Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Podcast: Heavy Underground - Suicide Records Fest The Bootleg

Suicide Records Fest. Vilken helg! Här får ni en helt ofiltrerad och knappt redigerad upplevelse av den 15 och 16 oktober då vi virade Suicide Records 15-årsdag med ett hejdundrandes kalas. Ni hör musiken och röster från båda kvällarna. Ni får ta det för vad det är. Stort tack till Roger Andersson som driver bolaget och som ordnade festen! Intromusik: Kazjurol - Stagedive to hell 

Ny demo: No Bullshit

No Bullshit från Malmö levererar just det. En demo med hardcore som utan några som helst omvägar gör det som det ska: Rensar.  Lyssna själva: NO BULLSHIT by No Bullshit

Recension: Knivad - Insidans ärrvävnad (Suicide Records)

Man kan använda kraften i punk till mycket. Det går bra att sätta eld på samhället och starta en revolution och det går bra att ta ett inre mörker och vända det utåt så att alla får se. Slutresultatet kan kanske bli det samma och säga något om tiden vi lever i.  Göteborgs Knivad är ett bra exempel på det senare. Med “Insidans ärrvävnad” visar bandet upp tio akter av ett samhälle där missbruk, misär, misshandel och våld på den egna självkänslan visas upp utan poetiska omskrivningar eller ursäkter. Det är en karg redogörelse för många människors verklighet långt bort från självbedrägliga Instagramflöden. Och alla dessa historier framförs till tonerna av skoningslös crustpunk som drar tillvarons taggtråd genom huvudet på dig i varje riff och varje ljudattack. Jag har lika svårt att värja mig som att sluta lyssna även om det här stundtals är så intensivt att man egentligen skulle behöva ta en paus och andas lite.   Fast när det hela är över och tystnaden ringer i öronen så vill man inte ha

Suicide Records Fest: Grand Cadaver (fredag kl. 22.15)/Novarupta (lördag kl. 23.30)

  Hur mycket musik kan det få plats i en och samma person? Frågan är befogad när vi snackar om Alex Stjernfeldt. På Suicide Records Fest får vi ta del av två av hans musikaliska visioner. Båda spelningarna är speciella.  Grand Cadaver är death metalbandet som Alex startat tillsammans med Christian Jansson (Pagandom), Daniel Liljekvist (ex-Katatonia mfl), Stefan Lagergren (ex-Tiamat mfl) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity). Bandets debut-ep är en klassisk dödsplatta så som vi vill att svensk death metal ska låta. Både melodiöst men samtidigt brutalt. Termen old school är sliten men är här den mest relevanta beskrivningen. Och den kommande fullängdaren "Into The Maw Of Death" som ges ut av Majestic Mountain den 29 oktober kommer att ge den som gillar hur musikstilen lät under det tidiga 90-talet en fullständig överdos. Bandet gör sin livedebut på Suicide Records Fest. En unik händelse alltså.  Into The Maw Of Death by Grand Cadaver Madness Comes by Grand Cadaver Alex andra

Suicide Records Fest: Orochen (lördag kl 19.00)

  Musik bygger på känslor och musik skapar känslor. Orochen är ett utmärkt exempel på detta. Genremässigt är de svårplacerade men någon form av postrock kanske de spelar. Men här hörs ekon från både Nick Cave & The Bad Seeds, Crippled Black Phoenix och mycket annat. Orochen tar upp svåra och tunga ämnen om existens, ensamhet, klimat och annat som vi människor bär inom oss och som vi själva påverkar. Allt klätt i en bedrägligt storslagen rockkostym.       Thylacine by Orochen Deras senaste ep som gavs ut av Suicide Records "är Thylacine" som berörde mig djupt och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den. Den passar både ensam hemma sena kvällar eller när man kör bil. Här får man en inre och yttre resa där psykisk ohälsa och klimatkatastrofer målar upp en ganska dyster bild av mänskligheten. Samtidigt fyller musiken mig med sådan värme att jag finner något vackert och hoppfullt här också. Jag väljer att vila i den känslan.  Köp din biljett till Suicide Records Fest

Suicide Records Fest: Besvärjelsen (fredag kl 21:00)

  Besvärjelsen har hittat en helt egen formel för sin musik. Med en säregen blandning av Black Sabbath och svensk folkmusik sällar sig bandet som har sin bas i Dalarna till en tradition som sträcker sig tillbaka till det sena 60- och tidiga 70-talets proggrockrörelse. Ekon av band som både November och Kebnekajse kan höras i bandets musik.  Min första kontakt med bandet var genom skivan "Mara" som kom 2018. Ska jag vara ärlig så tog det ett tag innan jag kom in i plattan men så kan det ju vara ibland med musik och ganska typiskt för ett bolag som Suicide Records att ge ut. När jag väl dyrkat upp plattan så fick jag tillbaka en fascinerande musikresa. Jag är övertygad om att få uppleva musiken live ger ytterligare en dimension till Besvärjelsen. Vallmo by Besvärjelsen Köp din biljett till Suicide Records Fest här

Suicide Records Fest: Domkraft ( lördag kl. 22.15)

Riff. Hook. Repeat until numb. Så låter Domkrafts motto och även om musiken inte alls är så reptetitiv som bandet själva påstår så finns det naturligtvis en viss sanning i det. För riffet har stått i centrum på alla släpp hittills som stockholmarna presterat.  Första gången jag hörde Domkraft slogs jag av hur in i helvete tungt det var. Soundet på gitarren i kombination med ett rätt progressivt trumspel och pumpande bas bakom Martin Wegelands desperata sång i kombination med känslan för melodiska riff försätter dig i en sorts trans. Det är hypnotiskt. Live förstärks effekten och jag har sett Domkraft förhäxa en hel publik som unisont stått och vaggat med i riff efter riff.  Seeds by Domkraft För varje skiva har bandet utvecklats och på den senaste plattan “Seeds” så är soundet måhända lite luftigare och utbroderat men det följer fortfarande grundformeln riff, hook, repeat until numb.  Jag tror inte att det finns någon gräns för vad Domkraft kan bli om de vill. Med rätt förutsättningar

Suicide Records Fest: Electric Hydra (fredag kl. 20.00 )

Nu firar ett av landets mest hängivna DIY-skivbolag 15 år. Det firar Suicide Records med en två dagar lång fest på Brewhouse i Göteborg den 15-16 oktober. För att uppmärksamma det kommer Heavy Underground att presentera några av banden som spelar då. Här kommer det första: Electric Hydra. Ibland har man tur och fångar upp ett band innan allting egentligen har hänt. Jag hade nöjet att vara en av de första att recensera Electric Hydras första demo “World domination” 2018 och året efter fick jag intervjua dem i en källare i Västerås. När jag hörde demon tyckte jag mig höra något nytt på stonerscenen men med tiden har det ju visat sig att bandet är mer än det.  Ganska tidigt fattade jag också att det här var ett band med ambitioner. Viljan som fanns där för att snabbt utvecklas musikaliskt och som liveband var påtaglig. När jag såg dem som förband till Lucifer i Västerås så var det på vippen att de körde över huvudakten på ren vilja. De anföll scenen och sen publiken som ett gäng huliganer

En pratstund med Roger Andersson om Suicide Records

I september 2020 (då det hela hette Into The Void Podcast) hade Heavy Underground  nöjet att prata med Roger Andersson om Suicide Records på Instagram Live. Här får ni historien om bolaget och om vad som driver honom plus en hel del annat.

En vecka om Suicide Records

  Idag inleder Heavy Underground en veckas nedräkning mot Suicide Records Fest i Göteborg den 15-16 oktober på Brewhouse. Varför gör jag då det? Jo för jag tycker att Suicide Records är ett skivbolag som visar vägen för hur man kan driva ett skivbolag och hur man kan använda musik, även om den är mörk, som en positiv kraft i sitt liv. I 15 år har grundaren Roger Andersson gett ut musik som aldrig varit kommersiell eller avsedd för en stor publik. Men den har hittat sin publik och det är ju det viktigaste.  Redaktören och Roger Jag har intervjuat  många av banden som Suicide har gett ut och alla vittnar om Rogers passion och totala engagemang för sitt skivbolag och för banden han ger ut. Och när man pratar med Roger själv så smittas man lätt av hans kärlek inte bara till sitt skivbolag och banden han ger ut utan också till hela undergroundscenen. Många delar den upplevelsen med mig.  Jag kan bara önska att fler kunde ha samma drivkraft som Roger har för att sprida musik till världen. 

Ny musik: Från Mars

Från Mars kommer egentligen från Umeå och spelar allt från psykedelisk rock till noise enligt dem själva. Nu har de släppt en ny låt om heter "Amalia". Så här skriver bandet själva om låten: "Amalia är en skildring av en äldre kvinnas öde som tar lyssnaren till ett avskilt hem fördolt av skogens dunkel. En dag kallar träden på henne och något bortom denna värld begär att bli funnet. Hon lyssnar och vandrar djupare in i skogen. Låten fortsätter bandet Från Mars resa in i det mer psykedeliska och stonerinfluerade området. Med Svensk text, Analog synt, fuzzig bas och effekttunga gitarrer som ger låten ett sound som är svårt att hitta någon annanstans."      Och här är bandets spelning från Trästocksfestivalen tidigare i år. Sjukt cool omgivning att spela stonerrock i om ni frågar Heavy Underground. 

Upptäck: Death Epiphany

Ta och kosta på dig 20 minuter och upptäck Death Epiphanys kompetenta rens på släppet "Traversing the blood mist". Enligt den sparsmakade infon från bandet själva så handlar det om war metal som är sjukt underrepresenterad i den svenska undergroundfloran.  Traversing the Blood Mist by Death Epiphany

Recension: The Brides Of The Black Room - Blood and fire (Icons Creating Evil Art)

Jag är en sucker för konceptkonst som spänner över flera discipliner. The Brides Of The Black Room fångade ganska snabbt min uppmärksamhet när de tidigare i år började göra väsen av sig med de första låtsläppen. Inte bara för att Lea Alazam som vi tidigare hört i Besvärjelsen stod för en del av sången utan också för bandets hela uppenbarelse andades ambitioner utöver det vanliga. Bandet förresten. Det är nog fel benämning. Själva kallar de sig ett konstnärskollektiv som anger både The KLF och Banksy som förebilder. Det gör ju inte det hela mindre intressant. Tvärtom. Musiken då? Vad vi har att göra med här är snygg och mörk elektronisk musik. Hade året varit 1986 hade jag sagt synth. Den första tanke som slog mig när jag hörde låten "Blood" var att det här är musik som man tror att Depeche Mode gör men som de aldrig lyckats riktigt med före 1990 och efter1994. Extremt snygga melodier, vackra arrangemang, låtar som sätter sig direkt och en känsla av mystik och dekadens. Allt f