Way Out West 2024: Lördag

Idag är jag slut som artist, men det får vara värt efter tre magiska - och väldigt intensiva dagar. 

För det första är jag medveten om att jag skriver både rörigt, och lite fladdrigt - men det är ju exakt det som min upplevelse är av festivalen. 

För det andra vill jag tacka alla ni som följt och tagit del av mina röriga äventyr på Way Out West det här året, och även såklart tacka Way Out West för möjligheten att vara en liten del av det fina som skapas i Slottsskogen varje år. Hoppas det fortsätter även nästa år. 

Så ja, nog för mig den här gången. Hoppas vi ses i vimlet någonstans. 

//Emil 

……..

Nu om lördagens upplevelser. 

Jag vaknar tidigt och känner mig utvilad. Min flickvän fixar frukost medan jag skriver ihop gårdagens artikel (stora tack för det).

Folk börjar höra av sig, och det här verkar bli dagen där alla har uppenbart olika agendor. Någon vill bjuda på brunch, någon vill ta en öl på stan, någon ska till området tidigt och någon sent. Jag bestämmer mig för att vara på området tidigt.

Efter lite otur med klädval (som mest handlade om jag skulle ha korta, eller långa byxor - där valet föll på långbyxor) allmän glömska och ett lätt slag av ocd tar jag mig äntligen ur lägenheten och rör mig mot festivalområdet för att hinna i tid till att se Linn Koch-Emmery. I mina lurar dånar Arab Straps senaste skiva. 

Någonstans på vägen dit hör Dalslandsmannen av sig och meddelar att han hittat en solstol vid höjden, och jag ångrar direkt valet av långbyxor. Jag kommer till området och hittar numera Solstolsmannen sittandes i sin solstol. Dedikationsmannen ansluter och vi pratar om gårdagen, då precis alla verkar haft otur med kollektivtrafiken, och att fredagens festivaldag bjöd många guldkorn.

Vid scenen är det ganska glest med människor, men det fyller på något. Linn Koch-Emmery äntrar scenen, och solen steker (fuck mina långbyxor). Frontpersonen säger att dom tog med sig solen från Stockholm, någon i publiken skriker hata Stockholm älska Göteborg (den personen är antagligen lätt dum i huvudet). Spelningen drar och i gång, och tyvärr är ljudet diffust – vilket gör att det är svårt att utröna vad som spelas på scenen. Men jag fyller på och sjunger med där jag känner igen mig. En solid spelning, som säkert vore ännu bättre om ljudet varit med bandet.

Vår lilla trio lämnar för att se Amanda Bergman. Först köper vi en öl. Pratar om hur viktigt det är med trummor, och undrar hur Andre 3000’s flöjtintresse kommer fungera live.

Linneområdet är fyllt till brädden av soldyrkare som väntar på Amanda Bergman (jag ångrar verkligen valet av långbyxor), men det är lugnt vid scenen - så vi tar oss långt fram i publikhavet. Amanda Bergman öppnar lugnt och säkert, och hon tillsammans med sitt band är stabila ut i fingerspetsarna. Men någonting där fungerar inte riktigt för mig idag - så när Solstolsmannen bestämmer sig för att springa fram i publikhavet, bestämmer vi andra oss för att leta upp ett bord utanför området. 

Precis när vi lämnat scenen springer vi in i quizligan. Vi pratar om fenomenet Wahlgren/Ingrosso, och jag undrar vad det är som göra att dom får typ 90% av Sveriges samlade mediala utrymme (och även en plats i den här artikeln då, tänker jag i efterhand). Alla på hela festivalområdet verkar överens om att man ska se Terra.

Skägget hör av sig, och nu börjar expedition festivaltetris dra i gång på allvar. Men innan stormen börjar tar jag det lugnt, och äter en Pad-thai i väntan på Solstolsmannen. På något sätt får vinden tag i min tallrik, och det som är kvar av måltiden blåser rakt i ansiktet på en vilt främmande festivalbesökare. Jag ber om ursäkt. Solstolsmannen hittar oss, och han och Dedikationsmannen vill också äta någonting. Så jag lämnar dom och springer ensam i väg genom området. På kissoaren pratar några av dess besökare om vem som kan kissa längst.

Hittar Skägget för att tillsammans titta på när André 3000 spelar jazztuta. För mig går det till historien som en konstig upplevelse, framför allt när han bestämmer sig för att spela drethögt på sin entoniga medeltidstuta. Popmannen och Skägget envisas med att det var bra. Jag förstår ingenting. 

Gänget splittras återigen, och ett nytt uppstår. Allt handlar om att hitta öl i glas, vilket vi lyckas med. Dedikationsgänget, Skäggmaffian och en tysk som håller på med andningsövningar pratar om människor som kissar i glas och kastar ut dom över publikhavet (en styggelse), och att en i gänget blev knivhuggen på en Black Sabbath-konsert i dåtiden (mäktigt ändå), och att man kan hamna i LCD-liknande tillstånd genom att andas (jag kommer inte testa). 

Dags för Wednesday, och jag blir omedelbart kär. Dom har verkligen några låtar som sticker ut, och en frontperson som har potentialen att riva hela stället. Tyvärr slirar dom lite, och lyfter inte riktigt hela vägen - men jag är väldigt glad över att ha sett dom. 

Till gänget tillkommer nu en gammal åmålsbekant som jag inte sett på väldigt många år, och på vägen till stället med öl i glas råkar jag sätta foten i en lerpöl vid kissoaren som måste innehålla doften av festivalen 35 000 samlade män. Vi pratar om allt möjligt, men fastnar som vanligt i musik. Han berättar att hans son börjat spela trummor, och att 90-talet är på väg tillbaka - och att det är viktigt att ge nästa generation rätt förebilder. Han försvinner i väg för att ansluta till sitt festivalgäng. 

Vi går för att se Hurray For The Riff Raff, och på vägen dit träffar vi ännu mer åmålsmänniskor (Åmålsmänniskor finns överallt). Vi kramas kort, men måste springa vidare för att hinna återförenas med solstolsmannen, som tagit en timeout i sin solstol på Höjden. 

Jag har aldrig hört, eller hört talas om Hurray For The Riff Raff innan - men blir såld direkt, och inser att det nog är americana som är min favoritgenre just nu. Ljudet sitter, och teknikerna på scen är så dedikerade att de ger trummisen en extra keps. Trummisen förstår inte varför, och det gör inte jag heller. Spelningen ger mig min första, men inte sista gåshud för dagen. Det visar sig att jag är den enda i vårt lilla sällskap att känna som jag gör. Jag förstår inte varför. 

Nu börjat det gå undan på riktigt. Jag och Skäggmaffian springer för att få i oss någonting snabbt att äta innan Terra. Valet faller på en pommestallrik som jag i min hets nästan välter över Johan Airijoki. Höjden börjar fyllas på, och jag snabbandas in det som ligger kvar på tallriken (kanske tysken gav mig något vettigt andningstips ändå). I bakgrunden spelar Benjamin Ingrosso. 

Väl uppe på Höjden så fullkomligt kokar det, och det verkar som att alla festivalens besökare faktiskt tagit sig hit. Det är smått kaotiskt, och varje millimeter av Höjden används till att packa människor på rad. Människor försöker hitta varandra, och kroppar byter plats tills det inte går längre. Pratar med en person bakom mig som tycker att min hatt är i vägen. Jag lovar att ta av den när spelningen börjar (vilket jag också gör). 

Terra drar i gång, och det är ställ från början till slut. Alla sjunger omedelbart med i vartenda ord och stavelse, i varje låt. Människor crowdsurfar, och bandet är uppenbart rörda av publikens reaktion. Dagens andra gåshud uppstår, och jag undrar vad jag är med om här egentligen - för på något sätt känns det som det mest göteborgska jag varit med om. Jag tror också detta är spelningen jag kommer att komma ihåg från festivalen när jag tittar tillbaka på den om några år. Det var som att hela Terras låga tändes här, och nästa år spelar dom nog på en av festivalen största scener. 

Efter Terras spelning uppstår en zombiehord, och vi rör oss i zengångartakt ned mot övriga festivalområdet. Jag känner att jag behöver en paus, så jag och Skägget köper två öl var och hittar en bänk att sitta på. Efter två minuter vill Skägget och Solstolsmannen ställa sig så långt fram på The National som möjligt. Mitt batteri är egentligen slut, men jag bestämmer mig för att hänga på. I bakgrunden spelar Fever Ray, som jag tyvärr fick välja bort kvällen till ära. Mitt batteri på telefonen säger att det är 10% batteri kvar. Jag blir stressad. 

I publiken pratar jag med tre personer från Lettland, som valt att åka till festivalen endast för att se The National - och jag ger dom min Thåström-tygpåse, som jag direkt ångrar bittert. 

The National äntrar scenen, och ett skåp ställs. Frontpersonen rör sig som en tok på scenen, och unnar sig med att ibland hoppa ned i publikhavet för att springa runt med sin mikronfonkabel som en hov (bra jobbat av mikronfonsladdsmannen på scen). Till slut sluter jag mina ögon och ofrånkomligt faller rätt in i The Nationals värld. Bandet proklamerar att detta är deras sista spelning på sin långa turné. Och det märks, för det känns som att de verkligen vill ta ut den sista energin och ge oss besökare någonting extra. Tack för det. 

På väg ut från området hamnar vi återigen i en zombiehord. Vi pratar om att ta oss till Stay Out West, men enligt appen är alla ställen fulla. Vi rör oss så snabbt vi kan, och tar oss upp till Stigberget där vi tar oss in på Skeppet (som har blivit så varmt och fuktigt att det känns som att besöka Amazonas regnskogar - och jag ångrar återigen att jag gav bort min tygpåse, och valet av långbyxor). 

The Tarantula Waltz går på scenen och frammanar en välkommen energi i lokalen. Bandet liksom smittar av sig med sin output, så mitt batteri fylls på igen. Markus Krunegård går upp för att gästa, och tillsammans spelar dom ”Till hälften människa, till hälften moderat”. Några i publiken blir uppenbart provocerade, jag och skäggmaffian ler. Dagens tredje gåshud är ett faktum.

Vi lämnar festivalen för att ta en sista öl. Utomhus har temperaturen rasat, och jag är glad för att jag valde långbyxor.