Familjärt så det förslår, med en mycket blandad ålder i publiken, men alla verkade
ha roligt och uppskatta musiken och bandet.
Bostonpunkarna, eller mer rätt keltisk punk, i Dropkick Murphys är ute på turné, och under
tisdagskvällen var det Furuvikspakens tur att få besök. Det här var det första av endast två stopp som
bandet gör i Sverige den här gången, det andra stoppet blir Vadstena under onsdagskvällen.
Scenområdet var i princip fullsatt redan långt innan konserten började, det var trångt framför
scenen, men alla var på bra humör och vädret kunde inte varit bättre. Prick klockan 20:00 klev så
bandet på, och jublet visste inga gränser. Och redan här visades att det skulle bli en minnesvärd kväll,
då bandet som första låt rev av The Lonesome Boatman. Sångare Ken Casey visade också tidigt att
det här handlar inte om att bara göra ett gig, utan publiken får vara med redan från början, allsång
delux.
Casey och de andra grabbarna radar efter det upp hit på hit, med ett mellansnack som inte sällan
handlade om hur det ser ut i världen, och framförallt i USA där de har en president som inte riktigt
går hem hos Myrphysarna. Trump fick både en och flera kängor, tillsammans med resten av
”storheterna” som han har med sig.
Men det handlade inte bara om politik, Ken hann med att ha roligt både på scenen och tillsammans
med publiken. Eller scenen, han höll närapå lika mycket till på podiet framför scenen, för att få
närheten med publiken. Och resten av bandet höll samma energi, med dragspel, säckpipa, banjo och
flöjt, blandat med distade gitarrer, bas och trummor.
Och att det här var ett upplägg som publiken uppskattade gick inte att ta miste på, allsång genom
ALLA låtar, klappande händer i luften, och när bandet klev av kan man kanske inte säga att det blev
inropade för extranummer, för ljudet från publiken var konstant under hela konserten. Men
extranummer blev, till och med en extra efter de första två var avslutade. För dom kunde inte låta bli
att ta en gammal låt till när den önskades från publiken. Inte ens lite regn under den avslutande låten
fick humöret på bandet och publiken att svikta.
Och för att en gång till visa att bandet spelar för
publiken så blev det autografskrivning för Ken efter spelningen, och när jag gick därifrån ungefär en
halvtimme efter sista tonerna så stod han fortfarande kvar och skrev.
Så om undertecknad får ge sig på en liten sammanfattning av kvällen så finns det inte mycket mer att
säga än SUVERÄNT. Bandet, stämningen, musiken, stället, publiken, vädret, ja allt var på topp denna
tisdagskväll i Furuviksparken.
/Magnus Wågström
Bilder från spelningen:
Foto: Magnus Wågström