Det har alltid kommit bra skit från Umeå. Punk, hardcore och metal har länge varit en del av stadens musikaliska ryggrad, men NIX känns knappast som ett band som behöver luta sig mot gamla Umeå-meriter. De står bra på egna ben.
Idag släpper de Witch Hunt uppföljaren till This Is Petricore från 2024, och ganska snabbt märks det att något har hänt sedan sist. NIX känns mer självsäkra. Tyngre också. Framför allt verkar de inte lika intresserade av att hålla sig inom några givna ramar.
Bandet kallar själva musiken för Petricore, en blandning av punk, hardcore och metal och det är egentligen en ganska träffande beskrivning. Här finns punkens skitighet och direkthet, hardcorens nerv och en metallisk tyngd som hela tiden ligger och trycker under ytan.
Det jag gillar mest med Witch Hunt är ändå groovet. NIX behöver inte blåsa på i hundraåttio från början till slut för att få effekt. Ibland får riffen istället ligga kvar och mala ett tag. Låtarna får andas och bygga upp sin egen tyngd. Det gör faktiskt större skillnad än ännu en distpedal eller ett extra lager gitarrer någonsin skulle göra.
”Disconnect” är kanske det tydligaste exemplet och känns redan nu som en kommande livefavorit. Här släpper NIX lite på handbromsen och låter rytmen styra hela låten. Det finns ett studsande driv som får mig att tänka på Rage Against the Machine – inte för att NIX låter som dem, det gör de inte – utan för hur riff, bas och trummor hakar i varandra och får musiken att röra sig framåt. Det är den där nästan fysiska känslan i ett groove som gör att kroppen börjar reagera innan huvudet riktigt hunnit med.
Jag skulle bli väldigt förvånad om ”Disconnect” inte växer ytterligare på scen. Högre volym, några svettiga människor framför scenen och den kan bli fullständigt livsfarlig.
Produktionen passar också musiken. Den är rå, ganska skitig och känns tack och lov inte överpolerad. Det finns fortfarande något av replokal, svett och förstärkare uppskruvade ett par snäpp för långt kvar i ljudbilden.
Jämfört med debuten känns NIX helt enkelt säkrare på vad de vill vara. De har blivit tyngre utan att tappa punken. Mörkare utan att det känns framtvingat. Och bättre på att låta låtarna gå dit de faktiskt behöver gå istället för dit man förväntar sig att de ska gå.
Det är också befriande att Witch Hunt inte låter sönderarbetad. Det känns fortfarande som ett band som spelar tillsammans i ett rum, testar idéer, trycker lite för hårt på förstärkarna och inte bryr sig särskilt mycket om hur saker ”ska” låta.
Kanske är det just där NIX är som bäst.
Witch Hunt känns inte som slutdestinationen, snarare som skivan där bandet på allvar börjar hitta sitt eget uttryck.
Det gör mig väldigt nyfiken på vad som kommer härnäst.
/Svempa Alveving