Heavy Underground

Umeå, denna mytomspunna stad i norr, fortsätter att producera relevant hardcore för massorna 2022. Noll Tolerans har de senaste åren stått för en spännande utveckling av en genre som ibland har en tendens att lite nervöst återupprepa sig själv för att inte falla ur normen. Lite ironiskt då hardcore är en genre som handlar om att protestera mot just normer.  Men Noll Tolerans har till stor del struntat i det där genom åren vilket blir väldigt tydligt på det här senaste släppet. Här finns klassisk muskelspännarhardcore i grunden men samtidigt finns det extremt medryckande melodiska partier, allsångsrefränger som klistrar fast sig i minne direkt och sköna renodlade thrashpartier där gitarrerna tuggar på som om året är 1987.  Jag tror att Noll Tolerans visar vägen framåt för hardcore. Bandet tillför en fräsch känsla och en energi som jag gillar och sällar sig till en ny generation hardcoreband som visar att Sverige fortfarande har mycket att ge till genren nu och i framtiden.  /Magnus Tann

Det är uppenbart med en del band att de inte bara spelar musik för att det är roligt utan för att det är en upptäcktsresa. CB3 är ett sådant exempel. De tidigare plattorna har utforskat gitarrmusik på ett nästan forensiskt sätt där gitarristen Charlotta Andersson och hennes tro plockat isär och rekonstruerat instrumentalmusiken i sina beståndsdelar för att sedan skapa flera plattor med fascinerande musik som ekade av både psykedelia och frijazz.  Nu kommer “Exploration” vars namn är väldigt passande. Den största nyheten är kanske att det nu lagts till sång i ljudbilden och att Charlotta visar sig ha en fantastisk röst för detta som påminner om Hope Sandoval i Mazzy Star på många sätt. Coolt är bara förnamnet. Det som varit grejen med CB3 tidigare har varit att den gitarrcentrerade musiken burit sig själv och det har aldrig känts som om det saknats något i ljudbilden så lite fundersam blev jag när jag fick höra att man lagt till sång på “Exploration”. Men oron var obefogad. Sången är sm

Arch Enemy är väl knappast underground längre och ska jag vara helt transparant här så gillade jag bandet bättre när Angela Gossow hanterade de vokala sysslorna i bandet. När Alissa White-Gluz tog över så blev det lite för generiskt på sångfronten i mitt tycke. Jag kanske omvärderar det hela nu för på "Decivers" är det mer dynamisk sång kan jag tycka.  Men ska jag vara helt ärlig nu så finns det egentligen bara en anledning till att jag lyssnar på Arch Enemy ibland. Och den anledningen heter Michael Amott. Allt sedan han klev fram i strålkastarljuset, eller kanske snarare operationsbelysningen, för över 30 år sedan och tog Carcass från obskyrt grindcoreband till genredefinierande extrem metal så har jag njutit av hans gitarrspel. Få, om ens någon, kan skriva och spela melodier som Amott.  Och på "Decivers" gäller det än idag. Han har fortfarande magin i fingrarna och en osviklig känsla för medryckande riff och det är skivans stora behållning.   

  Katakomba  - s/t Släpps via Redefining Darkness Records  den 29 juli   Trots att det ljudmässigt låter som att Katakomba kommer från ett soligt Florida så är härrör dom oerhört talangfulla grabbarna från Stockholm. Var ifrån dom geografiskt kommer är egentligen helt irrelevant eftersom det dom levererar låter gudomligt. Bandkonstellationen består av Anton Bryvall, Ernst Eklund, Fabian Brodén och Leo Kulle Häll. Vi har tidigare fått singlar och en EP från bandet och jag är garanterat inte ensam om att ha sett fram emot en fullängdare. När jag gästade Heavy Undergrounds poddavsnitt om vad som kittlade mina öron inför 2022 , nämnde jag Katakombas kommande fullängdare. Mitt spidersense hade rätt, detta album är väl värt väntan! På kommande självbetitlade album får vi lyssnare även njuta av ett gäng gäster i form av Mats Andersson och Adrian Selmani från bolagspolarna Wretched Fate på låten ”Damnatio ad bestias” och Niklas Sandin och Tomas Åkvik från bland annat LIK på ”Embalmed in Concre

  Till Roadburn 2020 var det meningen att synthwavepionjären Perturbator och Cult Of Lunas Johannes Persson skulle framföra ett musikaliskt samarbete under festivalen under namnet Final Light. Nu vet vi ju alla vad som hände sen men på årets festival blev det äntligen av. Och nu släpps det hela i skivformat.   Så vad händer då när man krockar mörk elektronisk musik med norrländsk postmetal? Svart musikalisk materia uppstår. Egentligen är det inte konstigare än att det låter som en kombination av de två personerna inblandade. Grejen är den att det passar väldigt bra ihop. Gillar man Perturbator kommer man att gilla det här. Gillar man Cult Of Luna kommer man att gilla det här. Två musikaliska universum som visar sig kunna kommunicera direkt och perfekt. Det finns ekon av båda i alla låtar och under de dryga 45 minuterna så är det svårt att höra var det ena börjar och var det andra slutar.  Samtidigt blir det ju en ganska unik blandning i mina öron. Johannes Perssons särpräglade röst gör

Viss typ av rockmusik ger dig en utomkroppslig upplevelse. Den berör dig djupare än annan musik och varje ton och takt orsakar liksom ett ärr i ditt inre. Det kanske låter pretentiöst men så känns det i alla fall när jag lyssnar på Venus Principles debutplatta.   Bandet som består delvis av avhoppade medlemmar från Crippled Black Phoenix har tillsammans skapat ett album som på många sätt trotsar all sans och logik. Först och främst tänker jag på hur man under de år som pandemin har härjat ens har lyckats spela in det här givet att bandet inte kunnat ses på grund av restriktioner och avstånd då medlemmarna bor i Sverige och Storbritannien. Givet musikens  komplexitet och känsla inbillar i alla fall jag mig som lekman att sådant här skapas i fysisk gemenskap.  Musiken i sig är ett under av storslagen progressiv rock när den är som bäst. Jonas Stålhammar, Daniel Änghede, Daisy Chapman, Mark Furnevall, Ben Wilsker och Pontus Blom har lyckats foga samman alla sina influenser på en och samma

Besvärjelsen live 2021 (Foto: Heavy Underground) Jag gillade Besvärjelsens förra skiva “Vallmo” kom 2018 men den hade en del problem som gjorde att helheten inte alltid stämde. Kanske handlade det om att bandet försökte hitta en identitet genom att försöka låta lite folkmusik och doom i ett samtidigt som sångerskan Lea Alazam inte riktigt hade hittat självförtroendet eller platsen i bandet. Synd, för allt fanns där. Riffen, en fantastisk röst och en djärv ansats. Potentialen fanns där men förverkligades inte.  Den där potentialen tas dock tillvara med råge på “Atlas”. Det är alltid kul när band man gillar som band tar ett enormt kliv uppåt på utvecklingskurvan. Nu har gitarristerna Andreas Baier och Staffan Stensland Vinrot hittat en balans mellan blytunga sabbathriff och den sköra folkmusiktonen från Dalarna med tyngden på det förstnämnda vilket gör att när folktonerna kommer in blir de tiofalt mer effektiva och kraftfulla. Ja ibland blir det så vackert att ögonen blir lite fuktiga. O

Bottlecap spelar den där typen av punk som ger dig en oanad energi. Man kan skråla med och man kan säkert dansa till den också om man är lagd åt det hållet. Sedan 2008 har bandet levererat högenergisk punk som landar någonstans mellan modernt och klassiskt vilket är en balansakt de klarar av galant. Det finns många starka refränger och med snygg växelsång och utan onödiga transportsträckor är "Wooden systems" ett givet val till vilken förfestspellista som helst. 

Jag vet inte riktigt hur Alex Stjernfeldt får plats med all musik i sitt huvud. Mannen har de senaste åren spottat ur sig plattor med Let Them Hang, Grand Cadaver och kanske mest av allt Novarupta. Novarupta är dock lite speciellt för Novarupta är helt och hållet Alex eget projekt även om många är inblandade.  Tanken är att det ska komma fyra skivor med Novarupta som var och en har de fyra elementen som  tema. Två skivor om eld och vatten har redan släppts och bjudit på musik som rör sig mellan sludge, postrock och hårdare genrer. Det har varit mastodontprojekt med komplexa låtar som var och en har haft olika konstellationer av sångare. Hur Alex Stjernfeldt fått ihop allt det här under en period om tre, fyra år är obegripligt. Och nu fortsätter resan.  “Carrion movements” är del tre. Den har luft som tema och det innebär nya möjligheter att ta musiken till en helt annan plats än på föregångarna. Här möts vi av ett Novarupta som är betydligt skörare och vackrare. Det är instrumental po

Är det verkligen för sent, eller kan vi med gemensam kraft vända det negativa vi människor vi gör med våran planet? Det våld vi utsätter den för? Det är precis det som Dimwind från Göteborg frågar sig och oss alla. Dimwind har teamat upp med den amerikanska blackgaze-akten Breaths och ger oss en EP-split som vi alla kan njuta av från den 15 april. Andreas Hansen och Jonas Eriksson som utgör postmetal bandet lyckas bra med att blanda olika genres och stilar i deras bidrag till spliten. 15 minuter av en riktig bra mix som tar oss genom olika musikaliska landskap med en påminnelse om hur livet kan te sig om vi inte agerar direkt gällande våran vistelse på jorden.  Spåret känns aldrig långtråkigt eller utdraget. Det händer hela tiden något nytt som ger ny energi till lyssnandet. Kommer världens barn och barnbarn få uppleva en tid utan oro för våld och förstörelse? Jag ställer mig samma fråga som Dimwind… //Ylva Sjöstrand Cries From The Underworld Seasons (DIMWIND / BREATHS - Split) by DIM

Meshuggah släpper aldrig lättuggad musik. Det är alltid krävande stycken av välkomponerad aggressiv metal i en helt egen genre. Ända sedan thrashdagarna i Umeå tills idag så har bandet fått ett rykte om att spela komplexa kompositioner som det krävs en högskoleexamen i musikvetenskap för att till fullo för att uppskatta. Men jag skulle här och nu hävda att det ryktet till stor del är felaktigt. I alla fall när det gäller “Immutable”. När jag lyssnar på skivan så tänker jag mest på att Meshuggah har ett unikt sväng. Strukturerna är kanske komplexa men helheten känns väldigt lättlyssnad och man rycks med i rytmerna och riffen som staplas på varandra. Meshuggah har en helt egen rytmvärld som manifesterar sig direkt i inledande “Broken cog” och på de tidigare släppta spåren “The abysmal eye” och “Light the shortening fuse” och det finns fler exempel på det på skivan. Än mer spännande blir det i spår som “Black cathedral” där en matta av ensamma distade gitarrer bygger upp en mäktig riffsym

Eucharist. Ett av och på-band som många gånger under åren från 1989 och framåt har gjort comeback för att sedan försvinna igen. Det gör mig väldigt glad att dom nu sedan en tid verkar vara på igen.  Med endast två stycken fullängdare i bagaget (Velvet Creation 1993 och Mirrorworlds 1997) på så många år som aktiva, eller ja, som av och på, så är jag förväntansfull på vad som kommer presenteras. Bandet var en del av den första vågen av det välbekanta Göteborgs-soundet, dock tycker jag mig inte höra några stora delar av det på den här skivans låtar. Idag har bandet lämnat sina melodiska dödsdagar bakom sig och ligger mycket mer närmare den melodiska black metal-stilen. Saknaden av det är inget som gör mig ledsen, snarare tvärtom. För min egen del så njuter jag stort av att det mesta lutar åt snabb och rak black metal.Som fan av den här genren kommer man inte bli besviken då det är tight och bra rakt igenom med ett stort antal låtar med riktigt fin kvalitet.  Jag har svårt att para ihop Eu

Under rubriken presenterar Heavy Underground regelbundet kvalitetssäkrade skivsläpp den kommande tiden.  Svenska släpp: Norna - Star is way, way is eye (Vinter Records) Tomas Liljedahl (ex Breach ,The old wind) Chris Macquat (Olten) och Marc Theurillat (Olten) låste in sig i en studio i Alperna under ett par veckor och skapade musik som är så kompakt och intensiv att det är en ganska utmanande uppgift att lyssna på den. Men den mörka repetitiva musiken äter sig in i lyssnaren och stannar sen där. "Star is way, way is eye" hamnar i samma universum som Neurosis guldår på 90-talet vad gäller känsla där musiken har en högre själslig mening snarare än att bara vara ett bra riff som upprepas tills dess att du inte längre kan sluta lyssna på det.  "Star is way, way is eye" släpps den 19 februari Star is way way is eye by Norna Sonic Assault  - Neon-Lit Metropolis (Serain Music) Band som siktar högt och försöker göra någonting mer än bara en skiva är man inte bortskämnd m

  Jag såg Nekromant, eller Serpent som de hette då, öppna på Wizard Of Fuzz i Göteborg 2015. De var det första bandet på scen en sen eftermiddag med få i publiken. Detta verkade dock inte bekymra trion från Vänersborg utan de levererade ett stenhård set där de framförde sin hårda rock utan att tumma på vare sig kvalitet eller engagemang. Riktiga proffs med andra ord.  Bandet levererar nu en ny skiva där de till viss del låter som de alltid gjort men med en lite starkare dragning åt klassisk metal som ofta är ganska storslagen och episk. Det passar bandet utmärkt. Tänk er ett lite mer doomigt Iron Maiden så hamnar ni kanske rätt. Att låtarna till stor del handlar om bandets hembygd förstärker den genuina känslan. Att trion är just en trio tar bort allt onödigt men innebär också att intensiteten i musiken blir väldigt påtaglig. Det är en fröjd att lyssna på Nekromant.  Jag uppskattar skivan som helhet. Den kittlar alla hårdrocksnerver på rätt sätt och låtarna är långa och medryckande. De

“Only death is real” har ordspråket varit länge nu och när det kommer till Grand Cadaver så är det mer sant än någonsin. Om du någonsin börjat tvivla på kraften i den genre som kröp upp ur en grav i slutet på 80-talet på platser som Florida och Stockholm så kommer Grand Cadaver med lugnande besked. Det är fortfarande döden som verklig.  Grand Cadaver är ännu ett av Alex Stjernfeldts (Novarupta, Let Them Hang, ex-The Moth Gatherer) projekt som han har gått samman med några av den svenska underjordens mest rutinerade kollegor för att förverkliga. Eller vad sägs om Mikael Stanne (Dark Tranquillity) på sång, Christian Jansson (Pagandom) på bas, Daniel Liljekvist (ex-Katatonia m. fl.) på trummor och Stefan Lagergren (ex-Tiamat m. fl.) på gitarr. Bemanningen borgar för kvalitet. Och allt inspelat under  överinseende av Per Stålberg i Welfare Sounds. Att bandet har en kärlek till death metal från när den var som mest full av liv(!) råder det inget tvivel om. Motorsågsgitarrerna är precis så d