Big Fish - Fyra liter stoft

Vi är nu fyra år in i Big Fishs andra liv. 2022 kom comebackplattan “Kalla döda drömmar” som var en storslagen återkomst och som visade att Big Fish hade fler musikaliska dimensioner än den industriella folkmusik som bandet slog igenom med för 30 år sedan. Det var mer Tom Waits och Nick Cave än mekanisk hambo om man säger så. Ändå lät det Big Fish såsom jag minns det från förr. Det var lågmält och analogt med texter som reflekterade över levda liv och erfarenheter. En väldigt fin skiva helt enkelt. Nu kommer uppföljaren “Fyra liter stoft” som tar Big Fish vidare på den musikaliska resan.

Kvar finns lite av det som påbörjades på föregångaren men bandet tar sin musik ut i några olika musikaliska landskap. Ett är ett nästan postrockigt anslag som passar förvånansvärt bra. Det finns också mer rytm i skivan som nästan ger en tribal känsla där slagverk och trummor utgör loopade på gränsen till monotona ljudmattor som resten av musiken vilar på. Lägg därtill texter som är ännu mer självreflekterande, finstämda och draperade med svart humor och små språkliga finurligheter. Precis som man vill ha det alltså.

Big Fish är svårplacerade och har alltid varit det. På 90-talet petades de in i trallpunkfacket mycket tack vare sin koppling till Birdnest Records och på 2020-talet är bandet fortfarande på många sätt en kameleont på musikscenen. Och det är den här oförutsägbarheten och nyfikenheten jag alltid har gillat hos bandet. Man vet inte riktigt var man har dom men ändå vet man exakt vad man får. 

Och vad är det man får då? Jo intressant musik som bjuder dig på överraskningar, insikter och lyssnarglädje. Vad mer än så kan man begära av ett band? Jag ser redan fram emot nästa platta. Men först vill jag se bandet spela på scener överallt i landet för det är där Big Fish höjer sig ytterligare ett snäpp och gör sig allra bäst. 

/Magnus Tannergren