Heavy Underground

Den senaste tidningen från SCK har samma upplägg som tidigare - fokus på intressanta intervjuer och skivrecensioner. Denna gång läggs det även lite krut på att kolla av hur relevant det egentligen är med fysiska tidningar, exempelvis fanzines? För en själv personligen som är uppväxt med fenomenet så är givetvis svaret ja, men hur ser verkligheten ut?  Småjävlafötter intervjuas. Bandet gjorde stor succé på Örebro Punkfest och samlingsplattan från SKC kördes flitigt i bilen under flera veckors tid. Sedan dess kan jag inte påstå att jag funderat så mycket på bandet. En bra påminnelse om bandets existens alltså.  Bonni Pontén (Asta Kask) och Per Granberg (Charta 77/Birdnest Records) är två tungviktare för oss med intresse för svensk punk. Båda finns med i detta nummer och tillägnas flertalet sidor. Ordentliga och genomtänkta intervjuer skulle jag säga.  Den jag läste med störst nyfikenhet var dock den med herr Granberg. Mr Charta 77. Bandet som jag själv håller väldigt högt o...

Redan i inledande ”På bästfronten intet nytt” så sätter Massgrav tonen med raderna ”Hejsan alla lantisar, nu blir det åka av”. Det är snabbt som tusan och med humor och glimten i ögat. Hur kan man inte älska Massgrav.  Det finns inget annat band (som jag kan komma på) som låter som Massgrav. Svängig och rockig grind/punk med glimteniögat-texter som vid en andra inspektion också rymmer en hel del allvar. Detta recept har väl inte ändrats sådär jättemycket på ”Pizza Speziale” men man har väl skruvat till det en smula och filat till kanterna kan man säga. Undantaget är ”Ingen framtid” som är en vass, snabb låt med mer vanlig sång än vad man annars finner hos Massgrav. Jag gillar den och den smälter in bra på plattan.  I övrigt är det mesta sig likt och ingen än jag är gladare för det då jag verkligen gillar Massgrav. En ruggigt bra platta som är helt i klass med både ”Slowly we rock” och ”Stockholm rockers”. Införskaffas omedelbums från De:nihil. /Anders Bergström

Sommar och kommande ledighet kräver sin sommarläsning. Här kommer tre böcker som handlar om redaktionens favoritdecennium 90-talet. Lollapalooza, Richard Bienstock & Tom Beaujour Jag älskar så kallade oral storys där det inte finns någon löpande berättartext utan allting är citat från olika personer som väver ihop en historia från många olika perspektiv. Här får ni den ultimata redogörelsen för vad som hände under de år på 90-talet då turnén Lollapalooza drogr runt i USA. Mellan åren 1992 och 1997, och särskilt de första åren, var det här en oerhört viktig plattform för den alternativa rocken. Här fick band som Rage Against The Machine, Ministry, Soundgarden, Pearl Jam, Alice In Chains, L7, Beastie Boys och många andra band sina genombrott. I boken berättar nästan alla huvudpersoner och även birollsinnehavare helt ocensurerat om spelningarna, galenskapen backstage och om spelet bakom kulisserna. En intressant läsning som tillför mycket till det vi redan visste.  The grunge diar...

Någon gång ibland händer det att man stöter på en platta som direkt sätter sig och allt bara känns rätt och riktigt och man tänker att satan i gatan va bra detta är. Exakt så var det när jag hörde ”For progress…”  första gången. Ultimate Disaster kommer från Richmond Virginia och spelar d-takt i den äldre skolan. Det märks att det finns rutin bakom instrumenten och att de kan sitt hantverk. Produktionen är sådär lagomt rå och ruff. Skruvar du upp volymen ordentligt och sluter ögonen så känns det nästan som att bandet står där i ditt vardagsrum och spelar bara för dig.  Allt på ”For progress…” känns angeläget och livsviktigt. Alla låtar på plattan är en vital pusselbit till helheten och varje bit är lika nödvändig. När man lyssnar på skivan  så griper den verkligen tag i en och vägrar att släppa greppet. Från första låten ”T.F.O.W” till avslutande ”Hymn for a Burning world” är man fast. Ultimate Disaster har med denna platta skapat vad som garanterat kommer att vara en av ...

När Obstruktion återvänder på skiva så gör bandet det med en större dynamik och ett större omfång i sitt uttryck. Det är en säregen blanding av hardcore och döds med lite crossover, ja referenserna är många. Stenhårt är det hur som helst. Och det jag uppskattar mest på den här skivan är hur bandet vågar ligga kvar och nöta i ett riff eller ett groove när de hittar det istället för att hasta vidare. Det gör att dynamiken blir större än på föregångaren. Sen finns det detaljer i låtarna som fångar mitt intresse. Små saker som liksom sticks in i manglet. Korta gitarrgrejer, trumfills, tonartskiftningar, halvdolda melodier. Listan kan göras lång. Det är sådana grejer som skapar mervärde i musiken och Obstruktion sitter säkert på årsbästalistan med det här släppet som denna gång ombesörjs av Suicide Records. Och bara det är en kvalitetsstämpel som gör att ni också kommer att köpa den här skivan.  /Magnus Tannergren The End Takes Form by Obstruktion

  I augusti förra året så recenserade jag Sickrecys split med SlothPhantomMoth och i samband med den så gjorde jag en intervju med Sickrecy där de avslöjade sina planer på att ge ut deras ep ”First world anxiety” på splitsjuor. Nu är alltså den första av tre här.  A-sidan tillhör Sickrecy och där bjuds det som vanligt på högkvalitativ grind med tillhörande obligatoriska blastbeats. ”Man´s the leech” inleder med plattan i mattan. En höghastighetsdänga om mänsklighetens girighet. Avslutar Sickrecys sida gör ”Last in line” som innehåller både tunggung och blastbeats.  Sida b på denna splitsjua tillhör Distaste från Österike. Deras två spår är lite mer skoningslöst mangel utan så mycket krusiduller kan man säga. ”Vater” och ”Diarrhetorik” heter Distaste två spår och är du sugen på mangel så är dessa två spår vad doktorn kommer att ordinera.  En mangelsingel av yppersta klass är vad som vi har här. Jag har sagt det förut och kommer att säga det många gånger till. Sickrecy...

Man dyrkar ju riffet. Det är ju en sanning sedan Iommi skickade ut alla riffs moder på Black Sabbaths debutskiva. Kal-El öppnar sin nya skiva “Astral voyager vol. 1” med ett eko från Monolords debut “Empress rising” i låten som bär samma namn som skivan.  Jag tröttnade egentligen på den här typen av tung rock för flera år sedan. Men ibland så kommer det grejer som är oemotståndliga. Det här en sådan grej. Norrmännen levererar en skiva som prescis som föregångaren “Dark majesty” har en unik blandning av stoner och bara överjävligt tung hårdrock. Sångaren Ståle Rodvelts sång är också en anledning att gilla Kal-El. Det finns element av Ozzyi hans röst samtidigt som hans bredd är enorm. Omöjlig att inte älska.  Så på det hela taget så är det återigen ett obligatoriskt köp från Majestic Mountain Records och Blues Funeral Recordings som presenteras här. Det finns få absoluta sanningar men detta är en av dem:  riffet kommer att fortsätta att dyrkas.  /Magnus Tannergren As...

Musikern, konstnären och illustratören Mia Maria Johansson har vi tidigare hört i Snake. Och nu med sitt tredje soloalbum som är en imponerande samling låtar på både engelska och svenska. Musikaliskt pendlar det från 90-talsalternativ poprock till shoegaze där gitarrer river och sliter samtidigt som Mia Marias röst som alltid har ett angeläget nästan desperat tonläge passar in perfekt. Melodierna gör att låtarna sätter sig i medvetande snabbt och jag gick omkring on nynnande på både “Dagger dagger” och “Deny” redan efter första genomlyssningen.  Att blanda språk kan ju tyckas vara en vansklig väg att gå och kan ibland kännas splittrat. Men här spelar spelar inte språket så stor roll för dels behärskar hon både svenska och engelska alldeles utmärkt och dels så är sången en så stor del av helheten att det känns helt naturligt oavsett vad hon sjunger på för språk.  “Allt om natten” är en väldigt trevlig skiva som jag kommer att återkomma till många gånger framöver. /Magnus Tanner...

  Efter att Neurosis gick in i en förmodad evig dvala för några år sedan verkar Steve Von Till ha gått in i en mycket produktiv period. Det började 2020 med soloskivan “No wilderness deep enough” som var ett tydligt skifte i hur hans musik lät. Bort från americana och gitarrer och in med andra typer av instrument. Sedan släppte han poesisamlingen “Harvestman: 23 Untitled Poems and Collected Lyrics” som visade upp hur hans språk var en minst lika stor del av hans konstnärskap som musiken. Och förra året släppte hans psykedeliska alter ego Harvestman inte mindre än tre skivor under loppet av några månader. Lägg därtill en omfattande turné som soloartist under 2023. Så nu är det dags för nästa steg. “Alone in a world of wounds” tar vid där den förra soloskivan slutade på många sätt. Det är ett fortsatt utforskande av instrumentering och låtstrukturer. Texterna handlar till stor del om hur vi kapat banden till naturen och till varandra. En ganska vass civilisationskritik som är formule...

Det är lätt att bara fokusera på det Ministry som vi känner efter 1992. “Psalm 69” är naturligtvis en monumental milstolpe både för den alternativa musikscenen men också för bandet. Men innan dess hade Ministry en nästan 10 år lång karriär där den elektroniska musiken stod i centrum. Inte så konstigt kanske med tanke på att bandet kommer från Chicago som hade en nyskapande techno- och housescen. Det är rätt spännande att ta sig genom bandets tidiga skivor och höra den långsamma utvecklingen mot det allt hårdare uttrycket.  I centrum står naturligtvis huvudrollsinnehavaren Al Jourgensen. Han är lika känd för sitt kaotiska leverne som för musiken han skapat. Med det sagt ska vi inte glömma Paul Barker och Chris Connelly som också bidrog till det musikaliska. Men Al är den som alltid funnits där och alltid dragit uppmärksamheten till sig.  En ung Jourgensen Han beskriver sig själv som en hippie som provat alla droger som finns. Ett tag bodde han hemma hos LSD-gurun Timothy Leary ...

Punk kan vara magisk i sin enkelhet bara genom att kanalisera rätt energi. Knifven är ett sådant band. Det intensiva riffandet i kombination med snygga punklåtar överlag med smart formulerade texter som framförs som piskrapp gör att det är är oemotståndligt.  Efter sin förra utflykt och hyllning till den gamla hemstaden Linköping, som även gav namnet på förra släppet, så får vi här fem nya låtar som tar sikte på det skeva samhälle vi alla ofrivilligt befinner oss i. Det finns en tröst i musik som sätter fingret på det som skaver och Knifven hittar alla ömma punkter. Den värdelösa kulturpolitiken, egoismen, den bistra framtiden och till slut ställs den obekväma frågan om hur länge vi kan stå ut.  Det är så här jag vill ha min punk. Varken mer eller mindre.  /Magnus Tannergren Kulturen by knifven

Som vi har väntat på att landets bästa röst ska hitta ett permanent hem igen. Ulke har varit lite borttappad sedan Dia Psalma försvann in i tystnaden för några år sedan och Strebers lär aldrig mer stå på en scen. Han har åkt runt med Charta 77 under det senaste åren och det har varit uppenbart att folk saknat honom.  Men nu finns det ett nytt band och tillsammans med Dadde Stark (Asta Kask) och Inge Johansson (Gatuplan m.fl.) så utgör de Vägsjäl. Den trepårs ep som nu släpps låter precis sådär som man vill att det ska låta. Trallig punk där folkmusiken möter Discharge. Ta det bästa från tidigare nämnda band och lägg på en egen karaktär och du har en ganska bra beskrivning.  Ulkes röst får ju det här att låta väldigt bekant men jag tycker ändå att Dadde och Inge ges utrymme för att ge musiken en liten annan karaktär. Att alla instrument hörs i produktionen gör att det här känns väldigt mycket som ett band.  Vänsternäven knyts hårt under öppningsspåret “Gamarna” och i “Stjä...

Titeln säger klart och tydligt vad som är temat på den här skivan. Det är 13 låtar som på 23 minuter och 25 sekunder avhandlar allt som har med hur vi styrs och kontrolleras av samhällets krav och instanser. Det är en skiva om motstånd och motkraft. Det är en vacker och våldsam skiva som är en konsekvens av en värld som håller på att ruttna rakt igenom.  Allt till tonerna av skoningslös hardcore med stark känsla av power violence. men vem bryr sig egentligen om nyanserna här. Det är motståndsmusik när det är som bäst. Bandet har växt musikaliskt sedan förra skivan "Burn" och dynamiken och ljudbilden är råare och kraftfullare. Även när Xiao låter sig sakta in blir det bara tyngre och ännu mer energi i musiken.  En riktigt bra platta att spela på 11 när man behöver någonting som höjer blodtrycket men som ändå ger tröst i en galen värld. /Magnus Tannergren  CONTROL by XIAO

  När band av denna dignitet besöker Sundsvall så är det ju givet att denna gubbe lämnar boets bekvämlighet och drar på sig finstassen och beger sig ut bland stadens metalheads som en helt vanlig hårdrockare.  Jag anländer lagom till att Disrupted går på. När deras HM2-döds ljuder i lokalen så fylls jag av nostalgi och tiden vrids tillbaka och det är tidigt 90-tal igen och man är ung på nytt. Disrupted gör en ok spelning som går mycket i tungungets tecken med inslag av snabbare partier. Man märker att det är kompetenta musiker och sångaren har en dödspipa som är uppgrävd från närmaste kyrkogård. Precis som det ska vara med andra ord. Efter en kortare paus då man han heja på gamla bekanta och fylla på vätska så är det dags för Massgrav att äntra scenen. Som jag sett fram emot att se dem och nu så är det dax. Man kan säga att det är fullt ställ från första stund och det bjuds på både äldre och nyare höghastighetsdängor. Det finns inget band som låter som Massgrav. De har verklig...

Straight outta Kalamazoo i Michigan så får ni den här sensationella duon som levererar ett av de mest övertygande släppen i år om man gillar noise rock i samma stil som säg The Jesus Lizard. Att det är en dua tror jag inte är helt oviktigt. Man kommer väldigt långt med trummor och gitarr. Det blir en väldigt primitiv känsla när det låter som om gitarristen och sångaren Blake Bickel och trummisen Garrett Yates spelar mot varandra. Ett trumfill kräver en kontring av riffet och tvärtom. Det blir en spännande dynamik i det samspel som jag gillar med den här låten. Ett namn att lägga på minnet inför fullängdaren den 8 maj.  /Magnus Tannergren

Uppsala har ju en fin tradition av att leverera thrash metal av rang som Midas Touch och F.K.Ü. Sanctrum har funnits sedan 1999 och kommer från just Uppsala. Det är inte renodlad thrash men det lutar nog mer mot det än den death metal som också hörs på den här EP:n.  Och det är fantastiskt kompetent metal vi får oss till livs här. Jag gillar det distinkta gitarrljudet som gör de pilsnabba riffen extremt effektiva. Och medtempotugget i låtar som “Sageling” är mäktigt på Slayernivå.  19 minuter musik fördelat på fem låtar känns lite kort. Men det tyder väl bara på att jag gillar det här väldigt mycket och jag ser verkligen fram emot att få höra mer från Sanctrum i framtiden. 

Danska Eyes spelar någon sorts hybrid mellan hardcore och noise och har tidigare släppt tre potenta fullängdare. Nu kommer den fjärde och det är en blytung pjäs somhållar hc-fanan högt. Bra variation på materialet och snyggt producerat gör att det är lätt att gilla “Spinner”. åtar som “Money mouth” och “Save face on a regular basis” är snygga bangers som det är svårt att värja sig mot precis som många andra låtar på skivan.  Snyggt jobbat.  /Magnus Tannergren. SPINNER by EYES

Det går naturligtvis inte att säga att Ghost är något undergroundband på något sätt längre. Många bittra miner uppstår när man pratar om Ghost från de som gjorde upptäckten av den obskyra debuten 2010. Då var bandet från Linköping en underground företeelse på alla sätt endast känd av få invigda. Men Tobias Forges ambitioner växte snabbt och idag är Ghost ett internationellt arenaband helt utan mystiken från förr.  Nu kommer skivan “Skeletá” och det är extremt lättsmält arenahårdrock så som vi vant oss att höra Ghost vid det här laget. Välpolerat, välskrivet och väl framfört. Jag skulle kunna avfärda alltihopa som irrelevant mainstreamrock. Det skulle vara så lätt.  Men det är det inte. Jag köper hela grejen med hull och påvekrona. Och det har ju naturligtvis med nostalgigiftet som flödar i  Papa V Perpetuas ådror. Alla referenser till favoritband på 80-talet, melodier som klistrar sig fast, arenascenen med ljus och scenproduktion. Vad finns det att inte gilla tänker jag. ...

I bland frågar jag mig själv vad definitionen av tung och hård musik är. Handlar det om hastighet eller om hur distorsion används. Eller hur sången framförs.  När jag lyssnar på Amenras två nya ep:s så blir det inte tydligare men jag inser ändå att tyngden i musiken ligger i dess själ snarare än i själva framförandet. Det är fyra musikstycken blytung postmetal man konfronteras med på dessa två släpp.  Bandet själva beskriver det som ett återbesök och ett avslut som blickar framåt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag konstaterar bara att det här är musik som utmanar ditt öra och att ord egentligen inte räcker för att göra det rättvisa.  Ni få lyssna själva. Med ett öppet sinne. /Magnus Tannergren 

Varje gång Heavy Undergrounds boss, som är en boss med oerhörd koll, skickar förfrågningar om jag skulle vilja lyssna på och recensera en skiva blir jag alltid lika impad av hur bra han känner mig rent musikaliskt. Jag hade faktiskt haft förmånen att se Övervåld från Sundsvall både på House of Metal och på Kungen i Sandviken så när förfrågan kom nappade jag direkt. Maken till stenhård och kompromisslös spelning båda gångerna har jag sällan sett. Dränkt i svärta, raka rör i alla låtar och en makalöst bra sång som spottades ut på ett diaboliskt sätt.  Sedan 2023 när Övervåld föddes har bandet släppt två EPs och nu kommer alltså den tredje. Namnet ”Vigarv” gör mig nyfiken. Fyra låtar som alla är sina egna smälter ändå tillsammans ihop till ett paket som är riktigt, riktigt hårt och snyggt. Jag njuter lika mycket av alla olika delar som skivan ger. Inledningen i form av ”Förruttnelse” brakar igång lyssningen direkt och hela vägen till sista spåret ”Smärta som belöning” som för övrigt ä...

Inför det fjärde albumsläppet från LIK har jag haft funderingar. Jag undrade över hur resultatet skulle vara med tanke på den lite längre väntan albummässigt. Kunde det vara så att man under fem år tröttnat på att skriva kungliga låtar som smeker våra metalöron? Har det varit för mycket tid till trixande med låtar och pill med sound? Jag kan lugna er mina vänner! Svaret är nej. Man har tydligt jobbat noggrant. Man kan alltid lita på perfektion när det gäller LIK. Jag ska aldrig misstro/misstänka något negativt om dom igen, jag lovar. Det faktum till exempel att Antman och Åkvik har varit utlånade till sveriges metalelit i form av Bloodbath har kanske påverkat tiden. Kanske behövde man en andningspaus efter tre mastodontsläpp. Oavsett vad anledningen är, så är jag mer än nöjd med Necro. Inledningsvis har det varit ett genidrag att släppa ”War Praise”och ”Morgue Rat” som första singlar. Den förstnämnda ger ett troget LIK-fan ett igenkännande med all finess som vi är van vid och den sistn...

Hierarkin kommer från Norrköping och spelar skitig hardcorepunk. Detta är deras debutplatta och vad jag kan finna så är det deras första släpp överhuvudtaget. Redan i första spåret ”Slitet och nött” så visar Hierarkin att de menar allvar. En arg låt i högt tempo där d-takten sitter som ett smäck och den raspiga och arga sången förkunnar ”Uttjänt och nött - slitet och sprött. Bojorna skaver och plågar mitt kött”. Ren punkpoesi som framförs på precis rätt sätt. Jag är såld redan efter denna inledande låt. Efter det så följer nio bländande punkdängor till i precis samma arga tempo.  Som ni kan läsa så gillar jag verkligen denna platta. Vill nog påstå att Hierarkin släppt ett stycke punkjuvel med ”Bomberna faller” som jag hoppas att många av er får upptäcka. Den finns på streamingtjänster nu men vinylälskaren införskaffar den enklast från Cimex records. /Anders Bergström

  Den här skivan tog mig på sängen ska erkännas. Jag har lite dålig koll på duon bakom det hela men vokalisten Sean Ingram  från bandet Coalesce och producenten och multiinstrumentalisten Josh Barber har hur som helst skapat vad som kan vara något av det bästa jag hört i post metal-väg på mycket länge. Vi snackar Cult Of Luna-nivåer här. Och vill ni ha fler musikaliska referenser så slänger vi in Isis, Red Sparowes och lite Tool (på ett bra sätt). Det är storslaget, ångestdrivet och fullständigt magiskt. Det är bara att lyssna på inlsedningspåret “Loose tooth” bidar sin tid och bygger upp ett bedrägligt lugn innan Sean Ingram levererar ett avgrundsvrål efter exakt tre minuter och en vägg av massiva gitarrer krockar med mullrande bas och trummor. Och den där dynamiken hittar du på flera ställen på “Life is violence". Det här är en skiva att förlora sig i om och om igen. Det har jag gjort. Det är en skiva som kan rädda dig om du känner dig nere då extremt svärtad och tung musik ...