Heavy Underground

De kallar sig hardcore men håller sig kanske inte riktigt inom ramarna vilket gör Noll Tolerans till ett av landets intressantaste band oavsett vad man kallar det. Filip och Pontus är gäster och vi pratar om Umeås hardcorearv, Umeå som musikstad, vad hardcore är, bandets betydelse i livet, vänner, om att äntligen kunna skriva låtar och mycket mer.  Köp Noll Tolerans musik här: https://nolltolerans.bandcamp.com

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Umeå, denna mytomspunna stad i norr, fortsätter att producera relevant hardcore för massorna 2022. Noll Tolerans har de senaste åren stått för en spännande utveckling av en genre som ibland har en tendens att lite nervöst återupprepa sig själv för att inte falla ur normen. Lite ironiskt då hardcore är en genre som handlar om att protestera mot just normer.  Men Noll Tolerans har till stor del struntat i det där genom åren vilket blir väldigt tydligt på det här senaste släppet. Här finns klassisk muskelspännarhardcore i grunden men samtidigt finns det extremt medryckande melodiska partier, allsångsrefränger som klistrar fast sig i minne direkt och sköna renodlade thrashpartier där gitarrerna tuggar på som om året är 1987.  Jag tror att Noll Tolerans visar vägen framåt för hardcore. Bandet tillför en fräsch känsla och en energi som jag gillar och sällar sig till en ny generation hardcoreband som visar att Sverige fortfarande har mycket att ge till genren nu och i framtiden.  /Magnus Tann

Det är uppenbart med en del band att de inte bara spelar musik för att det är roligt utan för att det är en upptäcktsresa. CB3 är ett sådant exempel. De tidigare plattorna har utforskat gitarrmusik på ett nästan forensiskt sätt där gitarristen Charlotta Andersson och hennes tro plockat isär och rekonstruerat instrumentalmusiken i sina beståndsdelar för att sedan skapa flera plattor med fascinerande musik som ekade av både psykedelia och frijazz.  Nu kommer “Exploration” vars namn är väldigt passande. Den största nyheten är kanske att det nu lagts till sång i ljudbilden och att Charlotta visar sig ha en fantastisk röst för detta som påminner om Hope Sandoval i Mazzy Star på många sätt. Coolt är bara förnamnet. Det som varit grejen med CB3 tidigare har varit att den gitarrcentrerade musiken burit sig själv och det har aldrig känts som om det saknats något i ljudbilden så lite fundersam blev jag när jag fick höra att man lagt till sång på “Exploration”. Men oron var obefogad. Sången är sm

Arch Enemy är väl knappast underground längre och ska jag vara helt transparant här så gillade jag bandet bättre när Angela Gossow hanterade de vokala sysslorna i bandet. När Alissa White-Gluz tog över så blev det lite för generiskt på sångfronten i mitt tycke. Jag kanske omvärderar det hela nu för på "Decivers" är det mer dynamisk sång kan jag tycka.  Men ska jag vara helt ärlig nu så finns det egentligen bara en anledning till att jag lyssnar på Arch Enemy ibland. Och den anledningen heter Michael Amott. Allt sedan han klev fram i strålkastarljuset, eller kanske snarare operationsbelysningen, för över 30 år sedan och tog Carcass från obskyrt grindcoreband till genredefinierande extrem metal så har jag njutit av hans gitarrspel. Få, om ens någon, kan skriva och spela melodier som Amott.  Och på "Decivers" gäller det än idag. Han har fortfarande magin i fingrarna och en osviklig känsla för medryckande riff och det är skivans stora behållning.