Heavy Underground

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången.  För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.  Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en...

  Straight outta Mariestad kommer Sluta Ljug som sedan 2020 levererat crustig hardcorepunk. På det här senaste släppet så blir man imponerad av energin och attacken som serveras i tre spår. Det är snyggt riffat men med en skön dynamik mellan tuggande gitarrer och bra melodier. Allt toppat med svinarg vokal prestation.  Ett släpp som helt klart ger mersmak.

Slôdder bildades i Karlstad 2017 och spelar det man brukar kalla sluge, vad nu det är egentligen. Långsam tung punk med inslag av hardcore och en gnutta metal kanske. De har en fullängdare och två ep´s i bagaget sedan tidigare. Värt att nämna är att den första och självbetitlade fullängdaren släpptes fysiskt på det stenhårda formatet kassett. Vem gillar liksom inte det. Den finns också digitalt att streama för de av er som lever era liv utan kassettbandspelare.  Ibland händer det att det dyker upp en platta som liksom gör lite ont att lyssna på. Jag menar det på det mest positiva sättet som möjligt. Man känner att här finns en ärlighet och en genuinitet. Den sorgligt bortgångne regissören Bo Widerberg beskrev det som ”Ett stycke liv” vilket känns väldigt passande. ”A Mind Designed To Destroy BeautifulnThings” är en sådan skiva. Känslorna jag får när jag lyssnar på denna platta rör sig kring livets och samhällets mörka vrår och avigsidor. Det är argt och mörkt och väldigt kompromiss...

  Det är en av de där första riktigt kalla vinterkvällarna när jag och polaren Daniel tar oss till Elektra Bio i Västerås för att se "The Birthday Party - Mutiny in heaven" regisserad av Ian White. Att det är just Daniel som är med är ganska passande då det var han som intriducerade mig för Nick Cave för 31 år sedan. Tiden går snabbt när man har roligt som det heter.  Det visar sig att det bara är vi två och en dam som ser ut som en korsning mellan bibliotekarie och uteliggare som tänker se filmen som visas i en salong som tar minst 50 personer. Men det är väl Västerås i ett nötskal tänker jag. Eller så finns det bara två fans av The Birthday Party i stan. Eller tre då beroende på hur man räknar.  Filmen berättar storyn om hur Nick Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Phill Calvert och Tracy Pew bildar The Boys Next Door men efter en synnerligen blöt resa för flytt till London byts namnet till The Birthday Party. Det är en fin inblick i den australiensiska, nästan obefint...

Norska punkbandet Astmatiskt Gapskratt släpper ett album 24:e november, ett julalbum dessutom. Fjorton spår av blandad karaktär är vad vi bjuds på. Med blandad karaktär menar jag på att AG varierar och ger från olika genres och sinnesstämning. Snabba punkdängor som ”Kanefart” och ”Juleverksted” till mer nedstämda inslag som ”Père Fouettard” där norrmännen imponerar med sång på franska.  Singelsläppet ”Heim te´jul” har däremot en mer gladlynt inramning. Jag personligen uppskattar att Second Class Kids släpper en skiva som denna. Den är avvikande gentemot deras mer välkända flaggskepp som Lastkaj 14 och Fruktansvärld. Senaste dagarna har jag lyssnat igenom ”Ha ei satans god jul” massor av gånger och det är helt klart ett album som växer för varje lyssning, för jag kan erkänna att premiärlyssningen lämnade mig en aning förbryllad.  Jag kommer fortsätta att lyssna på gruppen efter detta album och kolla upp deras tidigare alster. Mina två favoritlåtar på skivan är Julefred, Julever...

Här kommer några ord om skiva som varken är speciellt Heavy eller Underground, och som släpptes redan för några veckor sedan.  En recension som i och med detta bryter mycket av normen kring vad vi brukar publicera i den här kanalen.  Det är också en skiva som redan besjungits, hyllats och beskrivits av Sveriges samlade medier, så jag kanske inte har så mycket här att tillföra egentligen, framför allt när kvalitetsbloggaren 482 mhz redan hunnit före och skrivit av sig i den milda grad att jag knappt vågar nudda tangenterna (läs den på 482mhz.com om du inte redan gjort det). Min första kontakt med Christian Kjellvander måste varit under min ”det är bara grisblod, näsgurgel och trummaskiner-period” anno ca 2001, och det var en period som innebar att all musik som rörde sig ifrån blod, död och satan var förbjuden frukt. Och att bryta mot dessa tre enkla regler kunde bestraffas hårt av övriga långhåriga hårdrockare i den lokala näsgurgelsekten, och man blev satt på ”farbror utanfö...

För första men absolut inte sista gången så besökte jag den mycket trevliga tvådagarsfestivalen House of Metal i Umeå som gick av stapeln 10-11 november.  Fredag Hela konkarongen inleddes med att se det väldigt efterlängtade Scitalis som inte lämnade något kvar att önska. Kan en festival inledas på bättre sätt än med stilfull black metal framförd av män i kåpor?  Thrasharna Mezzrow stod näst på tur i mitt ”Måste se-schema”. Bandet äntrade scenen med eufori och kraft samtidigt som publiken peppade igång ordentligt. Ett skönt stök framför scenen som även resulterade i att jag fick en halv öl på mig men man har ju som tur var varit med förr. Tack för den urladdningen!  Tråkigt nog var vi tvungna att lämna thrashgolvet till förmån för Umeås egna Naglfar som visade hög kvalitet. Hela golvet framför scenen och mer eller mindre hela sittläktaren var knökfullt när lokalpatriotismen flödade. Fredagen avslutades i alldeles för få hoppsparkar à la Raised Fist men jag var ändå ...

  Ex Everythings debutplatta är någonting utöver det vanliga. En våldsam noiseattack där ekon från både Unsane, Converge och kanske lite Botch hörs men som har helt egna kvaliteter. Det är avigt och besvärligt att lyssna på stundtals men samtidigt finns korta ögonblick av melodi och väldigt mycket tyngd. Det är en jäkla resa man tas med på helt enkelt när man lyssnar på Ex Everything.  Ljudbilden är precis där man vill ha den när det gäller sådan här musik. Lite Steve Albini-torrhet hör man och en stark 90-talskänsla infinner sig men samtidigt så låter det väldigt mycket här och nu. Att det är Neurot Recordings som ger ut det här förvånar mig inte alls.  En strålande debut som kommer att hålla i längden.  /Magnus Tanenrgren Slow Change Will Pull Us Apart by Ex Everything