Ramones är döda. Jay Reatard är död. Till och med Andrew WK känns rätt klar på sitt senaste alster. Tur då att Clark Grays enmannaband Sex Men klarar av att lyfta locket på festen med sin partypunkrock, och det helt på egen hand. Det är stökig punk med trummaskiner, trallvänligt så det står härligt till och skitigt så hela mitt inre blir varmt.
Som 47-årig man är jag van att överse texter jag redan hört i 35 års tid, men om man dessutom känner att juvenila rim om sexuell frustration, att vara uttråkad och känna sig utanför är något man saknat så blir det nog inte bättre än så här. Musik som går till historien? Icke. Musik som blir soundtracket till när du och dina vänner river din lägenhet under pågående förfest? Förmodligen. Kort och koncist. Precis som den här recensionen.
/Misha Sedini