Heavy Underground

Två år har gått sedan förra plattan ”Dusk to dusk” där Linnea Olsson tog oss med genom Berlinnatten med sitt Maggot Heart. Det var en påträngande och intensiv skiva som grep tag i mig med sin känsla av dekadens och desperation. Nu två år senare känns det faktiskt som om Maggot Heart nått till en helt ny nivå på många sätt inte allra minst märks Linnea Olssons utveckling både som gitarrist och sångerska gått spikrakt uppåt. För ”Mercy machine” är en skiva med fler nyanser och mer känsla än sin föregångare. Där ”Dusk to dusk” var lite trubbig i sitt uttryck är ”Mercy machine mer finkalibrerad och skalpellvass. Kanske är det turnerandet som gjort Linnea säkrare som sångerska och fått henne att våga sjunga lite mer personligt och uttrycksfullt. Hon använder sin rösts begränsningar snyggt och låter stundtals som Iggy Pop och stundtals som Kim Gordon men alltid mest som sig själv. Detta till musik som för tankarna till både Stooges och Killing Joke. Kanske lite mer melodiöst sedan sist men f

Jag undrar hur många olika rum med musik det finns i Mike Pattons huvud. Förra året släppte han vanvettig thrash metal med Mr Bungle och nu kommer mer musik med Tomahawk där mannen med tusen musikaliska ansikten bjuder på en betydligt mer avslappnad men ändå intensiv upplevelse. Tillsammans med Duane Denison (The Jesus Lizard, Unsemble), John Stanier (Helmet) och Trevor Dunn (Mr. Bungle, Fantômas) har Mike Patton på bandets femte giv och första på sju år skapat en platta som har den där perfekta balansen mellan suggestivt och explosiva. Pattons sånginsatser är fantastiska och han håller sig nästa lite i skinnet (förutom några lagom avvägda falsettskrik) känns det som. Naturligtvis finns det udda inslag som flamenco och lite bossa nova i musiken men på något märkligt sätt vävs allt ihop till en snygg helhet så som det ofta gör när dessa herrar samarbetar. Det är lättillgängligt utan att för den delen bli slätstruket. Skivan handlar till viss del om tiden vi lever i med titlar som “Dooms

Allt sedan den svenska doom/sludgescenen tog fart på allvar runt 2013 och 2014 så har i mitt tycke endast ett fåtal av banden som kom fram då lyckats att hålla sig helt relevanta så här tre, fyra plattor in i sin karriär. Jag tänker på svenska band som Monolord, Vokonis, Kingnomad och några till. Och så Domkraft. Jag skulle faktiskt vilja påstå att Domkraft är det band som lyckats bäst med att väcka min nyfikenhet i allt större grad med varje släpp. Trion har en bedrägligt enkel formel för sin musik som de till och med formulerat på en t-shirt. “Riff, hook, riff, repeat until numb”. Där har ni grundreceptet. Krydda det med en allt större dos psykedelia och du har en bra bild av hur Domkraft låter. Det är en blytung vägg som rusar mot dig (fast ganska långsamt då) och Martin Widholms gitarr levererar riff på riff som det ena efter det andra bygger berg av decibel. Det blir som en katedral av ljud med vackra sirliga melodier som slingrar sig som en orm i paradiset genom musiken med Ander