Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Heavy Undergrounds Podcast

Vi måste prata om helgen vecka 40

Fredag. Lämnar jobbet lite tidigare. Skriver “Punkflex” i kalendern. Beger mig hemåt i solskenet som gör mig på gott humör. Jag gillar sol. Och dagsljus. Höstmörker gör mig deprimerad. På riktigt. Men nu skiner solen. Och ikväll ska vi på punkspelning. Ulke kommer med sitt eget nya band Vägsjäl. Plockar upp hustrun på Västerås central och åker hem.  Lite senare. Hustrun och jag anländer till spelstället. Det är en kö till entrén till stora scenen där Punk-Danne som arrangerar spelningen står och skannar biljetter på telefonskärmar. Medelåldern är vad man kan förvänta sig när den gamle Streberslegenden ska spela. Jag hinner knappt innanför dörren innan jag blir stoppad av en snubbe som pekar på min tisha med Novaruptasymbolen på och texten “Sometimes antisocial. Always antifascist.”  “Vi är inte många som har den där” säger han och visar sin tisha som är samma. “Vi som vet vi vet” svarar jag och då pratar vi lite om Novarupta och hur bra det är.  Vi köper öl och cider. Hyr...

Gabel/Ossler - s/t

Då var den äntligen här. Skivan jag har gått och längtat efter sedan jag hörde att den var på gång för några månader sedan. För om det är någonting jag har en personlig vurm för, så är det allt som är osslerskt och gabelskt. Om jag har förstått bakgrunden till skivan rätt (vilket jag sällan gör), så kommer majoriteten av låtarna från olika konstinstallationer som de båda musikskaparna gjort på egen hand, och nu har fört samman till en enhet – med några nya spår. Låtarna blir då som en hyllning till platser och konstnärliga uttryck som försvann i samband med utställningarnas nedmontering. Musikaliskt känner man igen sig i det osslerska mörka och nästan gastkramande, och den gabelska så tydligt målande eskapismen. Tillsammans skapar detta någon form av alternativ tidskapsel över en värld som inte längre finns. Samtidigt får det mig att reflektera och känna vemod över världens tillstånd idag (det finns en kör på ett främmande språk som liksom knäcker mig). Och det är någonstans i detta so...

Vi måste prata om 25 år med filmen Almost Famous

Kan en film förändra ens liv? Jag tror det. I mitt fall är det Cameron Crowes självbiografiska film “Almost Famous” från år 2000 som knuffade mig in på en bana i livet jag fortfarande följer.  Handlingen i korthet: Året är 1973. William (Patrick Fugit) är 15 år gammal och hans mamma vill att han ska bli advokat en dag. William själv har dock helt andra planer. Hans stora intresse är rockmusik och han vill bli rockjournalist. Och plötsligt en dag verkar det som att hans dröm kan bli verklighet. Han får ett väldigt intressant erbjudande - han får 1000 dollar om han skriver en artikel om bandet Black Sabbath. Erbjudandet kommer från journalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman). När han sedan ska intervjua Sabbath kommer han inte in backstage då han inte står med på deras gästlista. Kort därefter träffar han på bandet Stillwater och även Penny Lane (Kate Hudson) och diverse andra band-aids, som låter William följa med backstage. Stillwater har precis släppt en ny skiva och ska ge...

Perkele - Theater

  Det första man kan konstatera är att man aldrig riktigt vet var man har Perkele. Det andra man kan konstatera är att man vet exakt var man har Perkele. När jag lyssnade igenom den här skivan första gången blev jag inledningsvis lite förvirrad för bara under de tre första låtarna så fick jag hårdrock, Streberstrallpunk och streetpunk. Och inte bara i var och en av låtarna utan i alla låtar samtidigt.  Men det är charmen med Perkele och den här skivan. På något sätt syr bandet ihop det så att det låter som just Perkele och ingenting annat. En annan sak jag gillar är det positiva anslaget i texterna. Istället för att bara vara förbannade på tillvarons överjävlighet pekar Perkele med hela handen mot möjligheterna istället. Det är rätt befriande faktiskt. Lägg därtill  en synnerligen välproducerad platta med fläskigt ljud så har du ett av höstens bästa släpp att se fram emot.  /Magnus Tannergren

Fabriken - Glömda själars land

Bakom Fabriken gömmer sig delar av Rolands Gosskör och Coca Carola och bandet har funnits länge nu men aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. För det är ett gediget låtsnickeri där du kanske inte får så mycket punk som man kan tro med tanke på medlemmarnas cv. Men du får riktigt bra rock med starka refränger och melodier som du aldrig glömmer.  Den största behållningen för mig personligen är att en av landets bästa sångare och textförfattare Curre Sandgren verkligen visar framfötterna här. Texter som sjuder av ett visst vemod och som innehåller berättelser om liv som passerat utan att bli kladdigt nostalgiskt. Det är fina betraktelser med känslor alla kan relatera till.  “Glömda själars land” är en pärla att upptäcka precis som bandets tidigare släpp.  /Magnus Tannergren

Vittra - Intense Indifference

Västmanländska Vittra har släppt uppföljaren till  ”Blasphemy Blues” och nedkommit med ”Intense Indifference”. Redan innan albumet släpptes visste jag att det skulle låta precis som jag förväntar mig att Vittra ska låta; tekniskt och snabbt. I och med den här skivan och låtvalen höjer sig bandet ännu ett steg på bra-musik-skalan. 10 stycken högpresterande spår som innehåller snygg hantering av alla olika instrumentdelar med en mycket imponerande sång som visar prov på röstomfång fler sångare skulle behöva ha. Man drar direkt igång med ”MOFO” som sätter riktningen på vart vi ska.  Samtidigt som dom snabba riffen och trummorna dundrar på så tittar en rolig lekfullhet fram i bland annat ”Transylvanian Buffet”. Något som enbart är uppfriskande och får mig att dra på smilbanden.  Albumet håller rakt igenom en hög klass som jag som sagt förväntar mig av bandet. En fin notering är att albumet är inspelat hos Simon Johansson (Soilwork, Wolf) och allas våran demon-mixar och mastra...

Vera Norea - The daughter of Eve

26 september släpper Second Class Kids ett nytt album med Vera Norea. Tjejen från Sundsvall och hennes band framför något som kanske kan klassas som alternativ rock. Huvudpersonen själv, Vera, har rötterna i punken, i bandet Hårdgnissel som många av er säkert stött på någon gång.  Nya albumet, The daughter of Eve, är uppföljaren till Carnival Dreams (2021) som även den gavs ut av SCK. Alternativ rock skrev jag ovanför, men det är faktiskt svårt att beskriva musiken tycker jag. Vad som är tydligt är att Vera Norea skiljer sig från övriga akter på skivbolaget, som i vanliga fall brukar leverera trallpunk/punkrock. Men Beat Butchers hade ju Tuk Tuk Rally, Birdnest Johan Johansson och Burning Heart Mindjive, så varför inte. Två singlar finns redan digitalt, varav Noreality är enligt mig en riktigt bra låt. Vill man beställa albumet fysiskt är det bara att surfa in på Second Class Kids hemsida och lägga en order.  / Johan Terrac

You’re no big deal - Grunge, The US Underground and Beyond 1984-1994

Det har skrivits spaltmil om hur grunge kunde bli ett begrepp runt om i världen i början på 90-talet. Termen är naturligtvis väldigt trubbig för det som hände under den tidsperioden var knappast en sammanhållen genre utan snarare en konsekvens som började redan i mitten på 80-talet och kanske tidigare än så.  Alternativ rock är kanske ett mer lämpligt uttryck. Det känns i alla fall mer rimligt efter att man tagit del av den här boxen som består av fyra cd-skivor som kronologiskt beskriver hur den alternativa rocken utvecklades under en tioårsperiod. Låtmaterialet är kronologiskt och utvalt med fingertoppskänsla av ingen mindre än Mark Arm från Mudhoney. Ett band som är viktigare än vad många förstår när man pratar om alternativ rock i USA. Mark har även jobbat i många år på skivbolaget Sub Pop och har därmed en rätt stor kunskap om scenen i ett större perspektiv. Man inser snart att det finns ett par band som är lite viktigare än de andra vad gäller explosionen i början av 90-talet...

Repeat - Celebrate

  Bra svensk noise rock är man inte bortskämd med men “Celebrate” råder bot på det. Repeat består av kärntruppen Torbjörn Hallberg, Stockholmsbaserad gitarrist och sångare, och Johan Holmberg som vi känner igen från bland annat Liberator. Bandet bildades 2022 och har redan släppt två fullängdare och här kommer nu en ep med fem låtar. Det började med stonerdoftande rock men på “Celebrate” blommar hela den 90-talsdoftande noise rocken ut. Det är en dynamisk samling låtar med repetitiva låtstrukturer med dynamik mellan groove och väggar av gitarrer. Jag gillar det jag hör och tänker lite på ett band som amerikanska Torche som referens.  “Celebrate” är en perfekt balanserad ep med extremt effektiva låtar vilket gör att speltiden både känns för kort men ändå helt rimlig. En kort snabb attack som ger mersmak. Jag ser verkligen fram emot att fånga bandet på en scen då jag tror att det här kommer att låta ännu bättre. En stark kandidat till årsbästalistan. /Magnus Tannergren

The Brides Of The Black Room - Commander

Ett bra riff är ett bra riff oavsett vilka instrument man använder. Och när kollektivet The Brides Of The Black Room nu återvänder med vad de kallar säsong 2 är det vansinnigt snygg och effektiv mörk synthpop vi pratar om. I min recension av debuten “Blood & Fire” som kom 2022 skrev jag att bandet gjorde musik som lät som de bästa låtarna Depeche Mode aldrig lyckats skriva. På den här skivan gäller detta fortfarande.  Synthpop skrev jag men jag vill påpeka att det finns ett mörker i The Brides Of The Black Rooms musik som är väldigt säreget och unikt. Kanske är det Lea Alazam (Besvärjelsen) och hennes fantastiska röst som fått större utrymme på den här skivan som gör det. Men även sångaren Ghostheart kliver fram och ger musiken en underbar dekadent storstadskänsla. Temat handlar om vem som är din vän och ljus och mörker. Allt draperat i en vansinnigt snygg ljudbild. Det här är ett av höstens bästa släpp som kommer att ge mig lite värme under de kommande månaderna. Musik är magi...

Total Metal - en äkta svensk kulturkanon

  Den 21 september 2025 stänger utställningen Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. Sedan i februari har man kunnat vandra genom journalisten Ika Johannessons berättelse om svensk metal.  Det är en utställning som spänner över 70- och 80-talet där generationen musiker och fans som skulle format det som sedan skulle bli 90-talets stora genombrott för svensk hård och extrem metal. Alltså från den första svenska death metal-vågen och fram till idag.  Jag påstår att det Ika har gjort är att ha skapat en egen svensk kulturkanon. Här har hon samlat enskilda verk, levande och döda personer, platser, fenomen och artefakter som format inte bara en subkultur utan också en nationell självbild och en bild av Sverige som spridit sig över världen.  Sverige är känt för bilar, möbler, vikingar och ABBA. Och för hårdrock. Där har vi varit världsledande sedan Europe toppade Billboard med “The final countdown” 1986.  Hårdrocken och metalscenen har dessutom format tre eller fyra ...

Intervju med skivbolaget Kick Rock

Jag kommer ihåg när liveplattor var någonting speciellt och någonting som man såg fram emot när man hade hört att det skulle släppas. Känslan när man för första gången hörde ”Decade of aggression” med Slayer eller ”Live after death” med Iron Maiden är oförglömlig. Men jag får känslan av att liveplattan idag inte är en lika stor grej. Gissningsvis så beror det på att band turnerar mer idag och vi musikälskare är lite mer bortskämda med att få uppleva våra favoritband live. Plus att idag så finns det ju ett outtömligt utbud av livevideor på youtube som man kan ta del av. Lyckligtvis så finns det ju människor därute som liksom jag gillar det här med liveplattor och som dessutom har den goda smaken att förse världen med limiterade sådana på vinyl också. Det franska skivbolaget Kick Rock har en serie med liveplattor och har hittills gett ut sex utgåvor i den serien. Det som jag tycker är kul är såklart att alla detta skivor är med punkband. Men inte bara det. Det är både hårdare band såsom ...

Avskalat och ofiltrerat - Intervju med Rebecca, vokalist i Övervåld

Till att börja med, tack för att du ställer upp på en intervju. Jag har sedan första gången jag såg dig på scen haft ett nyfiket intresse på dig som frontperson.  Tack själv! Nöjet är mitt.  Hur ser din musikaliska bakgrund ut?  Så länge jag kan minnas har jag haft ett stort intresse för musik – och i synnerhet extremmetal. I tioårsåldern började jag komponera egna låter på gitarr, men det var inte förrän i sena tonåren det tog fart och jag började musicera med andra – då som vokalist. Sedan dess har jag varit aktiv med olika band och musikprojekt inom black- och death metal, både i Sundsvall och Stockholm, innan jag landade i Övervåld.  Hade och har du haft stöd från tex familj och vänner i ditt musikskapande?  Absolut. Mitt musikintresse har i stort sett enbart genererat positiva reaktioner från familj och vänner. Min familj utgörs till stor del av den gamla skolans hårdrockare, så mitt val av genre var knappast särskilt kontroversiellt. Hade jag velat göra to...

Strikt - Hur fan kunde vi stå ut

När jag såg Strikt live i förra våren charmades jag av den totala energiurladdningen som bandet bjöd på. Pang på bara med medryckande refränger, skrålvänliga Misfitskörer och ett jäkla driv. Och med texter skrivna ur ett underdogperspektiv om en samtid där kollapsen både runtomkring och inombords är närvarande men där motstånd och ilska är en tydlig motkraft. Precis som man vill ha sin punk. Den där energin och känslan har man faktiskt lyckats ta med sig i skivformatet där Joona Hassinen i Studio Underjord lyckas fånga vad Strikt är på livescenen. Det här är en skiva som slår ner som en bomb när du sätter på den och lämnar dig med en känsla av både hopp och förtvivlan. Punk är självförsvar.     Foto: Miles Martin

Slutavverkning - Skräp

Låt oss först konstatera att det finns få band i det här landet som låter som Slutavverkning. Det är inte punk, det är inte hardcore och det är inte någonting annat i rockväg ni kan komma på. Möjligtvis avantgardistisk hård musik med lite frijazz.  Efter släppet “Levande charader (recension här https://www.heavyunderground.se/2023/08/avlyssnat-slutavverkning-levande.html ) som handlade om en grisbonde så följer nu bandet upp den med en ep som gräver ner sig i vardagliga ting och stora frågor om mänskligheten och samhället. Allt till tonerna av ett distat gitarrkaos, ylande saxofoner och en virveltrumma som får Lars Ulrichs St Anger-virvel att låta som en finstämd jazzvisp. Allt kompletterat med Jon Ekströms vokala insats som nog mest måste jämföras med vad Mike Patton brukar hålla på med.  Det är svårtlyssnat och utmanande men det är inte svårt att gilla. Tvärtom. Den här totala respektlösheten mot alla förväntade format och regler för vad rock är gör att jag känner mig befria...

Horndal - Alive at Bertas

Detta är det första släppet på Horndals egna skivbolag Bruksljud. En liveplatta som är inspelad den 7 september 2024 då Horndal spelade på den lilla pizzerian Bertas i just Horndal. Kan det bli annat än succé? Givetvis inte. Ni som förväntar er en liveplatta med perfekt ljud kan möjligtvis bli lite besviken. Detta är en rätt ruff och stökig inspelning som jag kan tänka mig är en perfekt spegling av hur en spelning med Horndal låter i en liten och knökfull pizzeria. Atmosfär och spelglädjen lyser igenom och man önskar givetvis att man hade varit på plats denna kväll. Låtvalet kommer från alla deras tre fullängdare och lämnar inget att önska för min del. Det finns även en lite dokumentär om denna spelning på YouTube som jag tycker ni ska se. Den tillsammans med denna platta bildar ett perfekt dokument av denna händelse i byn Horndal. Denna liveplatta känns som ett perfekt komplement till Horndals diskografi i väntan på nästa kapitel.  Jag applåderar bandet för att släppa denna platta...

Bildbevis: Ett Dödens Maskiner & Besserbitch, Västerås 5 september 2025

Ett Dödens Maskineri  Besserbitch