Heavy Underground

  För några år sedan släppte Kim Gordon sin biografi “Girl in a Band: A Memoir” som var en mycket välskriven och intressant bok. Nu kommer exmaken Thurston Moores berättelse av ungefär samma tidsperiod och även om de båda böckerna, precis som makarna, inte hänger ihop med varandra så blir det ju ändå intressant att få en större bild av ett av rockhistoriens intressantaste band Sonic Youth.  Men än mer intressant blir det att läsa om Thurston Moores liv. Från hans ungdom i Connecticut där han upptäcker punk och rockmusik tillsammans med sin kompis Harold, om deras resor i slutet på 70-talet in till New York där de går på spelningar med band som Ramones, Television, Patti Smith och många fler av banden som för alltid förändrade rocken på klubbarna CBGB, Max’s Kansas City och ett antal andra små ställen. Man fascineras över Thurstons redogörelser för allt han sett och hört, människorna han möter och hur det påverkade hans livsval. Och man får en fin bild av hur de här mytomspunna personer

Blood Command är ett högoktanigt punkband från Bergen i Norge. De har hängt med sedan 2008 och World Domination är deras femte fullängdare. Detta är min första bekantskap med Blood Command och jag måste säga att det till största delen har gett mersmak.  En sak som är säker är att Blood Command för det mesta har plattan i mattan och sällan saktar ner för reflektion. Sångerskan Nikki Brumen har en rakbladsvass strupe som är skapt för att framföra punkrock av det här slaget. Det är för det mesta full fart och in your face.  De gånger jag som konservativ gubbe kanske har en smula svårt för denna platta är några spår som gränsar till techno och rap, det är helt enkelt inte min melodi. Blood Command är för mig som bäst när de har farten uppe och framför svettig hård punkrock.  Lyckligtvis så är de svagare partierna få till antalet. För mesta delen så är det punkrock som inte tar några fångar som står på menyn. Eller som gitarristen Yngve Andersen själv beskriver Blood Commands musik ”We’re m

Dålig Isolering är ett av banden som gjort störst intryck det senaste året med sina två ep:s som bjuder på rå och oborstad punk av finaste kvalitet. Den senaste tiden har bandet synts spela live på en hel del platser och vi passade på att ställa några frågor om hur årets om gått varit.  Vad har det bästa varit med 2023 för er? En massa härliga spelningar, bland annat på Nalen (riktigt stort!). Vi har också släppt samlingsskiva som tryckts på lp och släppt en till EP, mycket har hänt i år! Finns det något ni ångrar att ni inte gjorde under året som gått? Njaaa inte vad vi kan komma på! Vi har haft jävligt kul och haft fullt upp! Nu har ju haft flera spelningar i år. Vad har ni lärt er som band av att stå på scen och spela för publik? Slappnar man själv av och låter sig ha kul har publiken det också, men också att publiken och bandet har en stark koppling, är publiken peppig blir vi det och tvärtom! En trött publik behöver inte vara en dålig spelning. Man får otroligt mycket från åskådar

25 år av total kaos, fängslande eld, ett mörker som bedövar och en oerhörd framgång!  Watain är ett av världens bästa liveband och det visas upp gång på gång.  Den samling låtar som Watain valt att ha med på liveskivan är en riktig bra mix från alla olika tidseror.   En hitkavalkad helt enkelt som kanske inte förvånar någon men gör heller ingen missnöjd.  Personligen sträcker jag mig inte efter liveskivor så värst ofta men ”Die in Fire - Live in Hell” kommer bli ett undantag. Ljudet är fläckfritt och Erik Danielssons mäktiga vrål går liksom igenom och träffar mig lika hårt som den gör live på plats.  Jag har haft nöjet ett gäng gånger att få njuta med varje cell i kroppen av deras liveframträdanden som in i minsta detalj är välplanerade och ett förtrollande skådespel utan dess like. Faktiskt så var jag på konserten på Fållan i Stockholm förra hösten där alla låtar på albumet är hämtade från.  Det var fruktansvärt varmt, trångt och en väldigt förväntansfull stämning i lokalen när 1800 p

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon.  Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr.  Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt

Retrorockarna Svartanatt är tillbaka med ett tredje album döpt till ”Last Days on Earth”. Jag har följt bandet lite extra dels för att dom har medlemmar från Gävle men även för att jag gillar svänget och är svag för ett skönt orgelsound. Precis som dom två tidigare albumen ges även detta ut via ”The Sign Records” vilket i sig är en slags kvalitetsstämpel för liknande band i genren men även överlag. Dom elva låtar som finns med är inga överraskningar dock utan vi bjuds på en stabil och väldigt svängig kavalkad. Rocken, riffen och den medryckande melodin får mig att lyssna om och om igen på spåren. Den sköna 60- och 70 talsrocken som är Svartanatts signum toppas snyggt med en som alltid stabil rytmsektion och Janis speciella, vackra röst. Allt låter som det brukar och det är inget dåligt betyg utan jag är enbart glad över att känna igen mig i bandets mysiga sound! Svartanatt levererar en rock som håller genom år och decennium. Låtarna är tidlösa men ändå soundmässigt bundna till vissa år

Svensk thrash metal lever och frodas. Det roliga är att det är en blandning av stilar och generationer som möts på den svenska thrashscenen. Vi har återupplivade veteranerna Mezzrow och trotjänaren Tyranex som blandas med yngre förmågor som Lower Creature och så Eternal Evil. Alla har släppt svinbra plattor i år.  Sistnämnda Eternal Evil levererar här ett opus som bör tillfredsställa alla som bär patronbälten och basketsneakers. Bandet vrider tillbaka klockan till 1984 eller 1985 där thrashens tempo bestämdes av Slayer och gränsade mot speed metal. Det låter ungt och hungrigt och jag ler mest hela tiden när det tuggas på i ett rasande tempo.  Men här finns också en dynamik där det snabba och vassa blandas med tyngre partier som ger skivan en fin variation under de 41 minuter moshextasen varar. Allra bäst är dock Eternal Evil när det vrider upp alla ventiler på fullt och manglar på i full hastighet. Då är de fan oslagbara i sitt gebit idag.  /Magnus Tannergren The Gates Beyond Mortali