Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Årets bästa skivor 2021 so far enligt Rickard Waychester, Skåne Hardcore



Rickard Waychester driver instagramkontot Skåne Hardcore - då till nu  i syfte att dokumentera den Skånska hardcore och punk-scenen. Han har sjukt bra koll på genren och var ett rimligt val för att fråga vad som imponerat mest på honom hittills under 2021:

Obstruktion - ’Monarchs of Decay’

Jag var, med risken för att få äta upp mina ord, kaxig nog att utse MoD till årets bästa skiva samma dag som den släpptes. Kan med glädje säga att jag står fast vid det. Lyssna själva så får ni se!
R.A.T.S - ’Another Day in Helvete’ 
Svinbra hardcore där man kan höra influenser från black metal och death metal samtidigt som man matas med thrashiga riff och där vocals bitvis levereras med samma flow som i den fetaste hip hop-låten.

Terror 83 (demo)

Brasiliansk 80-talsdoftande hardcore-punk från Malmö! Need I say more??

Blood Sermon - ’Never Stop the Madness’

”Blood Sermon, motherfuckers! Straight from Stockholm, Sweden!” Tungt, ösigt, kaxigt och jävligt gungigt! BS har även några av världshistoriens skönaste musikvideos. Det är inget snack om detta är ett band som har jävligt kul när dom gör sin grej.

Nowheres - ’The Way Back Home’ (demo)

Nowheres la ribban högt för resten av musikåret när dom i Januari släppte ett helt perfekt demo med makalöst bra melodiös hardcore. Vill ju såklart bara ha mer!

GASP - ’Dragging Through Mud’ och ’Least Expected’ (singlar)

Svinfet stökig hardcore-punk från Malmö, som jag inte kan få nog av. Bandet har endast släppt två låtar än sål änge, men det ryktas om att mer är på gång. 

Section H8 - ’Nightmare’ (singel)

Purfärsk låt från LA’s Section H8 som har gått på repeat i ett dygn i mina hörlurar. Blir så löjligt peppad av den. Detta är låten som får dig att vilja anordna gig, tända eld på ditt hus, spöa nassar, starta band och busa med dina hundar, helst allting på samma gång. Ser så jävla mycket fram emot deras kommande debut-fullängdare ’Welcome to the Nightmare’! 

Greetings From Sweden (compilation)

Marcus Ericsson har med hjälp av Eric Arnehed satt ihop denna samlingsskiva som är ett bevis på att Svensk hardcore mår bättre än någonsin. Endast bra låtar med några av dom absolut bästa Svenska banden just nu! Tummarna hålls stenhårt för en Volume 2 i framtiden!

Exil - ’The History of Cleanliness/Idiot Face’ (singlar)

Exil levererar catchy och ösig jävla hardcore-punk utan krusiduller. Peppen inför kommande plattan ’Warning’, som släpps den 23 Juli, är ju inget annat än fullständig!

Capra - ’In Transmission’

Tung, stökig och energisk hardcore med en av årets absolut bästa vokalister Crow Lotus, vars röst bitvis för tankarna till Amygdala’s Bianca Quiñones Cruz Benitez. Det är samma desperation, samma ilska och äckligt bra! (Shout out till Daniel Johansson som tipsade om detta bandet.)

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som