Egentligen ska kanske en recension inte börja med hur lite själva recensenten själv har koll på läget, men i det här fallet är det nästan viktigt att poängtera storleken på blixten som föll från min klara himmel när danska Lack släppte ny musik för första gången på 19 år.
När det begav sig, runt 2005, förälskade jag mig i bandets album Be There Pulse och eftersom de lade ner verksamheten efter uppföljaren trodde jag länge att det var det sista jag skulle få höra från bandet. Döm om min förvåning då när jag i fredags fick nys om denna korta och intensiva platta på drygt 34 minuter.
Lack på 00-talet var punk, men ganska minimalistisk sådan. Lack var slagkraftigt, men med stora mängder luft mellan anslagen. Där fanns hela tiden en nerv som kittlade och som fick de stora partierna att kännas som käftsmällar fastän distarna på gitarrerna var långt ifrån vridna till max. Vad bandet själva hade för inspiration är svårt att säga, men baserat på vad jag själv lyssnade på på den tiden kunde jag höra såväl kraut så som Fireside tolkade den på albumet Elite, Sonic Youth och deras inte helt självklara ackord eller låtstrukturer men också delar av HC (Converge) och emo/screamo (Planes Mistaken For Stars). De senare kanske rämst genom sångaren Thomas Burøs intensiva sång som ofta är snudd på bristningsgränsen.
När Lack nu är tillbaka är såklart även deras ungdom, likt min, över. Men även om tempot dragits ner en aning på musiken så finns det inga tecken på att den slagkraftiga politiska ilskan finns kvar i bandet. Inledande Boltguns Are Painless är en klassisk Lacklåt där trummor och bas driver på medan gitarrerna slåss om vem som kan minsta möjliga utan att låten tappar i intensitet.
Snakecharmer fortsätter i samma anda efter ett riktigt fint frijazzigt intro. Heads Held High är för mig albumets bästa låt. Monotona och malande gitarrer ackompanjerar ett snygg beat levererat av trummor och bas. Den hade lätt kunnat vara en Talking Heads-låt. Old Workers är en instrumental låt där bandet utforskar blandningen mellan droner doom och jazz. Resultatet doftar lika delar Switchblade och Enablers. På kids With Kalashnikovs hörs inspiration från Duane Dennison och Jesus Lizzard, ett inslag som verkligen inte stör utan tvärtom känns som ett nytt och naturligt inslag i Lacks musik. Lemons smakar på storbandsjazz, The Activist känns som performance art och Mapmakers såsiga groove får en snygg nerv i sången som levereras precist, taktfast och övertygande. Avlsutande Shipyard blandar dur och moll om vartannat i en pulserande avslutning värdig ett sista alster, om nu detta skulle vara Lacks sista giv. Något jag verkligen hoppas att det inte är.
För Lack gör punk/stök/HC/emo/rock för oss som närmar oss 50 och också gillar jazz, artrock, kraut och ambiens. Vi som förstått att nerven många gånger sitter emellan anslagen, inte nödvändigtvis i dem. Lack kanske inte är för alla, men jag sticker gärna ut hakan och säger att de är unika. Och det är det inte allt för många band som kan skryta med idag.
/Misha Sedini