När jag var 17 år gammal hörde jag Meshuggah för första gången. Jag blev golvad. Jag förstod inte mycket av musiken, men jag visste att jag behövde höra mer. Och med tiden gick jag från att vara nyfiken, lärande och inlyssnande till att faktiskt förstå vad det var jag gillade. Samma sak hände med Tools Ænima, det fanns något där, men det tog mig månader att förstå och slutligen älska. Samma sak hände med DEP’s Calcuating Infinity och första gången jag såg Mats & Morgan live. Mitt inre väsen förstod och visade tålamod medan mina öron försökte vänja sig vid vad min hjärna slog frivolter över.
Nu är jag 47 och den typen av upplevelser kommer allt mer sällan, nästan aldrig faktiskt.
Men så kommer Boss Keloid in i min spellista. Ett band jag missat helt och som varit verksamma sedan 2010. Boss Keloid är på inga sätt extrem metal, snarare sofistikerad sludge, men att bilda sig en uppfattning om Float & Aperture på bara 3-4 lyssningar är smått omöjligt.
Direkt vill hjärnan dra referenser. Och visst hör jag Big Business, Melvins, Primus. Jag hör även ett engelskt 80-tal jag inte riktigt kan sätta fingret på. Här finns mängder av melodi i de oftast släpiga låtarna, men inget som är enkelt eller sätter sig på direkten, detta kräver många lyssningar. Ofta låter det som folk som inte gillar jazz brukar säga om jazz: det låter som om alla fyra spelar på olika låtar.
Bandet är inne på sin sjätte fullängdare och har gått från sludge till stoner doom till det betydligt lugnare och mer nyanserade sound man har idag. Ett sound jag inte kan sätta fingret på men som kittlar mina öron varje gång jag lyssnar på det.
Gitarrerna spelar sällan samma sak eller har samma downbeat. Trummorna är inte mer komplexa än de behöver vara och basen ofta suggestiv. Sångarens melodiska semigrowl bär oftast på en varm baritoneklang och även om det alltid händer minst fem olika saker så finns där ofta mycket luft för instrumenten att klinga ut och få sitt individuella utrymme.
Boss Keloid klev in i min värld med 2021 års Family the Smiling Thrush, och en del av mig vill säga att den ändå är strået vassare. Men sen vet jag också att det tog tid för mig att komma in i den, så jag får allt bida min tid med Float & Aperture. Vilket jag gärna gör. När jag var tonåring hade jag råd med en platta i månaden, så det var bara att snällt lyssna vidare i tre veckor till, även om man en vecka efter inköp insåg att man kanske valt fel platta. Det byggde tålamod, det byggde en förståelse för att det inte alltid är den direkta fixen som är den som håller i längden. Något som gått förlorat med strömningsmedia.
Allt det där påminns jag om när jag med ett leende lyssnar på Boss Keloid och försöker förstå vad det är mitt inre barn slår frivolter över.
/Misha Sedini