Heavy Underground

  Splitalbum med två punkband som tilldelades ”Lastkaj 14 Punkstipendium 2023” och därmed fick chansen att släppa ett splitalbum genom Second Class Kids. Spår 1-6 framförs av Ärkepucko från Falun. Här fattar jag det som att det bara är två ordinarie bandmedlemmar, men att någon ytterligare säkert hoppar in vid spelning? Jag känner hur som helst igen bandnamnet sedan någon samling ifrån Grönpeppar Records.  Ärkepucko kör kvinnligt på sången. En tjej som känns genuin och menar vad hon sjunger om. Klassiska områden som förknippas med punk avhandlas. Själva musiken rör sig mellan punk och mer rockigt, med mycket fokus på att sångerskan sjunger ut för fullt. Av de sex spår som finns med på CD/LP:n är första låten ”Jobba tills du dör” den som sticker ut även efter flertalet lyssningar. I övrigt så är det inget nytt eller något som kommer göra att jag kanske kommer intressera mig ytterligare för bandet. Med det sagt, det är inte dåligt, men samtidigt inget jag direkt kommer rekommend...

  Jag har inte skrivit någonting här sedan jag besökte Way Out West i augusti, och anledningen till det är att jag har varit alldeles för distraherad och ur fokus för att hitta orden – men så kom Divers nya skiva One Million Crystals, som på något sätt väckte mig ur min orddvala. Genremässigt rör det sig någonstans i den alternativa rockens värld, där olika musikstilar och artistreferenser blandas friskt. Det är som att man har lyckats plocka det bästa från artister som PJ Harvey, Nick Cave, The Doors och The National och strösslat country-twang, krautrepetition och psykedelika över det hela. Enligt Spotify var det fyra år sedan Divers släppte föregångaren (The Start of It All), och jag vet såklart inte varför det har tagit såpass lång tid mellan den skivan och One Million Crystals – men jag gissar att bandet har lagt extremt mycket tid på att sätta produktionen och alla små detaljer. För det här är nördigt på riktigt. Produktionsmässigt slås jag först av att det låter organiskt. D...

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Ja...

Grand Magus har släppt album med jämna mellanrum sedan 1999. Album som varit stabila. Senaste släppet ”Sunraven” är inget som skiljer sig från den normaliteten. För det första så måste jag nämna albumets omslag som tilltalar mig väldigt mycket. Enbart valet av färger och designen hade lockat mig till köp om jag hittade den i en skivback. Men för att snacka om själva låtarna istället så är jag nöjd. Stundtals riktigt nöjd. I en bra och snygg matta av tunga riff och felfri sång finns dock en riktig topp för mig. Låten ”The Black Lake” ger ruggigt sväng. Inledande spåret ”Skybound” får mig att undra om jag av misstag klickat in mig på Amon Amarth men nej då, jag lyssnar på Grand Magus. På nästa låt undrar jag (såklart skämtsamt) igen om jag slajdat in felaktigt på samma nämnda grupp än en gång. ”The Wheel of Pain” låter i introt exakt som ”Pursuit of Vikings”. Under 35 minuter får vi en lagom mix av polerad svärta. Dom tyngre delarna av skivan intresserar mig mest men för den delen ogilla...