Heavy Underground

 19 år efter senaste plattan “Get shot” så kommer nu åtta nya låtar. Kvar i bandet är Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt från originaluppsättningen och dessutom Kate Breineder och Jacob Douglas på bas och trummor.  Det finns ju alltid en risk med band som efter många års dvala plötsligt får för sig att spela in ny musik. Men samtidigt är det ju väldigt spännande att se vad som har hänt under tiden som musiken fått vila. När Fireside försvann så hade dess musikaliska utveckling gått från 90-talets tidiga posthardcore till mer experimentell rock och vidare till något mer basalt rock.  Sen dess har Åström och Gunnerfeldt ägnat sig åt solokarriär och musikproducerande med den äran. Båda har blivit mästare på sina respektive värv under de två årtionden som förflutit. Men nu är det alltså dags att återbesöka Fireside för att se vad som händer när de nästan 20 år äldre ska blåsa liv i elden igen. Och det som hänt är väl egentligen att vi får det mesta man kan förvänta sig av...

  Riktigt bra grindcore hämtar energin från punk, hardcore och death metal. Napalm Death är väl det uppenbara exemplet när de åren 1990 och 1992 släppte “Harmony corruption” och Utopia banished” som har den där perfekta legeringen av nämnda genrer.  Svenska Sickrecy som bildades 2021 har fattat precis det. Med medlemmar ur World In Ruins, Birdflesh och General Surgery finns kompetensen samlad för att göra något riktigt bra. Och det är precis vad man har gjort. Här hör ni exakt det jag beskrev inledningsvis. Blastbeats blandas med tunga tuggande riff läckert draperade med lagom tydliga melodier och det hela toppas av med stenhård samhällskritik i texterna. Dessa framförs snyggt av Adde Mitroulis (Birdflesh) som har det där growlet som balanserar på exakt rätt sida av hörbarhet så att texterna framgår med all önskvärd tydlighet.  Det var länge sedan jag hörde en så helgjuten svensk grindcoreplatta. Kanske beror det på att jag delar samma referenser som bandet vad gäller den...

 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

 

Unsane live i Stockholm Det är höst i luften och jag befinner mig på Hornstull strand i Stockholm för att gå och se Unsane och Maggot Heart. Det är en måndag. Under eftermiddagen har jag noterat att spelningen är flyttad från Debaser Strands stora konsertlokal till den mindre Bar Brooklyn som ligger vägg i vägg. Jag hade redan förstått att biljettförsäljningen gått trögt. Måndag är naturligtvis inte en optimal dag för högljudd noise rock för många. Väl inne en halvtimme innan förbandet Maggot Heart ska gå på scenen är det oroväckande glest i lokalen. Jag har dock trevligt sällskap av Aftonbladets frilansande hårdrocksskribent Sofia Bergstöm och vi snackar om det här med spelningar och biljettförsäljning över varsitt glas Pepsi Max (det är ju en dag imorgon också). Hon bekräftar att det är många som har problem efter pandemin. Förklaringarna är fler kommer vi fram till. Antalet spelningar som fördröjts av covid och nu ska genomföras. Att folk drar sig för att gå på spelningar på grund...

Sist jag pratade om Sarcator förutspådde jag dom en lysande karriär och jag hade en längtan efter deras kommande, andra album.  Ord som ”framtiden och återfödelsen för scenen är tryggad” yttrades. Sarcator behöver inte vänta till framtiden, dom är här nu och som dom är det!  Den självbetitlade debuten tog mig ordentligt med storm. Råa riff och fantastiskt bra sång från Mateo var en av grundstenarna som gjorde albumet så bra. Så vad bjuder då kommande "Alkahest" på? Albumet känns mer arbetat på det viset att jag upplever att dom väldigt talangfulla grabbarna från Trollhättan har vågat ta ut svängarna mer. Lite mer lugna och experimentella partier jämfört med debuten. Dock ska sägas att det absolut inte saknas råhet och snabba gitarrer på "Alkahest"! ”He who comes from the dark” kärar jag ner mig i direkt. Här når man den absoluta höjdpunkten på albumet. Gitarrsolot i låten ”Alkahest” är riktigt bra och jag återkommer gång på gång till den låten för att få njuta. Det ...