Jag hade aldrig hört talas om Humlehagen innan. Men tydligen har det varit en festplats med månghundraårig historia. Det är en sjukt vacker plats med böljande vetefält och grusvägar. Solljuset den här kvällen över landskapet är magiskt. Och mitt här ute i det ultrasvenska paradiset finns en gård med en scen och här ska det uppstå rockmagi.
Hurula har på senare år uppnått någon sorts folkkärhet. Luleåsonens texter om uppväxt och liv i ett kallt land till tonerna av ylande gitarrslingor och snygga rockposer funkar nog som metadon på bittra Kentfans samtidigt som den yngre generationen dyrkar honom för hans Håkan Hellström-aura fast med punkkredebilitet. Första raderna framför scen består av yngre tjejer som dyrkar varje steg Hurula tar. Och visst är det bra. Han vet exakt vad han gör och till skillnad från många andra svenska rockartister som sjunger på svenska så har han en poetisk höjd på sina texter som skiljer ut honom från det mesta. Den timslånga spelningen blir en urladdning av socialrealism, berättelser om liv, längtan och storslagen indierock.
Efter en timmes byte på scenen där jag och fru Heavy Underground sitter på en bänk och tittar på solnedgången (ja jag är en romantiker) så kliver ett av landets mest respekterade och ikoniska rockband upp på scenen. Turnén sker under förevändningen att fira bandets 30 år gamla debutplatta men vi får en spelning som bjuder på det mesta som The Soundtrack Of Our Lives har åstadkommit under sin karriär.
“Mantra slider” är dock startpunkten och även om Ebbots röst svajar en aning så är låten en mäktig inledning. Sen följer ett pärlband av hits och publikfavoriter. Ebbots röst blir bättre och bättre allt eftersom och under andra halvan av spelningen är den gränslös. Det verkar dock inte hans kropp vara för han haltar betänkligt och sätter sig ner flera gånger under spelningen. Resten av bandet rör sig dock obehindrat och bjuder på stor rockunderhållning och är dessutom extremt sammanspelade. Det svänger stundtals sjuk bra som i “Big time”.
Egentligen är det lite märkligt hur TSOOL blivit så stora. Deras psykedeliska rock som hämtar mycket kraft från mer esoteriska rockreferenser än de uppenbara influenser som Beatles och The Doors utgör är inte alltid en lätttuggad kompott. Å andra sidan är det kanske de två sistnämnda som ändå gör bandet tillgängligt för så många. Eller så underskattar jag folks musiksmak och kunskap.
Mycket folk i publiken är det dock. Många par i medelåldern som säkert är där på grund av svår 90-talsnostalgi (undertecknad inkluderad). Många med Union Carbide Productions-tishor för att visa subkulturell tillhörighet men det är ändå en väldigt blandad publik.
Och när “Instant repeater 99” ekar över fälten i skymningen under extranumren får jag gåshud. Det är en perfekt kväll och jag älskar att The Soundtrack Of Our Lives fortfarande levererar så magiskt bra. Att de kan kännas relevanta utan att ha släppt ny musik sedan 2012 säger väl något om den odödliga kvalitet bandets musik har.
/Magnus Tannergren