Ibland frågar jag mig själv vad definitionen av tung och hård musik är. Handlar det om hastighet eller om hur distorsion används. Eller hur sången framförs.
När jag lyssnar på Amenras två nya ep:s så blir det inte tydligare men jag inser ändå att tyngden i musiken ligger i dess själ snarare än i själva framförandet. Det är fyra musikstycken blytung postmetal man konfronteras med på dessa två släpp.
Bandet själva beskriver det som ett återbesök och ett avslut som blickar framåt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag konstaterar bara att det här är musik som utmanar ditt öra och att ord egentligen inte räcker för att göra det rättvisa.
Ni få lyssna själva. Med ett öppet sinne.
/Magnus Tannergren