”Vi är inte unga och hungriga längre, utan gamla och krassa – på ett gött sätt”.
I småförtvivlad panik inser jag att jag lovat Way Out West att göra en intervju med ett band innan festivalen (man ska hålla det man lovar). Så med ett litet stressutslag på kroppen sms:ar jag Dag Rosenqvist från bandet Småland, som han har tillsammans med Christian Hutchinson Berg (känd från Kite) och Thobias Eidevald (Domus, f.d. Agent Side Grinder), och frågar vänligt men bestämt om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Han svarar ja.
Och egentligen vet jag inte om jag är särskilt bra på det här. Det är första gången jag gör en intervju på det här sättet, men vi testar och ser.
Dag berättar att han under dagen fått oväntat besök av en motorcykelman, att han byggt på sin kommande hemmastudio och bjudit motorcykelmannen på asiatisk fläskkarré med smashad gurksallad. Med de inledande orden börjar vi sakteliga prata om Småland.
Småland är ett sådant där band som funnits och puttrat länge (sedan 2017), i sin egen takt, utan att egentligen koka upp. Men helt plötsligt har de, med de två senaste plattorna Döden (2023, Coop Records) och Oro och Ältande (2026, Pomperipossa Records), vuxit så det knakar. Förutom att ha fått till en deal med Pomperipossa Records (som drivs av Anna von Hausswolff) har de byggt en plattform som når cirka 300 000 lyssnare i månaden, enbart på Spotify.
Berätta lite om Småland. Vad är det för projekt egentligen?
-Det var Thobias som frågade mig om jag ville hitta på någonting musikaliskt. Vi hade spelat tidigare i bandet De La Mancha. Han flyttade till Stockholm och höll på med andra saker, men ville gärna hitta på något igen. Så vi bestämde träff en helg i november 2017 och började jobba fram musik tillsammans, helt förutsättningslöst.
Sedan växte det egentligen bara organiskt och vi fick ihop ett gäng låtar. När vi sedan skulle ta det vidare föreslog han att vi skulle låna Christians studio i Stockholm, eftersom det finns en massa fräcka synthar där. Under inspelningsprocessen växte det också fram att Christian skulle vara med i bandet. Sedan dess har det rullat på. Och trots att vi är utspridda över Sverige är det här ett gemensamt projekt som vi alla gör av den enkla anledningen att vi vill göra det.
Så Dag, vad tror du att den här ”plötsliga” explosionen beror på?
-Det är nog en kombination av en jäkla massa saker. Dels upptäckte vi att låten Karen 3 hade börjat bli viral på TikTok, och det i sin tur skapade en massa streams på Spotify. Och i vevan när vi höll på att slutföra förra skivan, Döden, började vi prata om att spela live. I samband med det fick vi sedan kontakt med både Pomperipossa och Luger.
Med allt detta har vi fått ett starkt gäng människor runt oss. Det är nästan som en perfect storm, där allting har fallit på plats och gjort att vi nått ut med musiken.
Vad vill ni ge lyssnaren med musiken, eller vad hoppas ni uppnå som band?
-Det är en jättesvår fråga. Jag kan inte prata för de andra i bandet, men personligen tänker jag nästan aldrig på det. Jag går på känsla, lyssnar efter melodierna och harmonierna och jagar fatt på dem. Vi gör musik tillsammans utifrån de idéerna och tankar vi har och försöker hitta nya vägar utan att stagnera, och på det sättet hålla det intressant för oss. Vårt mål är nog bara att fortsätta göra musik för att vi tycker att det är kul att göra det tillsammans, utan några egentligen kommersiella ambitioner.
Vi är inte unga och hungriga längre, utan gamla och krassa – på ett gött sätt.
Hur påverkar era olika bakgrunder (din, Kite och Agent Side Grinder) Smålands sound?
-Jag tror att det är en kombination av det man har med sig och det man har lärt sig. Vi närmar oss ju 50 och har med oss en massa saker i bagaget. Erfarenheten av att veta hur processen ser ut och fungerar ger oss verktygen att kunna hantera det.
Och vi har turen att ha med oss en massa duktiga människor, som ljustekniker, ljudtekniker och konstnärer som tillför mycket till upplevelsen och hjälper till att expandera ljudvärlden.
För det kan ju knappast finnas något tråkigare än att kolla på tre trötta gubbar som spelar på synthar.
Om du får beskriva Småland med tre valfria ord, vilka skulle du använda då?
-Musikaliskt är det väldigt uppriktigt och ärligt. Vi har inget behov av att gömma oss bakom något. Det är ofta ganska vackert och harmoniskt. Och så finns det något lite Jan Stenmark-dumt i det.
Jag brukar inte gilla humor i musik, men det känns som att vi har hittat något jag är bekväm med. Som att kalla en låt för Inaktiv Ungdom. Det tycker jag är kul, och lite dumt.
Hur känns det med Way Out West och att spela typ samtidigt som The Cure?
-Det känns fantastiskt kul att spela på Way Out West och fantastiskt tråkigt att spela samtidigt som The Cure. Jag tror att alla som gillar Småland gillar The Cure, men alla som gillar The Cure gillar nog inte Småland.
Men vi hoppas att människor ramlar förbi och hittar oss. Så spelar vi för dem som är där, helt enkelt. Det finns ingenting att klaga på.
Du har ju, innan Småland, om jag förstår det rätt, vägrat spela live under ett bra tag. Varför är det läge nu?
- Jag slutade spela live 2013, tror jag. Dels tyckte jag inte att det var värt tiden och ansträngningen det tog, eftersom jag inte fick den respons jag ville ha. Och ju tråkigare jag tyckte att det var, desto mer press satte jag på mig själv. Till slut kände jag mig klar med det och var nöjd med det beslutet.
När vi började prata om att spela live med Småland var jag först väldigt avvaktande, men sedan kände jag att förutsättningarna var helt annorlunda.
Dels litar jag på Thobias och Christian, som har koll på sina delar. Sedan kom vi överens om att vi inte bara kunde ställa oss på scen, utan behövde bygga någonting runt det - i vårt fall med Gustav, som sätter ljuset, och Marita, som gör liveljudet.
Så de här, och andra faktorer, gjorde att det kändes som att vi hade förutsättningarna att göra det bra, tillsammans med människor som jag kan lita på. Och då blev det intressant igen.
—
Japp. Det var det.
Ni kommer att hitta mig långt fram i publiken när Småland intar Musikens Hus under Stay Out West nu på fredag, den 14 augusti, kl. 00.30.
Och tack Dag för tiden och insatsen. Det var kul. Tycker jag.
//Emil Gustavsson