Jag landar med flyget från Edinburgh på fredagen klockan 21. Sen hem till Västerås och kommer hem vid 23-tiden. Med fyra dagar i Glasgow med Metallica på Hampden Park som höjdpunkt i ben och rygg känner jag mig allt annat än fräsch på lördagsmorgonen. Men upp och hoppa för idag är det Krylbo Mangel. Ett besök på ICA Maxi hinns dessutom med innan Svampa anländer till Västerås innan avfärden mot södra Dalarna. En molande känsla gör sig dock påmind i ryggslutet. Men mer om den senare.

Det är femte året jag är på Krylbo Mangel. Alltså alla festivaler som ägt rum. Och det är fjärde gången Heavy Underground är inbjudna för att göra intervjuer och vara en del av den fina gemenskapen som Krylbo Mangel alltid är. Vi blir insläppta genom grindarna som vanligt och parkerar bilen samtidigt som mr Mangel himself Emil Lantz dyker upp med backstagepass och stora kramar. Stöter även på Felicia från Spøgelse, fler kramar och jag inser att det introverta proppskåpet i mitt huvud nog får kopplas ur ikväll. Hon är lite stressad för snart ska bandet upp på scen. Det blir en ren överkörning som är en blandning mellan ett Motörhead-gig och ett aerobicspass. Svinbra.

Efter att ha installerat oss i tältet bakom scenen så går vi ut och tittar på Retribution som thrashar loss på scenen i solskenet. Just solskenet saboterar känslan lite grann när bandet försöker ge ett ondskefullt intryck. Det ondaste framför scenen är dock alla bromsar som flyger omkring och äter på människorna.

Tillbaka backstage för lite chips och ett snack med ett förfriskat Komotio. Daniel som spelar trummor i alla band i västsverige förklarar vad han tycker om Tool och en längre debatt uppstår som inte leder någonstans. Men kul var det. Intervjun görs men sedan måste jag ut och titta på det återförenade Filthy Christians.

Filthy Christians är ett mytologiskt bad som vi lyssnade mycket på i början av 90-talet. Jag såg dem aldrig spela då men nu får jag mitt lystmäte stillat. Helvete vilken leverans av 35 år gamla grind/crust-låtar. Det är magiskt på alla sätt och vis och efteråt är jag så uppspelt att jag går och investerar 400 spänn i vinyl och tischa från bandet. Jag älskar den här typen av extrem musik. Efteråt intervjuar jag Ola, deras trummis, och Spøgelse-Felicia som är Olas dotter och som kallade sig själv nepo-baby under deras spelning om barnuppfostran, föräldraskap och andra roliga saker. Jag har svårt att ta in att jag snackar med någon i Filthy Christians. 26 år in i mitt musikjournalistskap blir jag fortfarande lite starstruck av sådant här. Det är bra tror jag.

Nåväl. Efter att ha spelat ishockeyspel med Svempa en stund, tittat på när Pro-Pain anländer och Hellbutchers folk försöker bygga ihop två uppochnervända kors ute på ett fält så är det dags för det som för mig tillsammans med Filthy Christians-spelningen blir dagens höjdpunkt.

Norna gör långsam meditativ musik. Sångaren och gitarristen Thomas har ju som bekant legendstatus genom sina bedrifter med Breach och idag ser han ut som en hardcorehippie som är mer zen än Buddha själv utan att det blir tillgjort. Tvärtom. Spelningen genomförs som dup och tillsammans med trummisen Marc öppnar Norna dörren till en annan del av medvetandet. I 40 minuter står jag längst fram och låter luften som omsätts i decibel helt ta över mitt medvetande. Efteråt mår jag oförskämt bra. Hjärnan är rensad och jag känner en inre frid.

Marc och Tomas går och badar efter spelningen och samtidigt sitter Pelle Hellbutcher och håller hov på serveringen bredvid scenen. Alla vill säga hej och han ser ut att trivas med det. Vi slötittar på Mob 47 som inte imponerar men i slutet gör Protes Bengt en kort reunion som tar ungefär tre minuter. Tre minuter som gör mer nytta än 45 minuter med Mob 47.

Pro-Pain har jag inte tänkt på sedan 1994. Men amerikanerna imponerar stort och det är sjukt underskattat med gitarrister i shorts som hoppar. Moshpit uppstår på grusplanen och folk har väldigt roligt. Jag ser Emil stå bakom scenen med ett leende som inte går att ta missuppfatta. Han får syn på mig och gör tummen upp. Det här är en av hans drömmar som blivit sanna.

Efteråt backstage är stämningen munter. Amerikanerna ska egentligen ska tillbaka till Stockholm men som väntar på Pelle Hellbutcher. Plötsligt kommer han ut ur husvagnen i full stridsmundering likt Gene Simmons. Det är kilovis med nitar och armband med långa spikar på. han är glad. Pro-Pain är glada. Alla är glada.

Pelle går mot scenen men utbrister plötsligt “varför har de inte burit upp korsen?" när han får syn på dem vid skåpbilen ute på fältet. men till slut bärs de upp på scenen och när introt går igåmng finns inte Pelle längre. Bara Hellbutcher finns. Och metal i Satans tjänst. Det är stenhårt. Det är hårdrock. Och det är alldeles fantastiskt bra.

Vi åker hem mot Västerås. Strax före Sala får vi syn på fullmånen bakom en molnslöja. Den är blodröd.

På måndagen får jag ryggskott.

/Magnus Tannergren