Fortsätt till huvudinnehåll

Heavy Underground

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

PODCASTS
RECENSIONER
INTERVJUER
OM OSS
KONTAKT
HEAVY UNDERGROUND ARCHIVES
Bergslagspodden

Inlägg

Avlyssnat: Eagles Empire - Into the vortex of blood

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Cries From The Underworld TV: Per Nordmark och Tomas Liljedahl

Cries from the underworld

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Avlyssnat: Zombiekrig - Våld

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Bildbevis: Slôdder, Fredagsmangel 26 maj 2023

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Bildbevis: This is Uppsala 27 maj, 2023, Kulturhuset Femman

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Avlyssnat: Omnicidal - The Omnicidalist

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Avlyssnat: Vomitory - All Heads are Gonna Roll

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Avlyssnat: The Arson Project - God Bless

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Lyssna

En kommande podcastserie om vad som hände i Bergslagen på 90-talet - läs mer om projektet

Hotter than hell

Recension: Amon Amarth - The allfather awakens

Med sitt 13:e album så är Amon Amarths diskografi givetvis imponerande stor. Den svenska vikingahären har med råge bevisat att det är ett världsband som ledigt kryssar över klotet på sina turnéer. Själv har jag väl kanske aldrig riktigt fastnat för bandets brutala heavy metal där de nordiska sagorna fått liv. Men med det sagt så gillar jag Amon Amarth och det beror nog på att jag är uppväxt med konceptband som Running Wild, Manowar och andra teatraliska band. Så lite kittlar det ju naturligtvis. På "The allfather awakens" får vi mer av samma som vi fått på tidigare album. Det är medryckande, storslagna låtar med mäktiga refränger, riff som krossar och en Johan Hegg i storform på det vokala. Många låtar sätter sig direkt som inledande "Gjallarhorn" som jag spelat pinsamt mycket redan. "Kvasir's blood" är också en favorit där Hegg visar upp ett imponerande röstregister. Här finns mycket att hämta om man gillar episk metal som bygger på ett genuint intres...

Recension: Vacum - Dum dum tiden

Vacum släpper sitt första album med ny musik sedan 1985.Och Sundsvallsbandet bjuder på en fin uppvisning i hur postpunk ska spelas på den här återkomsten. Jag fascineras över hur vissa band hittar den där säregna känslan som svensk rock på 80-talet hade. Tänk Eskilstunas Memento Mori, Reeperbahn eller för den delen Imperiet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skapar det där. Är det sättet att skriva texter? Är det någonting hur de som började spela musik för 45 år sedan komponerar melodier? Jag vet inte men faktum är att den här plattan som skrevs och spelades in förra året bär alla typiska tidsmakörer för första halvan av 80-talet. Dock med en modern ljudproduktion. Och jag gillar det. Det är en samling låtar som både har medryckande refränger och det där underbara postpunkdrivet som är omöjligt att värja sig emot samtidigt som Mats Hammermans sång har den där desperationen som gör att den känns extremt tidstypisk utan att för den delen kännas omodern. Pos...

Recension: Nicole Sabouné - ANA أنا

Livet är en resa och resor kan beskrivas i musik. Nicole Sabouné gör en resa i sin egen historia på sin femte platta som handlar om hennes familjs historia och ursprung. Det blir naket och personligt när hon berättar om sin resa till Beirut och Libanon där hennes far härstammar ifrån. Den musikaliska inramningen är klassisk Sabouné. Episk postpunk blandas med sentida PJ Harvey-rock. Och hennes röst är det främsta instrumentet då hon som alltid visar upp en enorm spännvidd i sitt register. Inklippta röster från hennes familj ger den här skivan en extra nerv och gör att allting känns lite mer verkligt än det annars skulle ha varit. Man blir rörd när man hör delar av telefonsamtal där det varnas för kommande krig i kombination med hennes texter om en längtan att förstå sitt eget ursprung. Det är en mäktig skiva som imponerar både i utförande och mod. /Magnus Tannergren

Recension: Hostilia – The Curse of Khamun

Det har varit en ynnest att få följa Hostilia i stort sett från den första demon, via debut-ep:n "Atomic thunder", första fullängdaren "Face the fire", en live-ep och diverse spelningar både på egen hand och band som Bombus. Inte illa pinkat av ett band som startade för typ fem år sedan. Men har man drivet så lyckas man och Hostilia ska nu visa vilket stål de är gjorda av. Den andra fullängdaren har en stark koppling till hårdrockshistorien naturligvis med mumier och pyramider på omslaget. Och lyssnar man hörs både Iron Maiden och Mercyful Fate spöka i katakomberna. Svinbra referenser naturligtvis. Thrashen finns kvar i botten med oförminskad styrka och riffmaskinen William Lindeblad i spetsen tuggar på i bästa Bay Area-stil till det stabila dubbeltrampet från brorsan Albert. Värt att nämnas är också den avgående sångaren Tim Angelini som har den där perfekta thrashattityden alá Paul Baloff som passar musiken perfekt. "The Curse of Khamun" visar upp ett ...

Använder Blogger

Heavy Underground Network 2014-2022