Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Live: Wretched Fate, Katakomba, Menecia, Kungen, Sandviken 18 maj 2024



När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia.

Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande.

Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå.


Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans så oerhört tighta och samspelta vilket gör allt så sömlöst bra. Heavy Undergrounds egna Anton Bryvall spelade gitarr som en Gud men alla medlemmar är fantastiska på sina delar. 

Efter en liten försening som troligtvis berodde på att folk inte kan bete sig vilket medförde att Herr Konstapel kom på besök, så klev äntligen Wretched Fate på scenen. Vi fick ett snyggt smörgåsbord av låtar från första och senaste skivan. Även i denna bandkonstellation har vi med enbart proffs att göra.  Adrian på sång har märkbart förbättrat sin redan avgrundsdjupa stämma och ”Double-duty” Robin på bas i båda banden verkade inte nämnbart trött efter två ordentliga urladdningar. 


Det enda minuset med kvällen var saknaden av publik. Vart var alla? Det är som ni alla vet viktigt att stötta både den stora och den mindre musikscenen.

/Ylva Sjöstrand

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren