Heavy Underground

Det går naturligtvis inte att säga att Ghost är något undergroundband på något sätt längre. Många bittra miner uppstår när man pratar om Ghost från de som gjorde upptäckten av den obskyra debuten 2010. Då var bandet från Linköping en underground företeelse på alla sätt endast känd av få invigda. Men Tobias Forges ambitioner växte snabbt och idag är Ghost ett internationellt arenaband helt utan mystiken från förr.  Nu kommer skivan “Skeletá” och det är extremt lättsmält arenahårdrock så som vi vant oss att höra Ghost vid det här laget. Välpolerat, välskrivet och väl framfört. Jag skulle kunna avfärda alltihopa som irrelevant mainstreamrock. Det skulle vara så lätt.  Men det är det inte. Jag köper hela grejen med hull och påvekrona. Och det har ju naturligtvis med nostalgigiftet som flödar i  Papa V Perpetuas ådror. Alla referenser till favoritband på 80-talet, melodier som klistrar sig fast, arenascenen med ljus och scenproduktion. Vad finns det att inte gilla tänker jag. ...

I bland frågar jag mig själv vad definitionen av tung och hård musik är. Handlar det om hastighet eller om hur distorsion används. Eller hur sången framförs.  När jag lyssnar på Amenras två nya ep:s så blir det inte tydligare men jag inser ändå att tyngden i musiken ligger i dess själ snarare än i själva framförandet. Det är fyra musikstycken blytung postmetal man konfronteras med på dessa två släpp.  Bandet själva beskriver det som ett återbesök och ett avslut som blickar framåt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag konstaterar bara att det här är musik som utmanar ditt öra och att ord egentligen inte räcker för att göra det rättvisa.  Ni få lyssna själva. Med ett öppet sinne. /Magnus Tannergren 

Varje gång Heavy Undergrounds boss, som är en boss med oerhörd koll, skickar förfrågningar om jag skulle vilja lyssna på och recensera en skiva blir jag alltid lika impad av hur bra han känner mig rent musikaliskt. Jag hade faktiskt haft förmånen att se Övervåld från Sundsvall både på House of Metal och på Kungen i Sandviken så när förfrågan kom nappade jag direkt. Maken till stenhård och kompromisslös spelning båda gångerna har jag sällan sett. Dränkt i svärta, raka rör i alla låtar och en makalöst bra sång som spottades ut på ett diaboliskt sätt.  Sedan 2023 när Övervåld föddes har bandet släppt två EPs och nu kommer alltså den tredje. Namnet ”Vigarv” gör mig nyfiken. Fyra låtar som alla är sina egna smälter ändå tillsammans ihop till ett paket som är riktigt, riktigt hårt och snyggt. Jag njuter lika mycket av alla olika delar som skivan ger. Inledningen i form av ”Förruttnelse” brakar igång lyssningen direkt och hela vägen till sista spåret ”Smärta som belöning” som för övrigt ä...

Inför det fjärde albumsläppet från LIK har jag haft funderingar. Jag undrade över hur resultatet skulle vara med tanke på den lite längre väntan albummässigt. Kunde det vara så att man under fem år tröttnat på att skriva kungliga låtar som smeker våra metalöron? Har det varit för mycket tid till trixande med låtar och pill med sound? Jag kan lugna er mina vänner! Svaret är nej. Man har tydligt jobbat noggrant. Man kan alltid lita på perfektion när det gäller LIK. Jag ska aldrig misstro/misstänka något negativt om dom igen, jag lovar. Det faktum till exempel att Antman och Åkvik har varit utlånade till sveriges metalelit i form av Bloodbath har kanske påverkat tiden. Kanske behövde man en andningspaus efter tre mastodontsläpp. Oavsett vad anledningen är, så är jag mer än nöjd med Necro. Inledningsvis har det varit ett genidrag att släppa ”War Praise”och ”Morgue Rat” som första singlar. Den förstnämnda ger ett troget LIK-fan ett igenkännande med all finess som vi är van vid och den sistn...

Hierarkin kommer från Norrköping och spelar skitig hardcorepunk. Detta är deras debutplatta och vad jag kan finna så är det deras första släpp överhuvudtaget. Redan i första spåret ”Slitet och nött” så visar Hierarkin att de menar allvar. En arg låt i högt tempo där d-takten sitter som ett smäck och den raspiga och arga sången förkunnar ”Uttjänt och nött - slitet och sprött. Bojorna skaver och plågar mitt kött”. Ren punkpoesi som framförs på precis rätt sätt. Jag är såld redan efter denna inledande låt. Efter det så följer nio bländande punkdängor till i precis samma arga tempo.  Som ni kan läsa så gillar jag verkligen denna platta. Vill nog påstå att Hierarkin släppt ett stycke punkjuvel med ”Bomberna faller” som jag hoppas att många av er får upptäcka. Den finns på streamingtjänster nu men vinylälskaren införskaffar den enklast från Cimex records. /Anders Bergström

  Den här skivan tog mig på sängen ska erkännas. Jag har lite dålig koll på duon bakom det hela men vokalisten Sean Ingram  från bandet Coalesce och producenten och multiinstrumentalisten Josh Barber har hur som helst skapat vad som kan vara något av det bästa jag hört i post metal-väg på mycket länge. Vi snackar Cult Of Luna-nivåer här. Och vill ni ha fler musikaliska referenser så slänger vi in Isis, Red Sparowes och lite Tool (på ett bra sätt). Det är storslaget, ångestdrivet och fullständigt magiskt. Det är bara att lyssna på inlsedningspåret “Loose tooth” bidar sin tid och bygger upp ett bedrägligt lugn innan Sean Ingram levererar ett avgrundsvrål efter exakt tre minuter och en vägg av massiva gitarrer krockar med mullrande bas och trummor. Och den där dynamiken hittar du på flera ställen på “Life is violence". Det här är en skiva att förlora sig i om och om igen. Det har jag gjort. Det är en skiva som kan rädda dig om du känner dig nere då extremt svärtad och tung musik ...

Asocial har en lång historia bakom sig då de bildades redan i början av 80-talet. De lade dock ner verksamheten tidigt 90-tal och bortsett från några spelningar så var det tyst från Asocial fram till 2017 års ”Död åt kapitalismen”. 2019 så släppte de ”För alltid underground” så ”Kolsvart framtid” är tredje fullängdaren sedan Asocial återbildades. Musiken de spelar idag håller kängfanan högt och dessa gubbar slår de flesta småglin som lirar råpunk på fingrarna alla dagar i veckan. Att lyssna på ”Kolsvart framtid” ger mig både positiva och negativa känslor. Musiken ger mig energi och fyller mig med välbehag som snabb käng med massor av d-takt av detta slag brukar göra. Det framförs av herrar som kan hantverket och jag är rätt övertygad att deras hjärtan tickar i d-takt. Den bild av samhället som förmedlas i texterna fyller mig dock med sorg då det inte är någon vacker bild. Det är ett samhälle fyllt av egoism, krig, fascism och miljöförstörelse. Dock så väcker det också en liten eld inom...

Det finns få band som jag har haft så lätt att ta till mig samtidigt som det är det är ett av de band som bjudit mig mest motstånd att tycka om. Kanske är det därför jag tycker att de är så bra. 2017 intervjuade jag Neurosis sångare och gitarrist Steve Von Till i en soffa längst bak i deras turnébuss. Han var trött och lite irriterad. En kombination av jetlag och missnöje. Kvällen innan hade bandet spelat på Roskildefestivalen men Steve var inte nöjd.  “We did not get in the zone” sa han.  Neurosis har utåt sett, enligt bandmedlemmarna själva (och troligtvis är det helt sant), handlat om en kollektiv ritual. Ritualen i att samlas och skapa musik tillsammans och ritualen att spela musiken på en scen. De har alltid talat om att musiken kommer till dem och att det inte är någonting de själva styr över egentligen. Som att de styrs av någon sorts högre makt eller kraft. Och har man upplevt bandet live så förstår man nog precis vad de menar. Det är en närmast andlig upplevelse. Neur...

Titeln anspelar på det latinska uttrycket för att be om Guds förlåtelse men Isolated Youth behöver knappast be om nåd för den här skivan. En fantastisk mix av postpunk och indierock som ibland slår över i ett skamlöst flörtande med sådant som New Order och annan brittisk musik från tidigt 80-tal. Samtidigt låter det lite emo och väldigt här och nu. Det är underbart.  Det här är en sådan skiva som jag kommer att spela om och om igen för den suger liksom tag i dig när du lyssnar och släpper inte taget ens när den är slut. Jag ska erkänna att jag hade dålig koll på Isolated Youth innan men är grymt imponerad över hantverket och genomförandet på den här skivan och är glad för att jag fått upptäcka dem nu.  Stora känslor och mäktig indierock. Det kommer man långt på. Med eller utan Guds förlåtelse. /Magnus Tannergren   Miserere Mei by Isolated Youth

  Illvilja kommer från Lidköping och spelar nattsvart crust. ”Döden” är deras andra fullängdare. Föregångaren hette ”Livet” och mellan dessa har ep´n ”Mörkret” och en splitsjua med M:40 också släppts. Att lyssna på Illvilja rekommenderas inte för människor som finner livets lite mörkare sidor jobbiga. Här snackar vi texter som behandlar livets aviga och mörka sidor. Titlar som ”Sorg”, ”Ärr” och ”Slutet” talar sitt tydliga språk. Detta är inte för den ängslige. Att texterna levereras av två grymma sångare som med total inlevelse och rakbladsvassa strupar gör ju inte det hela mer lättsmält. Den musik som ljuder ur högtalarna till den svarta lyriken är precis lika mörk. Vi snackar den svartaste crust du kan tänka dig och den innehåller såväl tyngd, blastbeats som d-takt. Illviljas svärta känns på riktigt och de underbara gitarrslingorna ger kalla kårar längs ryggraden och får dig att titta under sängen innan du lägger dig både en och två gånger. Det är ett tight band som levererar och...

  Anti Zurowski (Nova Blast, Happy Hour) och Tess de la Cour (Snake, Memoria) fann varandra musikaliskt i en gemensam kärlek till 90-talets alternativa rock och shoegaze. Resultatet blev Motylki och duon blev en trio tillsammans med trummisen Markus Tiedemann. Resultatet kan vi nu höra på denna fullängdsdebut.  Och att det är 90-talet som är ledstjärnan här råder det inget tvivel om. Det är fantastisk gitarrdriven musik som river och sliter och det känns som om man kastas in i MTV:s 120 Minutes någon gång runt 1994. Och det är inte menat som en nostalgisk markör utan som en kvalitetsstämpel.  Förutom energin i låtarna så bygger dynamiken mycket på samspelet mellan Anti och Tess sång där han står för det ångestdrivna och råa och Tess svävar runt som en hybrid mellan Hope Sandoval och Kim Deal. Låtarna har bra variation och spänner över allt från halvpunkiga attacker till några riktigt medryckande “hits” som har refränger och melodier att dö för.  Jag är en sucker för ...

Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle. Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.  Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt e...

“Kom hit ska du få en snyting” verkar vara den underliggande hälsningen från Västerås dödsmetallinfluerade hardcoregäng Steel Freight. Första gången jag såg dem live så låg det krossat glas på golvet och någon blödde näsblod två minuter in i spelningen så det finns en viss sanning i påståendet. Med en EP i bagaget är det nu dags för fullängdaren och även om uttrycket är slitet så hittar jag inget bättre: Steel Freight tar inga fångar! Det ni får är nio spår våldsam HC som är dopat med HM2-gitarrer strängade med taggtråd och en tyngd som får gravitationen i ett svart hål att framstå som tyngdlöshet. Allt paketerat i en ljudproduktion som låter både nyanser (i den mån det finns några) och tyngd ta plats. Mäktig är också den vokala insatsen av sångaren Kristian Bergström som har stämband som måste svaja som en hängbro i en våldsam storm när han tar i som mest och producerar gurgelsång av världsklass.  Nio spår kan tyckas kort när bara en av låtarna klockar in på tre minuter men tro m...

Det finns gott om bra trallpunkband idag att välja på och Hesa Fredrik håller Uppsalas flagga högt i den konkurrensen. “Döda tankar” är en synnerligen välspelad platta som förvarar arvet från De Lyckliga Kompisarna eller Radioaktiva Räker på bästa sätt. Det är räsersnabba riff, medryckande melodier och kvickt trumspel som gäller.  Sången känns först lite som den svagaste länken här men efter ett tag blir det rätt charmigt ändå och att det är växelsång är en starkt bidragande orsak till det. Så vill man ju ha det liksom.  Ibland kan det kännas som om vissa band försöker imitera det som varit när man lyssnar på nya trallpunkband. Men Hesa Fredrik är inte ett av dessa. Här finns ett helt annat driv och energi än på andra plattor jag hört de senaste åren. Jag gillar plattan som helhet och det känns bra att sådan här punk finns och känns relevant även 2025.  /Magnus Tannergren

Den gångna veckan har väl egentligen bara handlat om en enda sak. Kent. Detta gigantiska band som alla verkar ha en relation med och som de flesta verkar gilla på ett eller annat sätt. Det är väl knappast heavy och inte alls underground säger Bill. Fast en gång i tiden så var även Kent det, säger Bull.  För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm . Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.  Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på...

  Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.  Anders Bergström: Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.  Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.  Med ta...

Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band. Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.  Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.  Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var gig...

Svensk thrash metal fortsätter att växa som genre och de senaste årens våg av nya yngre band fortsätter att rulla fram genom underjorden. Nu släpper Antibiotica sin fullängdsdebut och den bekräftar att ingen utmattning av den här vågen är i sikte.  Det vi bjuds på är snyggt framförd thrash med Kreator som ganska tydlig referens. Jag gillar det jag hör. Det är snygg dynamik mellan midtempo och rräsersnabba riff och en lagom kärv sång som håller sig på rätt sida av growlstaketet.  Och vi får en rad fina moshvisor så som vi lärde oss att älska dom 1986 om att renas av napalm, krig, sociala kommentarer, psykisk ohälsa och allmän svärta i tillvaron. Allt är toppen med andra ord eftersom det är så jag vill ha min thrash metal.  Så på med patronbältet och håll ögonen på Antibiotica! /Magnus Tannergren

  Den här sjuan släpptes i januari och hade faktiskt gått mig förbi. Då debutplattan från ALARM! Var en hardcoresmocka som hette duga så känns ju denna sjua som ett givet köp. Sagt och gjort så är felet nu korrigerat och ”Heavy on the heart” har nu snurrat ett antal varv. Jag konstaterar ganska snart att det fortfarande låter ALARM! Och de håller hardcorefanan högt.  Sjuan bjuder på fyra nya spår och de är alla starka. Jag kanske saknar lite den totala knockouten som ”Into the dark”, ”Alerta!” Och ”Scare game” gav mig på debutplattan. Men det är mest petitesser då jag tror att dessa nya spår kommer att växa på mig. ”For better or worse” inleder sjuan och är i skrivandes stund min favorit. En bra singel från ett riktigt bra band.  Jag ser verkligen fram emot vad som komma skall från ALARM! Svensk hardcore kultur heter bolaget som släppt ”Heavy on the heart” och den införskaffas enklast från dem.  /Anders Bergström

Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.  Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.  Men det som berörde mig mest var nog ändå det t...