sociala medier men Wolf är hans kyrka och vi är många som följer hans gospel. Varenda andetag han tar andas samma luft som Bruce Dickinson, Rob Halford, Kai Hansen och King Diamond. Varenda riff har sina rötter i ekon från Glenn Tipton, KK Downing, Michael Weikath, Dave Murray och Hank Sherman. Hans musikaliska visioner är stöpta i stålet från malmen hämtad från Iron Maiden, Judas Priest, Helloween och Mercyful Fate.

På hittills 8 plattor har han ändrat konceptet för Wolf minimalt och ingenting kommer att hända på den nionde skivan “Shadowland” heller med det konceptet. Wolf levererar ogenerad heavy metal så som det är meningen att det ska låta.Och för det är Stålvind värd all respekt. Wolf har alltid varit som en rebellisk lillebror på den svenska hårdrocksscenen där man vill blåsa upp andra band som spelar heavy metal. Men varesig Hammerfall, Sabaton eller annat valfritt retrodyrkande band kommer någonsin ikapp Wolf. Wolf är heavy metal och heavy metal är Wolf. 

Jag kan lyssna i timmar på Niklas Stålvinds röst. Han har den där raspiga och lite taggiga falsetten som river och sliter i dig som lyssnar och som hörs genom alla mattor av gitarrer. Hans frasering är perfekt och sättet han sjunger på ger den perfekta dramatiken även när texterna ibland känns generiska och nästan banala. Men när Niklas ger liv åt dem med sin röst blir de fullständigt relevanta. 

Varje skiva med Wolf har varit utsökt komponerade vad gäller låtordning och “Shadowland” är inget undantag.. Det börjar starkt med några riktigt starka låtar som har refränger som sätter sig som ett nitbälte. “Dust”, “The time machine” och “Evil lives” skulle var och en kunna vara den perfekta albumöppnaren. Nu får vi dem i just den ordningen. Mitten av skivan utgörs av lite mer komplexa låtar som titelspåret eller “The ill-fated mr Mordrake” eller “Rasputin”. Och så avslutar Wolf oftast med några av de absolut starkaste spåren som avslutning och jag kan inte nog framhålla “Into the black hole” och finalen “Trail by fire”. Man lämnar “Shadowland” med ett stort nöjt flin. 

För gillar man heavy metal så gillar man Wolf. Gör du inte det så gillar du nog inte heavy metal. Så lyder lagen. Jag kan konstatera att Wolfs svarta flamma fortfarande brinner starkt och att den inte visar några tecken på att falna än på mycket länge.   

"Shadowland" släpps av Century Media den 1 april. 

//Magnus Tannergren