Den franska trion Slift gör det verkligen inte lätt för sina fans. På sina första tre släpp från 10-talets sista tre år (en singel, en EP och ett album) djupdyker bandet ner i ett rocksound med inspiration som gör prefixen kraut-, surf- och öken- högst relevanta. På 2020 års Ummon är rymden och jazz betydligt mer framträdande i deras atmosfäriska rock.
När Ilion landar på skivhyllan fyra år senare har bandet en allt aggressivare framtoning. Det jazziga finns där men inspirationen från hårdare akter som Voivod och Killing Joke är påtaglig, i synnerhet när det kommer till sången, men också i musiken.
När nu Slift med Fantasia släpper sin fjärde fullängdare så har man återigen släppt in nya inspirationskällor i sitt sound och musikaliska palett.
Öppnande låten, Fantasia, för mina tankar till band som Lions of Swe, Fingerspitzengefühl och Vak. Men för den som inte hade stenkoll på Stockholms undergroundscen på 00-talet kanske beskrivningen “ett blytungt och ganska proggigt Muse” funkar bättre. Sångaren arbetar betydligt mer med melodier även om hans sång blir allt hårdare för varje platta.
Corrupted Sky för tankarna till såväl Big Business men också syntar som för Pink Floyd till färgburken man målat med. The Village öppnar som någon av SOADs lugnare låtar med armenisk inspiration men blir mot slutet ett marcherande epos med stora ackord. Första singeln A Storm of Wings får mig återigen att tänka på Stockholm och Switch Opens men också Melvins. Lekfullheten finns i det hårda. Det blir aldrig pastisch, och aldrig trams. Vägen emellan har kammats med precision. Orbis Tertius är en mer melodisk och rak rocklåt som värmer mitt inre Motorpsycho-fan. Waiting Man öppnar lugnt och återigen tänker jag på Pink Floyd och i synnerhet på Roger Waters innan låten går över i ett hårt och slött riffande epos.
Avslutande The Day of Execution och Secret Mirror cementerar det som tidigare låtar redan byggt upp. Här blandas hårt, lekfullt och modernt med gammal prog, stora landskap och vackra melodier.
Slift väljer aldrig det självklara. Här finns inga klassiska rockriff eller låtmallar. Men ger man dem några lyssningar växer det ovissa till att bli lika självklart som att musik berör dem som väljer att läsa det här.
Slift själva säger att Fantasia är ett album om att övervinna internationella omvälvningar och det hörs på leveransen. Här finns en melankoli, men också en drivkraft och vilja att slå tillbaka.
70-talets kampsånger från proggen låter annorlunda idag, och jag gillar hur Slift framför dem.
/Misha Sedini
Kommentarer
Skicka en kommentar