För 12 år sedan exploderade hela rockscenen i en sorts psykedelisk stonerboom som sällan upplevts. Band som Monolord, Kingnomad, Vokonis Yuri Gagarin och en rad andra riffdyrkande band gjorde sig ett namn främst internationellt. Det var en seismisk rörelse som underblåstes av bloggar och poddar. Även Spelljammer fanns med här.
Sedan dess har tiden gått och genren har stagnerat för länge sedan. Idag bryr jag mig endast om ett fåtal av banden. Var sak har sin tid. Men på Västerås Doomfest har tiden stått still. Här är det fortfarande långsam stoner/doom/psykedlia som gäller. Klastos, Firebreather, Hästspark och ett gäng andra band spelar.
Och så Spelljammer. Jag går dit främst för att se dem. Min hjärna behöver hög ljudvolym för för att driva ut vardagsstressen så här någon vecka före semestern. Och jag får precis det jag behöver.
Lokalen fylls med rök, ljuskäglorna skär genom den täta dimman och skivar upp ynfältet när Spelljammer äntrar scenen och omsätter luften i lokalen till decibel. Det är hög volym och Robert Sörlings gitarr har en oerhört elak distortion som värker sig utur Orangeförstärkaren.
Riffen är långsamma och nästan meditativa i sitt framförande. Det får ta sin tid helt enkelt. Jag vaggas långsamt in i den där känslan av hypnos som bara den här typen av musik kan frammana. Niklas Olssons bas och Jonatan Rimsbos trummor lägger en massiv grund för gitarren och tillsammans blir det ett helt eget universum som öppnar sig.
Under de ca 40 minuter som Spelljammer spelar så bryts inte förtrollningen. Låtarna hakar i varandra och det hela blir en enda lång seans. Den här musiken lever bäst i nuet på en scen. På skiva saknas mycket av kraften som driver musiken på scenen. Det är nästan en ockult känsla som uppstår. Jag vet, det låter lite krystat men jag kommer inte på någon bättre beskrivning.
Plötsligt tar sista låten slut. Det uppstår en tomhet i mig när min vanliga tankeverksamhet återupptas i min hjärna. Jag saknar omedelbart känslan i kroppen som den här musiken ger mig. Jag hade kunnat stanna kvar där inne i den där bubblan av magisk, decibeldyrkande musik.
Jag bestämmer mig för att inte förstöra känslan och går hem. Utanför spelstället är det fortfarande ljust i junikvällen. Det dunkar hjärndöd dansmusik från andra ställen. Det känns som om jag nyss vaknat från en dröm.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar