Heavy Underground

25 år av total kaos, fängslande eld, ett mörker som bedövar och en oerhörd framgång!  Watain är ett av världens bästa liveband och det visas upp gång på gång.  Den samling låtar som Watain valt att ha med på liveskivan är en riktig bra mix från alla olika tidseror.   En hitkavalkad helt enkelt som kanske inte förvånar någon men gör heller ingen missnöjd.  Personligen sträcker jag mig inte efter liveskivor så värst ofta men ”Die in Fire - Live in Hell” kommer bli ett undantag. Ljudet är fläckfritt och Erik Danielssons mäktiga vrål går liksom igenom och träffar mig lika hårt som den gör live på plats.  Jag har haft nöjet ett gäng gånger att få njuta med varje cell i kroppen av deras liveframträdanden som in i minsta detalj är välplanerade och ett förtrollande skådespel utan dess like. Faktiskt så var jag på konserten på Fållan i Stockholm förra hösten där alla låtar på albumet är hämtade från.  Det var fruktansvärt varmt, trångt och en väldigt förväntansfull stämning i lokalen när 1800 p

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon.  Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr.  Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt

Retrorockarna Svartanatt är tillbaka med ett tredje album döpt till ”Last Days on Earth”. Jag har följt bandet lite extra dels för att dom har medlemmar från Gävle men även för att jag gillar svänget och är svag för ett skönt orgelsound. Precis som dom två tidigare albumen ges även detta ut via ”The Sign Records” vilket i sig är en slags kvalitetsstämpel för liknande band i genren men även överlag. Dom elva låtar som finns med är inga överraskningar dock utan vi bjuds på en stabil och väldigt svängig kavalkad. Rocken, riffen och den medryckande melodin får mig att lyssna om och om igen på spåren. Den sköna 60- och 70 talsrocken som är Svartanatts signum toppas snyggt med en som alltid stabil rytmsektion och Janis speciella, vackra röst. Allt låter som det brukar och det är inget dåligt betyg utan jag är enbart glad över att känna igen mig i bandets mysiga sound! Svartanatt levererar en rock som håller genom år och decennium. Låtarna är tidlösa men ändå soundmässigt bundna till vissa år

Svensk thrash metal lever och frodas. Det roliga är att det är en blandning av stilar och generationer som möts på den svenska thrashscenen. Vi har återupplivade veteranerna Mezzrow och trotjänaren Tyranex som blandas med yngre förmågor som Lower Creature och så Eternal Evil. Alla har släppt svinbra plattor i år.  Sistnämnda Eternal Evil levererar här ett opus som bör tillfredsställa alla som bär patronbälten och basketsneakers. Bandet vrider tillbaka klockan till 1984 eller 1985 där thrashens tempo bestämdes av Slayer och gränsade mot speed metal. Det låter ungt och hungrigt och jag ler mest hela tiden när det tuggas på i ett rasande tempo.  Men här finns också en dynamik där det snabba och vassa blandas med tyngre partier som ger skivan en fin variation under de 41 minuter moshextasen varar. Allra bäst är dock Eternal Evil när det vrider upp alla ventiler på fullt och manglar på i full hastighet. Då är de fan oslagbara i sitt gebit idag.  /Magnus Tannergren The Gates Beyond Mortali

Vokonis har fyra fullängdare i bagaget varav den senaste ”Odyssey” kom 2021. Den konstanta medlemmen sedan starten är sångerskan och gitarristen Simona Ohlsson. ”Exist within light” består av tre låtar och är en försmak av nästa fullängdare som kommer nästa år från om jag förstått det hela rätt.  Ni som följt Vokonis ett tag vet ju att de spelar stoner med tydligt proggiga inslag. Jag tycker att de proggiga elementen tagit mer och mer mark för varje släpp och de har de även gjort på denna ep. Ni behöver dock inte vara de minsta oroliga, det är såklart fortfarande väldigt tydligt Vokonis.  Denna ep inleds med ”Houndstooth”, en rätt snabb låt som inleds med en underbar gitarrslinga som snabbt griper tag i dig och ögonblickligen transporterar dig till Vokonis värld. Under de dryga fyra minutrarna som denna låt pågår så inser man ganska så fort att Vokonis är ett band som har framtiden för sig då de verkligen kan komponera låtar och melodier som sätter sig som ett smäck på hjärnan och i hj

Hur många gånger orkar man höra det där motorsågsmullrandet från gitarrer? Eller dubbeltrampet på baskaggarna? Eller det gutturala growlandet? Tröttnar man inte på det? Vi har ju ändå hört det i över 30 år.  Svaret är aldrig.  Speciellt inte när det är så väl genomfört som när Xorsist gör det. På sin andra platta inleder bandet förrädiskt lugnt med ett vackert pianostycke men efter dryga två minuter så startar köttkvarnen och vi manglas ner av en vägg av HM2-distortion och man känner hur den där härliga känslan i kroppen återvänder som den gör när andarna från Entombed, Dismember, Grave och alla de andra föregångarna i genren åkallas.  Det är en underbar besatthet. Xorsist imponerar på "At the somber steps to serenity". De håller sig väldigt sanna till traditionen och levererar skitig death metal med punkig känsla, skavd ljudbild komplett med den smuts man vill ha. Samtidigt så låter det ju modernt och fyllt med energi vilket gör att jag tänker att death metal aldrig kommer a

Hur följer man upp ett perfekt album? Hur tar man ett kliv uppåt men samtidigt neråt i det mer mörka Fortsätt läsa så ska jag förklara. År 2023 har Lowest Creature existerat i tio år och ”Witch Supreme” är deras present till oss lyssnare som tack för ett fantastiskt decennium. Eller, jag väljer iallafall att se det  så eftersom albumet är väldigt efterlängtat av mig och många andra och lillebror är en total kross! Hur var det nu med att följa upp ett perfekt album, som i detta fallet är föregångaren ”Sacrilegious Pain” släppt 2019? Jag kan inte ens räkna på mina fingrar, tår, hårstrån hur många gånger jag har lyssnat om och om igen på just den skivan… Självklart har man då förhoppningar och önskningar om att nästa album ska bli lika bra eller ännu bättre. Dom förhoppningarna infrias helt och hållet kan jag meddela! ”Witch Supreme” kliver på som en naturlig övergång från den mer peppigt fartfyllda förgångaren och känns helt självklar. Bandets sound känner vi igen men man har även klivit