Liverpools grindpionjärer Carcass släpper nu sin sjunde fullängdare som följer upp combackplattan “Surgical steel” som kom 2013. Det tog alltså åtta år för bandet att spela in en ny skiva vilket är en anmärkningsvärt lång tid kan tyckas. Orsakerna till detta är helt ointressanta men resultatet är desto mer intressant.
Bandet började ju sin karriär med att spela grindcore på ett sätt få hade hört. Taggtrådiga riff med Jeff Walker gurglandes texter om förruttnelse och anatomi med skivor som hade omslag som såg ut som charkdiskar. Snabbt nådde de ryktbarhet och legendstatus. Men grejen med Carcass är att de aldrig stått still. Från den primitiva grindcoren gick det snabbt frammåt och redan på bandets tredje platta “Necroticism – Descanting the Insalubrious” höjdes ribban musikaliskt och i och med “Heartwork” insåg man vilket tekniskt kompetent band Carcass var. Och många är banden, inte minst två generationer extrem metal här i Sverige, som tagit intryck av bandets alla stadier av utveckling.
Idag låter Carcass inte alls som förr. Men ändå gör de det. Det slår mig när jag lyssnar på “Torn arteries”. För på ytan låter det som den välslipade skalpell vi nu är vi förväntar oss att Carcass ska vara med elegant och teknisk death metal men lyssnar man så hör man fortfarande hur bandet hedrar sin bakgrund med små detaljer som härrör från “Reek of putrefaction” och då menar jag inte i texterna utan även i låtstrukturer och brutalitet. Uttrycket är ett annat men attityden är densamma.
"Torn arteries” är en riktigt bra platta som överträffar föregångaren med hästlängder och som påminner mig om varför jag gillade bandet från början.
Kommentarer
Skicka en kommentar