Recension: Wolf - Shadowland

Jag tror att Niklas Stålvind är besatt av andar från 80-talets heavy metal-våg och att han älskar att vara det. Han må lägga ut bilder på vedhuggning, träning och lantliv på sina sociala medier men Wolf är hans kyrka och vi är många som följer hans gospel. Varenda andetag han tar andas samma luft som Bruce Dickinson, Rob Halford, Kai Hansen och King Diamond. Varenda riff har sina rötter i ekon från Glenn Tipton, KK Downing, Michael Weikath, Dave Murray och Hank Sherman. Hans musikaliska visioner är stöpta i stålet från malmen hämtad från Iron Maiden, Judas Priest, Helloween och Mercyful Fate.

På hittills 8 plattor har han ändrat konceptet för Wolf minimalt och ingenting kommer att hända på den nionde skivan “Shadowland” heller med det konceptet. Wolf levererar ogenerad heavy metal så som det är meningen att det ska låta.Och för det är Stålvind värd all respekt. Wolf har alltid varit som en rebellisk lillebror på den svenska hårdrocksscenen där man vill blåsa upp andra band som spelar heavy metal. Men varesig Hammerfall, Sabaton eller annat valfritt retrodyrkande band kommer någonsin ikapp Wolf. Wolf är heavy metal och heavy metal är Wolf.

Jag kan lyssna i timmar på Niklas Stålvinds röst. Han har den där raspiga och lite taggiga falsetten som river och sliter i dig som lyssnar och som hörs genom alla mattor av gitarrer. Hans frasering är perfekt och sättet han sjunger på ger den perfekta dramatiken även när texterna ibland känns generiska och nästan banala. Men när Niklas ger liv åt dem med sin röst blir de fullständigt relevanta.

Varje skiva med Wolf har varit utsökt komponerade vad gäller låtordning och “Shadowland” är inget undantag.. Det börjar starkt med några riktigt starka låtar som har refränger som sätter sig som ett nitbälte. “Dust”, “The time machine” och “Evil lives” skulle var och en kunna vara den perfekta albumöppnaren. Nu får vi dem i just den ordningen. Mitten av skivan utgörs av lite mer komplexa låtar som titelspåret eller “The ill-fated mr Mordrake” eller “Rasputin”. Och så avslutar Wolf oftast med några av de absolut starkaste spåren som avslutning och jag kan inte nog framhålla “Into the black hole” och finalen “Trail by fire”. Man lämnar “Shadowland” med ett stort nöjt flin.

För gillar man heavy metal så gillar man Wolf. Gör du inte det så gillar du nog inte heavy metal. Så lyder lagen. Jag kan konstatera att Wolfs svarta flamma fortfarande brinner starkt och att den inte visar några tecken på att falna än på mycket länge.

"Shadowland" släpps av Century Media den 1 april.

//Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”. Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst. Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Läs »

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig. Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV