Oh Hiroshima är tillbaka med sin vackra postrock som liksom svävar fram genom luften när du lyssnar på den. Saker får ta sin tid. Gitarrslingorna sveper genom rummet inlindade i basgångar som blir som mjuk bomull i örat. Och över detta sång som ekar så där drömskt som den bara gör i postrockens värld.
Oh Hiroshima har redan bevisat sin kompetens på tidigare släpp men "And the tree gives no shelter"(som släpptes redan i juni, sorry för fördröjningen) fastställer och bevisar duons fantastsika förmåga att väva ihop det vackra och sköra med tyngd och allvar. Jag imponeras av hantverket och dynamiken i musiken.
Och som vanligt när det kommer till den här typen av musik så är det helheten som är storheten. Alla bra postrockplattor är resor in i en egen värld och man kan inte bryta loss delarna från den här massan av musik. Det måste få ta sin tid att lyssna på Oh Hiroshima för det är då alla lager och nyanser framträder som stjärnorna när skymningen faller.
/Magnus Tannergren