Det börjar med ett ljudlandskap som knastrar och bökar runt. Jag undrar stillsamt om det är en droneplatta jag slagit på men den tanken kommer snart på skam.
Istället får jag en rå singer/songwriter som med själ och hjärta låter sin sång ackompanjeras av en elgitarr. Lite som en ung PJ Harvey gjorde under tidigt 90-tal. Det är naket och avskalat och passar Kathryn Mohrs röst perfekt. Det andas ökenblues och jag förs villigt med på resan.
Det kan vara svårt att behålla dynamiken med ett så sparsmakat arrangemang men Mohr lägger lager på lager med gitarrer och körer i varje låt som på det sättet växer till en unik intensitet.
Det här är hennes andra skiva och jag ser redan fram emot den tredje.
/Magnus Tannergren