Heavy Underground

Kosmogon skapar musik som svävar en bra bit över marken. Sophie Linder som är pianist och nu återvänder till musiken efter ett 20 år långt uppehåll har tillsammans med Niklas Barker (Anektoten) någonting väldigt vackert. Med elektronik, samplade ljud, mellotron och orgel har de skapat musik som är vacker och i det närmaste hypnotiskt. De nämner själva många inspirationer som Tangerine Dream och en rad experimentella musiker samt den svenska naturen. Den kommande plattan består av två spår som tillsammans utgör nästan 50 minuter musik.  Just nu finns titelspåret ute för avlyssning och det är en massiv men spröd ljudmatta som snabbt sveper med lyssnaren. Känslan av skog och natur infinner sig snabbt. Melodislingorna andas svenskt vemod och under de 25 minuterna ändras dynamiken i musiken på ett elegant sätt. Och de sista tio minuterna är något av det intensivare jag upplevt på väldigt länge. Jag hör ekon av Bo Hansson, Kraftwerk, progressiv rock och lite Brian Eno.  Det är som sagt musik

Emissary Of Suffering är ett nytt projekt med folk från bland annat Obstruktion med flera. Det första smakprovet är en cover på Propagandhis "This is your Life"- Lite thrash. Lite döds. Lite rens.  This is Your Life (Propagandhi Cover) by Emissary of Suffering

Bandcamp är den bästa källan att hitta ny musik och kunna köpa musiken direkt av banden. Här kommer fyra släpp du inte får missa just nu: Dead Heat, Potemkin, Terror 83, Kal-El och Reaktion. Som alltid betalar du ju för det du vill ha även om det står "Name your price" och du delar gärna med dig på dina sociala medier om du gillar vad du hör. Eller hur? Dead Heat - World at war (album) Från Oxnard i Kalifornien kommer Dead Heat som levererar stilren renodlad thrash metal så som den lät 1987 utan att låta daterad eller tillgjord. Utgiven av alltid smaksäkra Tripple B Records. World At War by Dead Heat Potemkin - Sludge vol. 1 (kassett) I Malmö hittar du Potemkin som ägnar sin tid åt punkig sludge med lite doom. Det är rått och kargt och det är svårt att värja sig mot riffen.  Sludge vol. 1 by Potemkin Terror 83 - Demo  I Malmö hittar du också Terror 83 som sparkar skrev med hardcorepunk som är rakt på sak utan omskrivningar eller onödiga finesser. Med attityd, energi och agg

Vi återbesöker de två intervjuer vi gjort med anledning av boken och filmen "Murder in the front row". Och vi gör det genom att klippa ihop en intervju med författaren och fotografen Brian Lew som gjordes om boken 2013 och intervjun med filmmakaren Adam Dubin är från från 2019 så att man får hela storyn om boken och filmen på ett bräde. Vi får också höra vittnesmål från Rob Vavestany i Death Angel och Gary Holt i Exoudus om hur livet i The Bay Area var i början på 80-talet. En nyttig insikt om vad en levande undergroundscen betyder för en stad och genre.  Adam Dubin ligger också bakom filmen "A year and a half in the life of Metallica"  som berättar om hur inspelningen av den svarta skivan gick till och den efterföljande turnén och om hur mycket mer material det finns från den tiden. Mycket av det kommer nu med i den överdrivet mäktiga Black Album-boxen som Metallica släpper den 10 september 2021.   Alla intervjuer är gjorda av Magnus Tannergren

Rickard Waychester driver instagramkontot Skåne Hardcore - då till nu   i syfte att dokumentera den Skånska hardcore och punk-scenen. Han har sjukt bra koll på genren och var ett rimligt val för att fråga vad som imponerat mest på honom hittills under 2021: Obstruktion - ’Monarchs of Decay’ Jag var, med risken för att få äta upp mina ord, kaxig nog att utse MoD till årets bästa skiva samma dag som den släpptes. Kan med glädje säga att jag står fast vid det. Lyssna själva så får ni se! R.A.T.S - ’Another Day in Helvete’  Svinbra hardcore där man kan höra influenser från black metal och death metal samtidigt som man matas med thrashiga riff och där vocals bitvis levereras med samma flow som i den fetaste hip hop-låten. Terror 83 (demo) Brasiliansk 80-talsdoftande hardcore-punk från Malmö! Need I say more?? Blood Sermon - ’Never Stop the Madness’ ”Blood Sermon, motherfuckers! Straight from Stockholm, Sweden!” Tungt, ösigt, kaxigt och jävligt gungigt! BS har även några av världshistoriens

Nu finns alla tio avsnitt av podcasten Just One Fix som gjorts av oss,  Magnus Tannergren och Martin Dunelind, att lyssna på. Vi har båda ett förflutet på Slavestate.se och har i flera år av och till pratat om 90-talets musik med varandra då vi båda dyrkar band som Ministry, Alice In Chains, Peace Love & Pitbulls och musikåret 1994. I podcasten prats det om personliga minnen, nyheter, filmer och TV och naturligtvis om en massa musik. I varje avsnitt listas tio plattor som vi båda anser vara de viktigaste släppen för varje år.   Så nu kan du lyssna på nästan 20 timmar podcast om 90-talet sett ur ett unikt perspektiv. Årtiondet då världen och musiken ändrades på ett sätt som märks än idag. Allt från Seattlerocken, den brittiska vågen, svensk musiks internationella genombrott, Internets revolution för musikindustrin och allting annat som hände då.  Det ha varit en oväntad resa på många sätt för oss båda då det blivit lite mer personligt än vi trodde att det skulle bli. Men det har bju

Comminor, Fat Soul, Scavengers Circle, 10.000 Years, Wall Of Sirens, Purple Nail, Constant Abuse, Feed Me To The Waves. Välkommen till Västerås! Att Bandcamp har revolutionerat musikscenen råder det väl inga tvivel om. För undertecknad står Bandcamp för säkert 70% av lyssnande och köp av musik idag. Och många små band har fattat att det är ett smidigt sätt att sälja sin musik själv. Så därför beger sig Heavy Underground ut på en Bandcampsafari runt om i Sverige för att upptäcka den lokala tunga undergroundmusiken genom att helt enkelt söka på ortsnamn på Bandcamp.  Och vi börjar i Västerås. Den här sajtens hemvist och orten som tidigare gjort sig känd för Pugh Rogefeldt, Loreen och Pandora. Eller för gurka, Sveriges största värmekraftverk eller kanske norra Europas största veteranbilsträff. I början av 2000-talet fanns det rätt många band som spelade metal eller punk i olika former och det fanns spelställen som Sigurdsgatan 25 med flera. Men hur ser det ut idag när det är bistert på li

Västeråsarna Dead Awaken är på gång med ny platta senare i sommar men i väntan på det släpper nu sin första platta "Where Hope Turns Dripping Red" på Bandcamp. Detta då skivan försvunnit från andra plattformar på grund av att bandets dåvarande skivbolag gått i graven. Så för en ynka 50-lapp så får du en rejäl skopa death metal som avhandlar krig, stridsvagnar och död på bästa sätt. Where Hope Turns Dripping Red by Dead Awaken

Cities Of Mars är ett av de där banden som tror på DIY och lever som de lär. Så nu när de håller på att spela in en ny skiva låter de oss följa med via vloggar på tuben. Både spännande att följa och roligt att titta på. Nu ser vi fram emot en ny och svintung platta. Har vi tur kommer det ett smakprov senare i sommar.  Och Cities Of Mars har jag haft nöjet att följa sedan deras första gig på Wizard Of Fuzz 2015. Då såg det ut så här.

A\\VOID bildades av Andy och Gareth från Victims och en rad andra musiker från bland annat Raging Speedhorn, Haystack, Viagra Boys och några fler anslöt. Till slut bestod bandet av sju medlemmar och resultatet blev instrumental musik som ekar av postrock, sludge, lite jazz och väldigt många andra saker. Det är helt enkelt väldigt spännande musik. Bandet letar nu skivbolag för att släppa sin musik i fysisk form. Heavy Underground ställde fem frågor till trummisen Andy Henriksson.  Varför heter ni som ni heter?' - Har alltid gillat VOID, både betydelsen och ett snyggt kort ord. Så vi laborerade runt lite och så fick det bli A VOID men la till \\ för att sticka ut från mängden och för att det ser snyggt ut och så blev det A\\VOID. Vilken sorts musik vill ni spela och varför? - Hyfsat långsam instrumental musik med ganska långa låtar då jag, Andy och Gareth som startade A\\VOID ville göra något helt annat än vad vi gör i vårt andra band VICTIMS som är hardcorepunk. Vilken är er största

Johan Terrac driver  J. Terrac Records som en kulturgärning för att bevara cd-skivan. Små limiterade upplagor av svintuff undergroundmusik är hans mission och Heavy Underground ställde fem frågor om det här. Varför och när startade du J. Terrac Records? - J. Terrac Records är en hobby och kulturgärning gentemot cd-formatet. Varför greja med en stroppig vinylskiva när den smidiga cd:n finns? Jag hoppas bidra, kanske minimalt, till att formatet är aktuellt. Allas hobbys kostar, om jag förlorar någon hundring på varje släpp så har ändå skivan gett mig mycket i sociala kontakter etc. Jag samlar själv på cd och sålde, eller gav vissa till legenden Nätterdal (poddgeni på Nere På Noll  m.m red. anm), alla vinyler för ca tre år sedan. Starten för detta projekt var i april 2020 när covid stal hockey och spelningarna för en. Mina grejor är verkligen miniprojekt med små upplagor. Vilken typ av musik ger du ut? - Punk och hardcore. Det har blivit en fin mix med old school hardcore i form av Prison

Patrik Wirén har en lång karriär bakom sig i band som Misery Loves Co, Alpha Safari och inte minst Midas Touch  släpper nu fem låter på en digital EP kallad "Här börjar det".  Det är fem berättelser kan man nog säga med ett personlig anslag i ett betydligt mer avskalat format. Enkel instrumentering, ibland bara en gitarr ibland lite mer men väldigt sparsmakat. Sången och texterna står i centrum.  Det är en fin EP. Ja nästan vacker. Att Patrik Wirén kan sjunga vet vi ju men här framträder en betydligt mer nyanserad röst. Ibland svajar det till och rösten spricker på ett sätt som gör att det skaver lite lagom som en påminnelse om att det här kanske betyder lite mer än något annat han skrivit förut.  Man blir berörd.  Här börjar det by Wirre

Sweet Teeth kommer enligt deras Bandcampsida från Finspång av alla ställen på jordklotet men det är ganska oviktigt, Viktigt är däremot att de levererar musik man blir glad av. Alternativ rock som ger solsken i sinnet trots namnet på låten. 

Anthrax fyller 40 år och firar det med en dokumentärserie på sin Youtubekanal. Här pratar bandet om hela sin historia och det är intressant att höra både bandets förste sångare Neil Turbin och basist Dan Lilker prata om de tidiga åren. Och här finns mycket annat också du inte får missa. 

Fabriken där bland annat Curre från Coca Carola återfinns har släppt en video från en källare. Curre har alltid varit en favorit både röstmässigt och textmässigt och Fabriken är inget undantag. Svensk punkrock när det är som bäst. 

  Lucifer har tagit hjälp av Elin Löwgren från Blues Pills för att spela in en fantastisk 60-talsdoftande version av "Gone With The Wind Is My Love" (i original av Rita @ The Tiaras). Man kan konstatera att Johanna Platow Andersson och Elins röster passar extremt bra ihop. A match made in hell...

- Jag tycker att all musik borde bli stulen. Till slut hittar du förhoppningsvis något som du gillar och då köper du skivan så att bandet kan göra en ny platta och kanske få betalt så att de har råd att äta. Det är bättre att musiken hörs än inte hörs. Runt 2007 gjorde jag den här intervjun med Henry Rollins via e-post. Jag blev förvånad över att han svarade. han tog uppgiften på allvar hur som helst tycker jag givet formatet.  Du driver ditt förlag 2.13.61, du har en lång och framgångsrik musikkarriär, du gör spoken word och nu har du en egen TV-show. Hur många projekt kan du ha samtidigt utan att ditt huvud går i småbitar? - Jag har duktig personal anställd på förlaget så jag kan jobba där regelbundet men inte hysteriskt mycket. Nog försummar jag saker för jobbet. Det är ju det jag gör mest hela tiden men det är så jag får saker gjorda. Förra året hade du ett eget filmprogram som hette ”Henrys filmcorner”. Under våren kommer ”The Henry Rollins Show”. Hur hamnade du i TV-världen och f

Tim Armstrong (Rancid), Fletcher Dragge (Pennywise), Mike Muir (Suicidal Tendencies), Matt Freeman (Rancid), och Byron McMackin (Pennywise) har ett nytt projekt tillsammans som de kallar The Crew. Och det är svinbra.

 Västerås doomstolthet 10.000 Years har släppt en fantastisk och spännande video till senaste singeln "Gargantuan forest". Se och njut. Fullängdaren "II" släpps den 25 juni. 

Gasp är ett nytt band från Malmö. Med en tidigare låt släppt kommer nu "Least expected" som fortsätter i samma stil. Det vill säga rakt på sak hardcorepunk med löjligt driv och en jäkla massa attityd.  Least Expected by gasp.band

Bathory har blivit invald i Swedish music hall of fame. Kanske rimligt. Banbrytande pionjärgärningar förtjänar erkännanden. Jag minns det så tydligt än idag när jag hörde Bathory första gången genom en klasskompis 1987. Han drog på "War" på högsta volym i samlingsrummet på skolan och det lät ju som livsfarlig musik i jämförelse med allt annat då. Vi fick inte spela musik på en vecka efter det.  Skivan "Under the sign of the black mark" cirkulerade på kopierade kassettband på skolan i smyg som om det var något förbjudet. En av få bilder som fanns var den ovan vilket naturligtvis bidrog till känslan av det förbjudna. Nu finns inte så mycket mystik kvar tyvärr. Men kul att undergroundband hedras.

Det här är en plats som handlar om extrem och tung musik från den svenska undergroundscenen och allting som har med den att göra. Ett webzine där genrer inte är det viktigaste utan att det är intressant och spännande.  Ibland behöver man en omstart. Efter sju år med Into The Void Podcast kände jag att det var dags för en förändring. Så jag bestämde mig för att lägga ner podden och starta Heavy Underground istället och bygga om grunden för hur jag lever ut mitt musikintresse.  För det här är två saker: en plats för att ge utrymme åt den svenska undergroundscenen som inte har någon naturlig plats på andra sajter eller poddar. Det är också en plats där jag kan samla mitt skrivande och mina podcasts om det jag gillar mest i livet, musik.   Här vill jag skapa en kanal som lyfter små band, smala genres, demos och spelningar. Men även skriva om sådant som omger scenen i som konst, små skivbolag, klubbarrangörer eller bara en massa entusiastiska människor som gästskribenter som bidrar till att

Filth is Eternal hette förut det svårgooglingsbara namnet Fucked And Bound och vad namnbytet kommer sig av vet jag inte men det kommer nog att göra att fler hittar den här kvartetten från Seattle. Jag hoppas verkligen det för jag gillade deras debut "Suffrage" och nya singeln är en helt rimlig fortsättning.  Här snackar vi ultrarå harcorepunk med nerverna på utsidan av huden som inte tar några fångar. Skillnaden från förut är inte så stor musikalisk men möjligen har vokalisten Lisa Mungo tonat ner sina värsta skrik en aning vilket egentligen bara gör det hela ännu råare i uttrycket. Man ser fram emot mer musik.  ZED by Filth is Eternal

Jag har svårt att inte ryckas med i stockholmarna Blood Sermons hardcoremarinerade crossover på bandets andra släppet. På dryga 31 minuter lyckas bandet skapa konstant hårt tryck på tio spår utan att för en sekund lätta på det. Det är moshvänliga partier varvat med rens som lär riva varenda kravallstaket när det framförs live.  Men även om det vid en första genomlyssning känns betonghårt så bjuder "Never stop the madness" på en varierad lyssning bär även lite black- och death metal smyger sig in i mixen på ett väldigt trevligt sätt. Lyssna bara på "Funeral clown" så fattar ni vad jag menar. Och ett besök av Kirunarapparen Skarp V i låten "Milking the goat" visar att hardcore är en genre som tillåter väldigt många uttryck om den vill.  Never Stop The Madness by Blood Sermon

Få band svenska band har så stor respekt som Cult of Luna. Det handlar till viss del naturligtvis om den musik bandet gör. Storslagna postmetalverk med intrikata teman och koncept som det tar lång tid att dyrka upp som lyssnare. Men det finns också en atmosfär runt bandet som gör att känslan man får är att Cult of Luna är större än sin musik eller sina medlemmar. Att det är en ointaglig enhet som få har tillträde till och att musiken är någonting heligt som inte får behandlas hur som helst. Därför är ju kontrasten ganska bjärt när jag kopplar upp mig digitalt med sångaren och gitarristen Johannes Persson. Jag hamnar i hans sovrum hemma i Umeå dit han återvänt sedan något år. Rummet bär alla kännetecken av en småbarnsfamilj med det kaos som följer. Vår pratstund inleds med att Johannes som är ensam hemma med barnen denna kväll försöker förklara dem att han ska göra en intervju. – Ni får bara avbryta mig om det brinner eller nått, förmanar han barnen och konstaterar att han älskar sina b

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.

 “Greetings from Sweden” är en samling med ny svensk hardcore med 13 band och 18 låtar som nu släpps både digitalt och på vinyl. Mannen bakom projektet heter Marcus Ericsson och har förutom sitt eget band Manic Ride fanzinet Quarantined. Vi ställde några frågor till honom om det hela. Du har ju släppt fem nummer av Quarantined Fanzine. Hur kom du på idén att starta det och varför på papper och inte digitalt som man gör annars idag? – Jag hade gjort en drös med fanzine under 90- och 00-talen. Jag tyckte att alla mina gamla fanzines var alltifrån skämskuddematerial till extremt medelmåttiga. Jag vill inte att det skulle vara min ”fanzinelegacy”. I samma veva kände jag ett sug efter att göra något kreativt. Jag hade två småttingar hemma och kände mig lite distanserad från scenen. Insåg att ett nytt fanzine var den perfekta lösningen. Visste att jag kunde prestera bättre denna gång, jag kunde göra det hemifrån efter barnen somnat och jag skulle få bättre koll på nya band. Jag är kass på da

Med “Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” släpper Napalm Death sin första skiva på fem år och det blir totalt den 16:e plattan i diskografin sedan 1987. Bandet fortsätter att spränga gränser med sin musik precis som man alltid gjort och på den nya plattan finns både den klassiska grindcoren blandat med tydliga influenser från postpunk och mer obskyra ljudlandskap. Vi tog ett snack med vokalisten Barney Greenway. - Har man följt bandet genom åren så borde man inte bli så överraskad, menar Barney. Vi har alltid pressat gränserna för vad det här bandet ska vara. Visst kan några som gillat grindcoregrejerna mer bli skeptiska men jag hoppas att folk förstår att Napalm Death aldrig har handlat om att göra samma sak om och om igen. - Stilmässigt har vi bara tagit några steg framåt egentligen. Alla element från grindcore och punk finns kvar där blandat med postpunk, noiserock och industrirock. Den största skillnaden på skivorna skulle jag säga är att allt det här bara har blandats på ett bä

Är du ett fan av thrash metal av den riktigt gamla skolan och som befinner sig i skymningslandet mellan thrash- och death metal där natthimlens bleka stjärnor heter Possessed eller Repulsion eller för den del Venom är Morbid Breath något för dig. Strängnäsbandet levererar fem spår som är en orgie i referenser till det ovanstående men som också bekvämt lutar sig mot genrens riktigt stora. Här hörs ekon av både tidig Metallica och framförallt Slayer. Det är riktigt trevligt med andra ord. Med smittsamma riff och en ljudbild som är skitig och opolerad så bjuder debuten på en riktig ockult moshfest. Det hela är kompetent framfört av kvartetten som skickligt undviker att låta som karbonkopior av sina förebilder utan istället äger sin musik helt och fullt. Det är en konst i sig. In the Hand of the Reaper by Morbid Breath

Två år har gått sedan förra plattan ”Dusk to dusk” där Linnea Olsson tog oss med genom Berlinnatten med sitt Maggot Heart. Det var en påträngande och intensiv skiva som grep tag i mig med sin känsla av dekadens och desperation. Nu två år senare känns det faktiskt som om Maggot Heart nått till en helt ny nivå på många sätt inte allra minst märks Linnea Olssons utveckling både som gitarrist och sångerska gått spikrakt uppåt. För ”Mercy machine” är en skiva med fler nyanser och mer känsla än sin föregångare. Där ”Dusk to dusk” var lite trubbig i sitt uttryck är ”Mercy machine mer finkalibrerad och skalpellvass. Kanske är det turnerandet som gjort Linnea säkrare som sångerska och fått henne att våga sjunga lite mer personligt och uttrycksfullt. Hon använder sin rösts begränsningar snyggt och låter stundtals som Iggy Pop och stundtals som Kim Gordon men alltid mest som sig själv. Detta till musik som för tankarna till både Stooges och Killing Joke. Kanske lite mer melodiöst sedan sist men f