Heavy Underground

  Välkalibrerad hardcore av bästa sort är vad vi bjuds på under de knappa 20 minuter som Manic Ride levererar tio låtar på. Det är svårt att inte gilla det raka tilltal som bandet har och deras lätt Wolfbrigadeinspirerade hc är väldigt sympatisk. Rakt mangel blandas med snygga melodier eller bara tjutande gitarrer. Här finns medryckande hits som “Out of nowhere” och låtar som är av mer knytnävskaraktär som “”The pressure” eller “Down in flames”. Ibland kan sådan här hardcore bli lite enahanda men Manic Ride har lyckats variera sitt grundkoncept på ett snyggt sätt som gör att det aldrig blir monotont. //Magnus Tannergren MANIC RIDE - A New Low LP QHC005 by MANIC RIDE

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Lyssnar du på black metal så har både du och jag blivit serverade mycket bra kvalitet inom den genren från Uppsala genom åren. Nazghor från just nämnda stad ger oss nu deras sjunde album ”Seventh Secular Crusade” via skivbolaget The Wild Hunt. Jag har alltid sneglat mot bandet och tyckt att dom gjort bra ifrån sig. I och med det sjunde albumsläppet har dom fått mig mer intresserad än att jag bara sneglar. Nazghor har helt klart tagit ett par kliv upp i bm-trappan. Albumet har några riktigt mäktiga låtar så som ”Fulminating Fire” och ”Sons of Shadow”. Helheten överlag blir väl godkänt. Den råhet som möter det melodiska skapar en njutningsfull lyssning gång på gång. Enda utstickande är avslutande låten med samma namn som albumet. Jag hade önskat en fläskigare avrundning.  Det är helt uppenbart att man lagt ner mer blod och svett på ”Seventh Secular Crusade” än tidigare album. Produktionen och kvaliteten är märkbart mer arbetad med snyggare ljud och ett rakare sound. Som lyssnare är jag t

Rösta på Heavy Underground på Guldpodden.se. Podden är nominerad i kategorin "Årets musikpodd" och det skulle vara episkt om en liten DIY-podd om obskyr undergroundmusik kunde ta hem priset i år eller hur? En röst på Heavy Underground är en röst på den svenska undergroundscenen! Rösta här!

En ny våg indiebröt, fullsmackad med nittiotalsreferenser. Jag tycker om hur saker och ting går i cykler. Ett fenomen uppstår, försvinner sedan bort i några årtionden och kommer till sist tillbaka med full kraft. Vinylskivan är såklart ett sådant exempel, och ett annat är 90-talsrocken. Och det var 90-talsrock som gjorde att mitt hjärta började, och sedan aldrig har slutat slå för musik. Det kanske är orättvist att kalla det Omni of Halos gör för 90-talsrock, eller ens indiebröt - men där någonstans landar jag efter att ha lyssnat igenom deras självbetitlade debutplatta ett antal gånger. Alldeles oavsett genre är det här väldigt bra. Från start till mål. Med, en för mig, ny take på den musik som väckte musikintresset till liv på Café Rio i Åmål för sisådär 20 år sedan.  Debutplattan blir som en fortsättning på deras EP Care Free som släpptes tidigare i år då samtliga låtar från EP´n också ligger med på skivan - vilket både skapar förväntningar och önskemål från min sida. Jag gillade ve