Heavy Underground

Vad händer när en idé plötsligt blir verklighet? När ett band som bara funnits på skiva plötsligt står på scenen? Strevellna har släppt två fantastiska skivor men "bandet" har varit lite av en enhörning. En myt skapad av Magnus Larnhed (59 Times The Pain) som kanaliserar hans musikaliska ursprung från 80- och 90-talet. Vilka som förutom Larnhed spelat på skivorna har bara varit känt i en liten krets. Musiken sattes främst. Men på ett ögonblick förändrades allt det där en lördagskväll i januari. Inför ett fullsatt Nalen i Stockholm där minst två tredjedelar av publiken verkar vara direkt inresta från en förfest i norra Västmanland så äntrar Strevellna scenen till ljudet av hjärtslag. Och plötsligt blir en vision verklighet. Jag var orolig för att magin som det här bandet skapat för mig de senaste åren skulle försvinna. Men det gör den inte som tur är. När markeringen faller och bandet till slut står fullt synliga i strålkastarljuset blir det bara en förlösande effekt. Äntligen...

För mig började det som för många andra med “Dirty” 1992. Sonic Youth får en hit i kölvattnet av Nirvana och alternativrockens segertåg. “100%” är bandets signaturmelodi. Jag älskar fortfarande den skivan.  Jag ägnar inte så mycket intresse för bandet efter det. Snabbspola fram till 1998. Jag läser en lång intervju med Thurston Moore och Kim Gordon i tidningen Pop som Fredrik Strage skrev. De släpper “A thousand leaves” Och då händer det. Det är den magiska nyckeln som får mig att upptäcka de tre övriga plattorna de släppte på 90-talet. Och det är åren 1990-1998 ligger mig varmt om hjärtat.   Men det finns ju naturligtvis mycket mer att prata om när det gäller Sonic Youth. Därför har vi Mikael Tuominen från Kungens män och fotografen Henrik Bergstedt som båda är ett stort fan av bandet som gäster.  Det blir en dryg timmes snack om varför vi gillar Sonic Youth, de enskilda medlemmarna, vad det är i musiken som är unikt, de tre årtionden som bandet släppte skivor, vilk...

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet. Musiken. Jag minns punken och hur det var att inse att det fanns band som speglade det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna med en back Norrlands Silver i baksätet till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna. DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Coca Carola, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live. Det minns jag fakti...

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhål...

  Det är en svindlande tanke att ett brittiskt anorkopunkinfluerat grindcoreband som bildades för 40 år sedan fortfarande turnerar världen runt 2025. Och att Carcass fortfarande krossar de flesta av banden de influerat under alla dessa år är fascinerande. För det finns inte många som ens är i närheten av den intensitet Carcass bjuder på den här regniga junikvällen i Stockholm. Det var länge sedan sångaren och basisten Jeff Walker klippte av sig dreadlocksen och nu mer ser han mest ut som en brittisk charterturist i sin vita kortärmade skjorta och välansade frisyr. Men så fort han öppnar munnen och levererar growl så som det ska låta ändras det leende ansiktsuttrycket till Charles Mansons mimik. Och bredvid honom struttar gitarristen och parhästen Bill Steer runt i en sort mysdans samtidigt som de stilbildande riffen manglas ut med skalpellprecision. Ungdomarna Daniel Wilding på trummor och James Blackford på gitarr skulle kunna vara bifigurer här men är onekligen en stor del i den ...

  Jag ska erkänna att det var ett ganska blekt musikår i mina ögon. Jag saknade de där riktiga höjdpunkterna som verkligen grep tag i mig. Kanske är det därför som jag lät mig själv förloras i nostalgins tidsvirvlar.  För det som gjorde mig mest glad i år var gamla band som lät som de gjorde förr och nya band som gjorde ny musik som lät som om den var gammal. Nestor, Hellbutcher, Xion och Charta 77 är några sådana exempel. Jag blir extremt glad att lyssna på alla dessa skivor. De gör det bra och det låter inte trött på något sätt. Det är faktiskt tre riktigt bra skivor. Nestor och Hellbutcher är bra av samma anledning. De gör det som de gör med en övertygelse och de gör det på allvar. Det är inte en tribute till 80-talet utan snarare hårdrock och metal som är gjort med samma passion som banden på 80-talet gjorde den. Det blir på allvar helt enkelt.  Xion spelar thrash metal som om det vore 1987 och med den äran. Jag får samma feeling av “Beetween shadows and gods” som jag...

Magnus Tannergren här. Det är jag som gör Heavy Undergrounds podcast.  Idag så är det ganska exakt 10 år sedan jag la upp min första podcast. Då på Mixcloud och egentligen var det ett närradioprogram jag gjorde då som jag helt enkelt konverterade till podcast. 2014 var podcasts fortfarande lite nytt och coolt. Och lite vilda västern där allt var tillåtet och alla gjorde lite som man ville. Men ganska snabbt blev det mer mainstreamformat av det än ljudfanzine.  Tyvärr.   Egentligen hade jag tänkt klippa ihop ett avsnitt med en massa höjdpunkter från de här tio åren. Men när jag började titta på vad som skulle kunna vara med insåg jag ganska snabbt att det skulle bli väldigt mycket jobb. Jag har inte järnkoll, men en snabb överslagsräkning säger att det producerats en bra bit över 700 poddar under de här åren. Det är säkert över 1000 timmar material och runt 500 gjorda intervjuer med band och folk från undergroundscenen. Jag vet inte ens var jag har alla grejer sparade...

För två år sedan kom Mezzrows comebackplatta “Summon thy demons” som var en riktig best till thrashskiva. Det var tungt, välspelat och en magnifik återkomst för ett av Sveriges bästa thrash metal-band som i slutet på 1980-talet och början på 90-talet höll på att bli riktigt stora. Nu kommer uppföljaren och jag noterar att någonting har hänt. För där återkomsten kanske blev lite baktung och där bandet blev lite väl progressiva ibland så är den här skivan ett annat sorts djur. Här finns inte mycket dödkött utan alla låtar är mer direkta och avskalade. Fantastiska thrashriff manglar ner lyssnaren och arvet från The Bay Area är tydligt. Soundet är modernt men på ett välbalanserat sätt så att det inte låter så där sterilt som det kan göra på moderna thrashplattor.  På det hela taget en stabil platta med många höjdpunkter för den som gilla thrash metal i samma stil som Testament eller Forbidden på 80-talet.  Den här skivan tar inga fångar. /Magnus Tannergren

  Mitt första distinkta minne av att jag lade märke vilket skivbolag som hade gett ut en skiva var nog egentligen två. Det första är Megaforce Records som gav ut Metallicas första släpp. Det andra är Noise som släppte massor av framförallt tysk metal på 80-talet där Helloween nog är det jag tänker på först.  Vissa skivbolag är i sig en kvalitetsstämpel för musiken på skivan. Jag vet folk som samlar skivor utifrån etiketten på plattan snarare än gruppen eller musikstilen. Oftast är det jazzkatter eller folk som gillar progressiv rock men även andra.  Själv har jag ett antal skivbolag som jag alltid har eller har haft koll på. Tidigt 90-tal så var Earache, bolaget som gav ut allting som var bra. Death metal och grindcore hade inte varit detsamma utan Digby Pearsons lilla DIY-label som släppte Napalm Death, Carcass, Entombed och en massa annan extrem metal. Idag är bolaget mest känt för att de blåst många av sina band på pengar tyvärr. Men logotypen och namnet är lika ikonis...

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T...

  Är år 2021 samlingsskivornas år? Man kan nästa tro det. Tidigare i år släpptes den utmärkta samlingen " Greetings from Sweden vol 1 " med svensk punk och hardcore och nu kommer alltså en samling till som presenterar metal av den hårdare skolan.  Idén till samlingen kommer från Erik och Tomasz som till vardags hörs i Metalpodden . I slutet på 2020 utlyste de en tävling om Sveriges bästa osignade band. Målet med det här släppet, som är deras första på det nystartade skivbolaget EAT Heavy Records, är att göra en samlingsplatta i samma tradition som Metal Massacre som kom i början på 80-talet. Vill man dra en parallell till Sverige så kommer ju radioprogrammet Rockbox självbetitlade samling av demoband från sent 80-tal på tanke. Eller varför inte " Really Fast "-serien från 80- och 90-talet. På "Eating the Swedish underground" konfronteras vi med åtta band som alla har sina kvaliteter. Mest sticker Eternal Evil (thrash metal), Guenna (stoner/progg) och Kat...

Vi är nu fyra år in i Big Fishs andra liv. 2022 kom comebackplattan “Kalla döda drömmar” som var en storslagen återkomst och som visade att Big Fish hade fler musikaliska dimensioner än den industriella folkmusik som bandet slog igenom med för 30 år sedan. Det var mer Tom Waits och Nick Cave än mekanisk hambo om man säger så. Ändå lät det Big Fish såsom jag minns det från förr. Det var lågmält och analogt med texter som reflekterade över levda liv och erfarenheter. En väldigt fin skiva helt enkelt.  Nu kommer uppföljaren “Fyra liter stoft” som tar Big Fish vidare på den musikaliska resan. Kvar finns lite av det som påbörjades på föregångaren men bandet tar sin musik ut i några olika musikaliska landskap. Ett är ett nästan postrockigt anslag som passar förvånansvärt bra. Det finns också mer rytm i skivan som nästan ger en tribal känsla där slagverk och trummor utgör loopade på gränsen till monotona ljudmattor som resten av musiken vilar på. Lägg därtill texter som är ännu mer själ...