Heavy Underground

 Red Mecca släpper nytt album i höst som bjuder på elektronisk dark wave och postpunk om man ska tro det senaste sigelsläppet "The Longest Hour". I pressutskicket berättas följande: The Longest Hour – en pulserande låt med underliggande melankoli, mörka postpunkaktiga beats, rullande basgång, drone-syntar och trots en touch av förtvivlan i texten, så ryms ändå massor med hopp. Allt finns här. Vårt förstoringsglas till den lilla världen. Dansmusik för hörlurar och solnedgång. Den här singeln är den fjärde från det kommande dubbelalbumet Stay (arbetsnamn) som släpps hösten 2022. Med sitt förra abum - Away - som kom i april 2021 skrev Red Mecca ytterligare ett episkt kapitel för duon. Tidigare har de mottagit Manifestpris för årets elektroniska album och med uppträdanden på mest centrala scenerna på några av Europas största festivaler i genren och inte minst, förra året en synk i den fantastiska BBC-serien "Killing Eve" tagit projektet till helt nya nivåer.

Besvärjelsen live 2021 (Foto: Heavy Underground) Jag gillade Besvärjelsens förra skiva “Vallmo” kom 2018 men den hade en del problem som gjorde att helheten inte alltid stämde. Kanske handlade det om att bandet försökte hitta en identitet genom att försöka låta lite folkmusik och doom i ett samtidigt som sångerskan Lea Alazam inte riktigt hade hittat självförtroendet eller platsen i bandet. Synd, för allt fanns där. Riffen, en fantastisk röst och en djärv ansats. Potentialen fanns där men förverkligades inte.  Den där potentialen tas dock tillvara med råge på “Atlas”. Det är alltid kul när band man gillar som band tar ett enormt kliv uppåt på utvecklingskurvan. Nu har gitarristerna Andreas Baier och Staffan Stensland Vinrot hittat en balans mellan blytunga sabbathriff och den sköra folkmusiktonen från Dalarna med tyngden på det förstnämnda vilket gör att när folktonerna kommer in blir de tiofalt mer effektiva och kraftfulla. Ja ibland blir det så vackert att ögonen blir lite fuktiga. O

Misha Sedini är kanske ett namn som du stött på då och då om du gillar tyngre musik. Han har ett förflutet i band som Lingua, Come Sleep, Rövfitta, Åfysatan och en rad andra band. Både som medlem eller som inhyrd musiker. Och nu är han gäst hos Heavy Underground.  Vi pratar om: Musikens kraft, att alltid vara den som hoppar av, punk, mörk musik, att spela i band, att inte spela i band, att spela själv, spontanitet är bäst, att lämna stan och mycket annat.  En spellista med musik Misha har varit inblandad i hittar du här

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Letters to Iceland är en klassisk punk breakup EP som föddes efter sångaren Marcel gick igenom ett väldigt destruktivt förhållande. Lawndale släppte huvudsingeln “Bleed” i April och det är nu dags att berätta resten av historien med skivan. Varje låt är en representation av de fem olika faser av sorg som kommer med ett förhållande som faller isär, och EPn binder ihop berättelsen med fyra hög-energi skatepunk dängor och en emotionellt akustisk nummer. Allt arbete med plattan är gjort av Lawndale själv med lite hjälp av nära kompisar. Detta är av största vikt till just Letters to Iceland för det representerar hur ensam man kan känna sig efter en tuff breakup - men vänskapen och den personliga kontakten mellan medlemmarna skapar en familjär, trygg känsla som understryker behovet av stöd från nära och kära i svåra situationer.  Letters to Iceland finns att lyssna på där man streamar musik, och en ny musikvideo till öppningslåten “My Tinder Date Ruined My Life” kommer den 1 juni.

Vi lever  i tider av oro och förändring. Saker händer i världen som vi som människor har svårt att ta till oss. Pandemin har förändrat sättet vi tänker på frihet. Geopolitiska konflikter förändrar förutsättningarna för framtiden på ett sätt vi inte upplevt på över 30 år. Och under allt detta märker vi hur vi människor i grunden ändrat förutsättningarna för vår blotta existens genom rovdrift på planetens resurser och biotop som vi är helt beroende av för att överhuvudtaget kunna finnas till. Det är tider som oroar och väcker tankar. Orochen skriver musik som handlar om sådant här. De skriver musik som har känslorna utanpå huden och som hela tiden omfamnar det tvivel och desperation som man kan känna inför detta faktum som vi ställs inför nästan dagligen när nyhetsflödet penetrerar våra medvetanden och sakta men säkert eroderar det hopp som finns inom oss alla.  Ironiskt nog är Orochens musik också väldigt vacker. Undergången har ju oftast den egenskapen. I den långsamma apokalypsens hun

Bottlecap spelar den där typen av punk som ger dig en oanad energi. Man kan skråla med och man kan säkert dansa till den också om man är lagd åt det hållet. Sedan 2008 har bandet levererat högenergisk punk som landar någonstans mellan modernt och klassiskt vilket är en balansakt de klarar av galant. Det finns många starka refränger och med snygg växelsång och utan onödiga transportsträckor är "Wooden systems" ett givet val till vilken förfestspellista som helst.