Heavy Underground

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

Minns ni när grindcore var som bäst runt 1991-1992? Det gör Sickrecy som effektivt tar all kraft från Napalm Death och Carcass och manglar ut en platta som har alla de rätta beståndsdelarna: stenhårda blastbeats, growl i Barneyklass och en punkig attityd som riktar sina skarpa spetsar mot samtidens politiska jävlighet. Musik att starta upplopp till helt enkelt. Salvation Through Tyranny by Sickrecy

Efter 19 års total tystnad på skiva återvänder plötsligt Fireside med åtta låtar som får tiden att stanna. Eller plötsligt kanske det inte hände om man ska tro de inblandade men det tog hur som helst sin tid att får till “Bin juice”. Men vilken skiva det blev. På något märkligt sätt lyckas bandet få in allting som var bra med Fireside på en skiva med tyngdpunkten på de tidiga plattorna. Ett återvändande till rötterna som jag tror kommer att ta bandet in i framtiden. Bin Juice NO DIGITAL RELEASE by Fireside

Ibland längtar man efter grindcore, d-takt och crust. Då är Industrial Puke lösningen och den fix du behöver. På denna ovanligt charmiga ep så får du allt detta och lite till levererat på ett osedvanligt elegant sätt. Det låter krispigt och rakt på sak. Allt onödigt är bortskuret och du får bara det som du absolut behöver. En välbehövlig tydlighet som jag önskar att fler kunde åstadkomma. Where Life Crisis Starts by Industrial Puke

Ibland tror jag att skivbolag sätter etiketter på band de släpper mest på skoj. I pressmaterialet presenteras Shaam Larein som ett “Goth-tinged Doom Rock band”. Vad betyder ens det? Egentligen? Tyvärr färgar det lyssningen en aning för mig som recensent för jag sätter mig ner och försöker hitta både goth och doom i “Sticka kniven i världen” men har svårt att höra det.  Istället hör jag mörk rockmusik som har hjärtat synligt för alla. Shaam Larein sällar sig till skaran musiker som använder delar av flera genrer för att skapa skör poetisk musik. Det ekar både Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle samtidigt som både Black Sabbath och mörk psykedelia från det sena 60-talet smyger omkring i bakgrunden.  För mig som gillar det pretentiösa och inte ser det som någonting negativt så har den här skivan kvaliteter som sträcker sig långt bortom stela genrebeteckningar. Shaam Larein visar istället hur vacker rockmusik kan vara om man bara har tillräckligt stora ambitioner även om uttrycken ibland ka

  Välkalibrerad hardcore av bästa sort är vad vi bjuds på under de knappa 20 minuter som Manic Ride levererar tio låtar på. Det är svårt att inte gilla det raka tilltal som bandet har och deras lätt Wolfbrigadeinspirerade hc är väldigt sympatisk. Rakt mangel blandas med snygga melodier eller bara tjutande gitarrer. Här finns medryckande hits som “Out of nowhere” och låtar som är av mer knytnävskaraktär som “”The pressure” eller “Down in flames”. Ibland kan sådan här hardcore bli lite enahanda men Manic Ride har lyckats variera sitt grundkoncept på ett snyggt sätt som gör att det aldrig blir monotont. //Magnus Tannergren MANIC RIDE - A New Low LP QHC005 by MANIC RIDE

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Lyssnar du på black metal så har både du och jag blivit serverade mycket bra kvalitet inom den genren från Uppsala genom åren. Nazghor från just nämnda stad ger oss nu deras sjunde album ”Seventh Secular Crusade” via skivbolaget The Wild Hunt. Jag har alltid sneglat mot bandet och tyckt att dom gjort bra ifrån sig. I och med det sjunde albumsläppet har dom fått mig mer intresserad än att jag bara sneglar. Nazghor har helt klart tagit ett par kliv upp i bm-trappan. Albumet har några riktigt mäktiga låtar så som ”Fulminating Fire” och ”Sons of Shadow”. Helheten överlag blir väl godkänt. Den råhet som möter det melodiska skapar en njutningsfull lyssning gång på gång. Enda utstickande är avslutande låten med samma namn som albumet. Jag hade önskat en fläskigare avrundning.  Det är helt uppenbart att man lagt ner mer blod och svett på ”Seventh Secular Crusade” än tidigare album. Produktionen och kvaliteten är märkbart mer arbetad med snyggare ljud och ett rakare sound. Som lyssnare är jag t