Det här är då tänkt att vara som en krönika över min upplevelse av Way Out West 2023, där ambitionen är att dela med mig av mina intryck i en sammanfattande text efter varje dag på festivalen.
——
Kalendern visar 10 augusti 2023, och klockan slår 14.30. Stormen Hans som härjat de senaste dagarna har gett vika för solen (bara en sådan sak) - och det är dags att slå igen jobbdatorn för att bege sig mot festivalområdet.
Första anhalt blir en till festivalområdet närliggande bar där jag möter upp två fina (och väldigt nyförälskade vänner). Tillsammans försöker vi göra någon form av gemensam plan för festivalen och kastar oss sedan iväg mot de ringlande festivalköerna för att se King Gizzard & the Lizard Wizard. En perfekt start på festivalkvällen.
Det är min tredje upplevelse av bandet live, och som vanligt vet man inte vad som kan förväntas. Under bandets dryga 60 minuter på scen lyckas dom på något sätt blanda psykrock, metal, pop och experimentlusta. Första halvan är superbra, men sedan tappar hjärnan bort sig någonstans i upplevelsen. I publikhavet möter jag två andra vänner. Vi bestämmer oss för att köpa öl (sjukt att man nuförtiden är fri att dricka öl på hela festivalens område - vilken grej) och samla ihop oss inför nästa konsert. Ursprungsgänget splittras, en ny grupp formas.
I toalettvimlet skryts det om snoppstorlekar, och på väg från urinoarområdet försöker någon slicka mig i örat. Hinner springa på några bekanta och utdela festivalkramar. Till slut hittar vi en plats med både bra avstånd till både scen och öltält. Det är dags för Devo.
Jag har alltid gillat och fascinerats av Devo, även om jag egentligen inte har lyssnat så mycket på dom. Det är någonting med deras ironiromantiska sätt att angripa musik som fångar mig. Men mer med enstaka låtar, än hela album. Nåväl. Bandet äntrar scenen och bjuder publiken på synkroniserad dans, klädbyten, avslitbara pappersdräkter, pom-poms, patenterade Devo-hattar och väldigt snygg grafik. Rent musikmässigt spretar det lite och det är hitsen som sticker ut (men med en låt som Whip It räcker det långt).
Under spelningen dyker en vän upp i publikvimlet. Hon har varit där sedan öppning och som väntar på sin pojkvän som är på väg till området. Vi bestämmer oss för att äta någonting. Gänget splittras. Ett nytt uppstår.
Matköerna ringlar långa. I bakgrunden hörs Seinabo Sey. Vi hittar en bord vid Linnéscenen. Människor kommer och går. Samtalen handlar om kommande spelningar, att man får dricka öl varsomhelst på området och sommarens upplevelser. Några vill gå till Höjden, några vill bege sig mot stan. Vi ser några minuter på Tove Lo. Gänget splittras, ett nytt uppstår.
Det är dags för Pustervik, men innan dess dricks det en alldeles för lång och trevlig öl på närliggande hak tillsammans med min flickvän och samma nyförälskade par jag startade festivalen med. Min tjej går hem och vi ställer oss i vad som tycks vara en evighetskö till Pustervik. Eller ja, den känslan kan eventuellt bero på att människor konstant bestämde sig för att sig för att hoppa in före andra i kön och totalt ignorera köreglerna (ni vet vilka ni är).
Först ut är Virginia & the Flood. Det är min första upplevelse av akten live (och jag har inte heller lyssnat så mycket på dom innan). Jag blir såpass trollbunden att jag tar mig från yttersta bakkant av lokalen till rad två. Det är dynamiskt. Det är skört och bräcklig, men samtidigt rumigt och rejält. Spelningen tar slut. Jag är såld och tänker att det här måste vara kvällens bästa spelning.
Och det var den, fram till det att Svart Ridå börjar spela 15 minuter senare på Pusterviks övervåning. Svart Ridå kommer in på scenen och dom ställer det berömda skåpet på plats med sin grunge-indie-progg (eller vad de nu kallar sin musik för). Närvaron är total från början till slut. Publiken skriker. Gitarristen hoppar in i publikhavet och river av ett solo. En sladd går sönder, gitarren slutar låta. Den hörs igen. Publiken skriker. Jag är återigen förlorad i musiken, nu till tonerna av ett band jag aldrig hört talas om innan.
Kvällens sista akt blir Dungen. Ett band jag dels sett otaliga gånger, och lyssnat väldigt mycket på. Kanske är det för att jag är alldeles för tagen av förra spelningen, men här händer det ingenting för mig. Dom spelar låten Festival, jag går hem för att ladda inför dag 2 där jag taggar lite extra för Amyl & the Sniffers, Soundtrack of Our Lives, Les Big Byrd, Dry Cleaning och GOAT.
Text och bild: Emil Gustavsson