Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Klassiker: Coca Carola - Dagar kommer (återutgivning)

Nu har det kommit en återutgivning av Carolornas tredje fulländare “Dagar kommer” i en fet vinylutgåva. Släppt första gången 1996 som uppföljare till 1994 års monumentala punkklassiker “Läckert”. Jag ska villigt erkänna att mitt engagemang för svensk punk falnade någon gång kring den tiden och kanske var det därför jag aldrig riktigt tog mig till den här skivan på det sätt jag omfamnade “Läckert” och föregångaren “Tigger & Ber”. Och lyssnar man på “Dagar kommer” så inser man också att någonting hände med Coca Carola efter “Läckert”. Kanske var det att de försökte putsa till ljudbilden på uppföljaren och energinivån sänktes en aning. Skivan känns tyngre på många sätt. Både soundmässigt och i Curres texter som, törs man säga det, är mognare.  Men ska man se på den här skivan för sig själv så är det naturligtvis en lysande rockskiva. Winbergs gitarrmelodier som man känner igen från förr sitter där och texterna är som vanligt ett kapitel för sig. Curre Sandgren är en av landets mest or

Avlyssnat: Rashes - Slightly worried (demo)

  Värmländska Rashes spelar skitarg hardcorepunk som sticker två långfingrar i ögonen på dig och avslutar med att ge dig en rejäl snyting under de typ fyra minuter det tar att lyssna igenom demon. I bandet hittar vi bland andra mångsysslaren Hanna Stjernlöf (Socialstyrelsen) på gitarr och kör. Det låter rått och stökigt så som sig bör när det kommer till den här typen av musik. Replokalskänslan med all dess charm sitter som en smäck. Trots den korta speltiden så skapar Rashes tillräckligt mycket energi för att sprida förödelse kring sig och hacka allt motstånd till småbitar. Lyssna bara på ursinnet i breaket på "You = waste" när Emeilie som sjunger räknar ner till avslutningsriffet. Lysande. Rashes ska ni hålla ögonen på.  /Magnus Tannergren

Avlyssnat: Orsak: Oslo - In irons

Det är lika bra att fastslå i första meningen på denna recension att den här skivan är magisk. Och den är det på så många sätt. Skapad ur restriktioner och pandemitider (när ska vi sluta sätta allting i relation till den?) av bandet som har kopplingar i både Norge och Sverige så har de omsatt den här pausen till en vacker musikalisk energi.  Det går att sätta många etiketter på musiken. Det finns drag av psykedelia, kraut, shoegaze, noiserock och tusen andra saker. Jag hör även inspirationer från ambient elektronisk musik likväl som en del Sonic Youth-gitarrer på “In irons”. Instrumental musik kräver sitt band för att hålla det intressant. Men Orsak: Oslo blir aldrig tråkigt eller enahanda utan har en unik tonalitet i sina melodier och grundgroovet i många låtar är hypnotiskt. Ibland kryddas det med snygga samplingar av röster som ger ytterligare en dimension. Särskilt tydligt framkommer Orsak: Oslos unika egenskaper i avslutande “074 Hadal blue” som sträcker ut sig över 17 minuter och

Avlyssnat: Bell Witch - Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate

Bell Witch är ett doomband från Seattle i USA och de spelar vad man brukar kalla funeral doom. Jag skulle snarare vilja påstå att de spelar en minimalistisk doom som på något slags magiskt sätt ger maximal utdelning. Detta med tanke på att de endast är två medlemmar, sångaren och bassisten Dylan Desmond plus sångaren och trummisen Jesse Shreibman.  På tidigare plattor så har även Erik Moggridge från "Aerial Ruin" bidragit med sång men på denna platta lyser han med sin frånvaro. När jag jag i min övermodiga kaxighet föreslog för big boss Tannergren att jag skulle skriva om denna platta så tänkte jag efter en stund att nu har jag tagit mig vatten över huvudet. Hur närmar man sig ens en platta av denna magnitud?  "Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate" består av en låt "The Clandestine Gate" på nätta en timme, tjugotre minuter och femton sekunder. Med andra ord en värdig uppföljare till deras förra platta "Mirror Reaper" vars enda låt fak

Cries From The Underworld TV: Circular Ruin

Ylva och Svempa pratar med Circular Ruin som är aktuella med en ny EP. Som vanligt blir det långt och djuplodande samtal inte bara om själva musiken utan även om allting som hör där till. 

Avlyssnat: Blodtår - Det förtegna förflutna

  För det första: Blodtår är ett riktigt bra och snyggt bandnamn. För det andra: Det här bandet med det snygga namnet har levererat en inte helt oväntat stark fullängdare. Blodtår släppte i november 2021 en EP som jag minns var väldigt omtyckt och hyllad. Hade jag inför första lyssningen av ”Det förtegna förflutna” höga förhoppningar? Svar ja.  De nio låtarna inleds med en lite för starkt vikingmetaldoftande låt som får mig för en sekund att bli lite rädd. Jag behöver inte vara rädd speciellt länge för snabbt visar Blodtår att det bara var ett skrämselskott. Följande spår innehåller såklart blastbeats som sig bör men även ett melodispråk som håller ihop allt. Inget låter upprepade!  I och med dom svinsnygga låtstrukturerna fångar Blodtår öronens uppmärksamhet. Det melankoliska och starkt inspirerade av folktro gör text likväl som det instrumentala riktigt intressant. Spåret ”Den fördärvande sorgbundenheten” har alla ingredienser för en stark låt. ”Uttala dess namn” är r

Avslyssnat: Mezzrow - Summon thy demons

Det är 33 år sedan Mezzrows senaste, och hittills enda, skiva “Then came the killing” gavs ut. Den kom precis i slutfasen av thrashens storhetstid vilket är lite synd för av de band som spelade thrash metal i Sverige på den tiden var Mezzrow ett av de mer kompetenta. Med sin Bay Area-influerade thrash som hämtade kraften från band som Testament, Forbidden och Heathen så hade nog Mezzrow framtiden för sig egentligen om de hade släppt skivan något år tidigare.  Så att nu år 2023 sitta här med en splitter ny Mezzrowplatta känns rätt bra. Särskilt eftersom skivan “Summon thy demons” tar vid där föregångaren slutade fast med en uppdaterad ljudbild naturligtvis och ett modernt anslag. Men i botten hörs samma influenser och bandet återanvänder på ett elegant sätt känslan från thrashens guldår utan att det känns enbart som en nostalgitripp.  Låtarna på den här skivan är en mäktig samling. Här ryms både det hårda riffandet och de melodiska refrängerna vilket gör att helheten känns lättillgängli

Avlyssnat: Dozer - Drifting in the endless void (dubbelrecension)

Borlänges Dozer bildades redan 1995 och har fem fullängdare i bagaget. Dock så är det 15 år sedan Beyond Colossal släpptes som är deras senaste. Jag har märkligt nog ingen relation med Dozers tidigare material trots min fäbless för tung musik som har ökenvibbar. Lyckligtvis så är den skadan nu reparerad med råge efter att ha lyssnat igenom Drifting In The Endless Void otaliga gånger den senaste tiden. Varje gång med ett stort leende på mina läppar då detta är löjligt bra.  Plattan inleds med Mutation/Transformation som mer eller mindre direkt griper tag i dig och helt enkelt vägrar släppa sitt grepp. Du är fast i Dozers ökenlanskap där riffet och groovet är högsta lagen och det enda du kan göra som vanlig dödlig är att buga och dyrka, du har helt enkelt inget val och för den delen så vill du inget annat heller. När plattans tredje spår "Dust For Blood" når dina trummhinnor så är du nere för räkning. Plattans bästa spår enligt denna skribent. Skulle nog nästan vilja beskriva d

Avlyssnat: Xiao - Burn

Sju låtar fullt ös på drygt tio minuter. Historiskt sett är jag inte så bevandrad i den här genren, men har lyssnat en hel del på exempelvis Axe Rash och Bleachdrinker på senare tid. Och uppskattat det. För det är väl i genren powerviolence som Xiao kan placeras in? Dock med mer hardcore-riffande/partier. Som till exempel ”Europe must burn” som är en svinfet låt med stundtals galen fart, stundtals lite mer gung. Jävla bra låt. Sångerskan är angelägen, det känns på allvar minst sagt.  Xiao kommer från Stockholm, släppte debut EP:n Pain 2021 och består av fyra bandmedlemmar. Plattan Burn finns att köpa av Malmö-baserade Quarantine Records på vinyl. Gillar du stökig hardcorepunk och även typ vissa delar av Converge kommer du inte bli missnöjd. Det kan jag nästan lova.  / Johan Terrac BURN by XIAO

Avlyssnat: Tribulation - Hamartia

Ordet ”Hamartia” betyder fritt översatt ”att missa målet”.  Att göra just det, är ingenting Arvikas musikaliska kungar behöver oroa sig för. Ta tre färska låtar och en väldigt välgjord cover och paketera den snyggt och proffsigt.  Där har ni Tribulations kommande EP!  Välkända skräckdödsarna är i min mening tillbaka med det sound som jag har uppskattat allra mest under deras snart 20 åriga karriär.  Jag hade hoppats så mycket på att det skulle låta precis så där karaktäristiskt som det faktiskt gör vilket gjorde mig peppad och glad. ”Hamartia” inleder spåren med det som kittlar mig absolut mest med Tribulation; dom lekande, melodiska slingorna och gitarrsmekandet. ”Axis Mundi” är den stora kronjuvelen i det här släppet där sången som vanligt nästan spottas ut på ett njutningsfullt sätt. ”Hemoclysm” som för övrigt betyder ”en våldsam och blodig konflikt” avslutar det egenskriva från bandet och vilken vacker avslutning sen! Jag kan nästan känna dom mörka slöjorna runt om mig.  Sista spår

Avlyssnat: Maulen - El Miedo De Amar Pero Igual Lo Hago

Det här är en skiva som består av två delar, eller EP´s om man så vill. Den första (El Miedo De Amar) släpptes redan förra året, och har varit en stor del av min lyssning sedan dess. Nu kommer sista delen (och andra EP´n) som tillsammans utgör debutalbumet El Miedo De Amar Pero Igual Lo Hago, som översatt via Google Translate betyder The fear of loving but I still do (hoppas det stämmer). För det första måste jag hylla såväl ambitionerna som pretentionerna med det här projektet. Den första delen känns som att man blivit tappad rakt ned i en avgrund, och i den andra lyfts man sakta upp ur densamma. Rädslan för att bli kär, men att ändå våga bli det.  I den värld som Maulen (Carlos Ibarra) skapat leds lyssnaren in i en dimension som utgörs av olika röster, uttryck och språk - vilket (för mig) gör att musiken ställs helt i centrum – och rösterna och de olika språken blir som instrument som bidrar till helhetsupplevelsen, istället för att ta över den (som det så ofta är). Och rent musikali

Avlyssnat: The Grifted - Doomsday & Salvation

  Vad får du om du tar en handfull veteraner från den Svenska dödsmetallscenen och släpper in dem i Sunlight studio med nestorn Tomas Skogsberg bakom spakarna? Jag antar att du kan gissa svaret. En platta som fullkomligt dryper av Svensk dödsmetall ala tidigt 90-tal. Är det inte något som tilltalar dig så är denna platta absolut inget jag rekommenderar.  Skulle det dock vara så att du har plattor såsom "Left hand path" eller Like an ever flowing stream" i din skivsamling och de fortfarande snurrar på din skivtallrik lite då och då så tycker jag verkligen att du bör kolla upp "Doomsday & Salvation" av The Grifted. Medlemmarna i The Grifted är rutinerade herrar med ett förflutet ifrån band som Tiamat, Septic Grave, Mr Death och en drös band till. Som grädde på moset så sköts dödsrosslandet med bravur av Jocke Lindström. Jag personligen har knappt vaknat upp från den vrålknockout som han levererade på Childs debutplatta tidigare i år och här gör han ännu en st

Avlyssnat: Black Birch - "Weak", "Fallen" & "Scour"

Under 2023 kommer Black Birch släppa en låt varje månad. Ett koncept som både är innovativt och som håller lyssnaren i ett spännande grepp. Ett spännande beroende skulle jag till och med säga. Dom två personerna som är Black Birch är Gina och Ulf; troligen det coolaste paret just nu. För mig låter det som en dröm att få skapa magiskt bra black metal med sin partner i sitt eget hem. Enligt egen utsago är det enklare och mer tillgängligt att snabbt ta beslut i processen med att få till nya låtar och även kanske en jäkligt fin parterapi på ett vis. I skrivande stund har duon släppt tre av dom tolv låtarna som kommer under året. ”Weak”, ”Fallen” och ”Scour” är en otrolig trio av mörker och svärta med fräsch black metal utan att för den delen vara tillrättalagd eller polerad. Soundet med snabba och dyra gitarrslingor tillsammans med Ginas underbara, nästan ångestladdade röst är en perfekt kombo.  Rösten och sången ska helst låta som en rutten kråka, även det enligt paret själva. Jag har lys

Cries From The Underworld TV: Maulén

Svempa och Ylva tar ett snack med Carlos, som ni hört tidigare i Heavy Undergrounds podcast, om hans projekt Maulén som handlar om att skapa gränslös musik både genremässigt och geografiskt. 

Avlyssnat: Enslaved - Heimdal

Jag ska börja med att vara helt ärlig; jag är inte något diehard-fan av Enslaved. Dock finns det väldigt mycket som tilltalar mig i deras musik.  Nysläppta Heimdal bjuder på både berg- och dalbana samt en musikalisk resa i ett varierat landskap. Efter 16 stycken fullängdare sedan 1991 kan man inte annat än lyfta på hatten inför dessa veteraner. Norrmännen blandar rensång, growl, vackra melodier, industri, folkmusik och tunga partier av black metal som gör att jag verkligen känner som om jag åker med på en resa. Otroligt klyschigt men dock helt relevant i det här sammanhanget. Dom ibland väldigt ombytliga delarna i en och samma låt görs sömlöst och är inte alls irriterande. Alla låtar är unika och har sin helt egen känsla. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att dom här medlemmarna är mästare på det dom gör. Som lyssnare hoppar du in i berg- och dalbanans ena vagnar och åker med på en 48 minuter lång färd distribuerad över 7 stycken låtar. Sista låten med samma namn som albumet