Heavy Underground

Suicide Records Fest. Vilken helg! Här får ni en helt ofiltrerad och knappt redigerad upplevelse av den 15 och 16 oktober då vi virade Suicide Records 15-årsdag med ett hejdundrandes kalas. Ni hör musiken och röster från båda kvällarna. Ni får ta det för vad det är. Stort tack till Roger Andersson som driver bolaget och som ordnade festen! Intromusik: Kazjurol - Stagedive to hell 

  Hur mycket musik kan det få plats i en och samma person? Frågan är befogad när vi snackar om Alex Stjernfeldt. På Suicide Records Fest får vi ta del av två av hans musikaliska visioner. Båda spelningarna är speciella.  Grand Cadaver är death metalbandet som Alex startat tillsammans med Christian Jansson (Pagandom), Daniel Liljekvist (ex-Katatonia mfl), Stefan Lagergren (ex-Tiamat mfl) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity). Bandets debut-ep är en klassisk dödsplatta så som vi vill att svensk death metal ska låta. Både melodiöst men samtidigt brutalt. Termen old school är sliten men är här den mest relevanta beskrivningen. Och den kommande fullängdaren "Into The Maw Of Death" som ges ut av Majestic Mountain den 29 oktober kommer att ge den som gillar hur musikstilen lät under det tidiga 90-talet en fullständig överdos. Bandet gör sin livedebut på Suicide Records Fest. En unik händelse alltså.  Into The Maw Of Death by Grand Cadaver Madness Comes by Grand Cadaver Alex andra

  Musik bygger på känslor och musik skapar känslor. Orochen är ett utmärkt exempel på detta. Genremässigt är de svårplacerade men någon form av postrock kanske de spelar. Men här hörs ekon från både Nick Cave & The Bad Seeds, Crippled Black Phoenix och mycket annat. Orochen tar upp svåra och tunga ämnen om existens, ensamhet, klimat och annat som vi människor bär inom oss och som vi själva påverkar. Allt klätt i en bedrägligt storslagen rockkostym.       Thylacine by Orochen Deras senaste ep som gavs ut av Suicide Records "är Thylacine" som berörde mig djupt och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den. Den passar både ensam hemma sena kvällar eller när man kör bil. Här får man en inre och yttre resa där psykisk ohälsa och klimatkatastrofer målar upp en ganska dyster bild av mänskligheten. Samtidigt fyller musiken mig med sådan värme att jag finner något vackert och hoppfullt här också. Jag väljer att vila i den känslan.  Köp din biljett till Suicide Records Fest

  Besvärjelsen har hittat en helt egen formel för sin musik. Med en säregen blandning av Black Sabbath och svensk folkmusik sällar sig bandet som har sin bas i Dalarna till en tradition som sträcker sig tillbaka till det sena 60- och tidiga 70-talets proggrockrörelse. Ekon av band som både November och Kebnekajse kan höras i bandets musik.  Min första kontakt med bandet var genom skivan "Mara" som kom 2018. Ska jag vara ärlig så tog det ett tag innan jag kom in i plattan men så kan det ju vara ibland med musik och ganska typiskt för ett bolag som Suicide Records att ge ut. När jag väl dyrkat upp plattan så fick jag tillbaka en fascinerande musikresa. Jag är övertygad om att få uppleva musiken live ger ytterligare en dimension till Besvärjelsen. Vallmo by Besvärjelsen Köp din biljett till Suicide Records Fest här

Riff. Hook. Repeat until numb. Så låter Domkrafts motto och även om musiken inte alls är så reptetitiv som bandet själva påstår så finns det naturligtvis en viss sanning i det. För riffet har stått i centrum på alla släpp hittills som stockholmarna presterat.  Första gången jag hörde Domkraft slogs jag av hur in i helvete tungt det var. Soundet på gitarren i kombination med ett rätt progressivt trumspel och pumpande bas bakom Martin Wegelands desperata sång i kombination med känslan för melodiska riff försätter dig i en sorts trans. Det är hypnotiskt. Live förstärks effekten och jag har sett Domkraft förhäxa en hel publik som unisont stått och vaggat med i riff efter riff.  Seeds by Domkraft För varje skiva har bandet utvecklats och på den senaste plattan “Seeds” så är soundet måhända lite luftigare och utbroderat men det följer fortfarande grundformeln riff, hook, repeat until numb.  Jag tror inte att det finns någon gräns för vad Domkraft kan bli om de vill. Med rätt förutsättningar

Nu firar ett av landets mest hängivna DIY-skivbolag 15 år. Det firar Suicide Records med en två dagar lång fest på Brewhouse i Göteborg den 15-16 oktober. För att uppmärksamma det kommer Heavy Underground att presentera några av banden som spelar då. Här kommer det första: Electric Hydra. Ibland har man tur och fångar upp ett band innan allting egentligen har hänt. Jag hade nöjet att vara en av de första att recensera Electric Hydras första demo “World domination” 2018 och året efter fick jag intervjua dem i en källare i Västerås. När jag hörde demon tyckte jag mig höra något nytt på stonerscenen men med tiden har det ju visat sig att bandet är mer än det.  Ganska tidigt fattade jag också att det här var ett band med ambitioner. Viljan som fanns där för att snabbt utvecklas musikaliskt och som liveband var påtaglig. När jag såg dem som förband till Lucifer i Västerås så var det på vippen att de körde över huvudakten på ren vilja. De anföll scenen och sen publiken som ett gäng huliganer

I september 2020 (då det hela hette Into The Void Podcast) hade Heavy Underground  nöjet att prata med Roger Andersson om Suicide Records på Instagram Live. Här får ni historien om bolaget och om vad som driver honom plus en hel del annat.

  Idag inleder Heavy Underground en veckas nedräkning mot Suicide Records Fest i Göteborg den 15-16 oktober på Brewhouse. Varför gör jag då det? Jo för jag tycker att Suicide Records är ett skivbolag som visar vägen för hur man kan driva ett skivbolag och hur man kan använda musik, även om den är mörk, som en positiv kraft i sitt liv. I 15 år har grundaren Roger Andersson gett ut musik som aldrig varit kommersiell eller avsedd för en stor publik. Men den har hittat sin publik och det är ju det viktigaste.  Redaktören och Roger Jag har intervjuat  många av banden som Suicide har gett ut och alla vittnar om Rogers passion och totala engagemang för sitt skivbolag och för banden han ger ut. Och när man pratar med Roger själv så smittas man lätt av hans kärlek inte bara till sitt skivbolag och banden han ger ut utan också till hela undergroundscenen. Många delar den upplevelsen med mig.  Jag kan bara önska att fler kunde ha samma drivkraft som Roger har för att sprida musik till världen.