Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Recension: Kvaen - The Great Below


Kvaen - The Great Below (Black Lion Records)

När jag hörde ”The Funeral Pyre” första gången blev jag totalt golvad. Jag minns hur jag stannade upp i den rörelse jag gjorde just där och då när jag hörde första låten. Debuten från Jacob Björnfots Kvaen kändes fräsch och spännande. Det karga och kalla från Norrbotten förmedlades på ett unikt sätt. Inte så konstigt att jag med spänd förväntan undrade om uppföljaren ”The Great Below” skulle hänföra mig på samma sätt. Jacobs förstfödda var ändå bland det bästa jag hört på länge vid den tiden.

Från start bjuds vi på ett rasande tempo via ”Cauldron of Plauges” som är en av skivans bästa låtar tillsammans med ”Sulphur Fire”. Båda spåren har ett fantastiskt bra driv. Ett bra driv som dock tillfälligt men abrupt bryts av en lugn ensamvarg mitt i låtlistan. Det pampiga spåret ”In Silence” tillhör också en av mina personliga favoriter. En snygg låt som loopas ofta i mina lurar eller i högtalarna här hemma. Albumet har finbesök från bland annat Jeff Loomis (Nevermore, Arch Enemy), Mike Weed (Mercyful Fate, King Diamond, Bibleblack), Sebastian Ramstedt (Necrophobic, In Aphelion) och Angus Norder (Witchery, Nekrokraft). Det är såklart trevligt med besök men Jacob är själv en magiskt bra gitarrist och jag ser med spänning på hur han kommer att utvecklas mer och mer. 

Två frågor jag ställer mig är om skivan hade låtit mycket annorlunda utan gäster och var kommer Jacob ”end up” i sitt gitarrspel? Det verkar inte finnas några gränser. Jag får känslan av att allt har tagits till sin spets och maxats ännu mer från debuten. Om det är nödvändigt vet jag inte, men förstår ändå att det kreativa hos Jacob är väldigt stort och det ger sig uttryck i alla låtar. 

Blev jag då hänförd på samma sätt som med debuten? Tyvärr inte måste jag säga. Missförstå mig rätt! Jag njuter absolut av låtarna och den välgjorda helheten, men jag blir inte fångad på samma sätt. Om det beror på att ”The Funeral Pyre” gav mig en känsla av att bli nykär i ett album eller inte vet jag dock inte. Det jag vet är att jag hade önskat en lite mer avskalad uppföljare.

//Ylva Sjöstrand

Skivan släpps den 25 mars.
 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som