Ett band som gått mig helt under radarn är Protomartyr. Ett band från Detroit som bildades redan 2010 och i och med denna skiva släpper sitt sjunde alster.
Tidigare har bandet spelat en slags lättsamt stökig post-punk med texter som många gånger blir mer spoken word och poesi än just sång. Jag vet inte om det är skillnaden i denna platta som gör att jag får upp radarn för bandet, men jag tycker helt klart att man hittat ett nytt musikaliskt uttryck med den här plattan. Det är mer lågmält, mer jazz, mer luft mellan tonerna, mer melankoliskt. En hel del blåsinstrument får ta plats och lekfullheten går det ingen nöd på. Alla dessa saker gör Protomartyr till ett riktigt intressant band. I ett landskap där band som Idles, TV Priest och Sleaford Mods alla söker att göra så stora rörelser som möjligt med sina musikaliska armar så går Protomartyr mer åt andra hållet, även om explosionerna kommer även här.
Tidigare har man dragit paralleller mellan deras musik och band som Wire, The Fall, Pere Ubu och Iceage. På detta album tycker jag mig hitta såväl Enablers som Nick Cave. Musiken känns mer som ett soundtrack till känslan av lyriken än något annat, och texterna målar ingen tydlig bild, men de lämnar oftast lyssnaren med en känsla av olust och vemod.
Iggy Pop har sagt att bandet är “det bästa som USA har att erbjuda idag. Andra som har hyllat dem är Greg Dulli från Afghan Whigs, Kelley Deal från The Breeders och Billy Gould från Faith No More. Och även om jag (även i detta fall) inte går så långt som Iggy, så stämmer jag in i lovsången om Protomartyr när det kommer till deras sjunde och hittills bästa album.
/Misha Sedini