Arbetsdagen blev plötsligt klar, och klockan står på 17.00. Trycker i mig yoghurt och müsli samtidigt som jag hör av mig till några vänner. Den ena är magsjuk, den andra har ont i huvudet, den tredje ska på dejt och den fjärde på musikal på bio.
Klockan slår 17.30 och jag ger mig ensam ut till kvällens första anhalt Holy Moly för att kolla på festivalens öppningsakt, Aysanabee från Kanada, och jag har absolut ingen aning om vad som väntar. Men det är ju en del av grejen.
Väl innanför dörrarna på Holy Moly känner jag mig inte ensam längre då jag träffar Carlos från Maulén och en kille jag drack alldeles för många öl med för någon helg sedan. Efter några mentala svängar kommer inser jag och ölkillen samtidigt att vi pratar om samma saker som vi pratade om på ölkvällen några veckor tidigare. Han lägger dock till att dom hade en fräck efterfest. Det hade inte jag.
Aysanabee går på den lilla, men mysiga Holy Moly-scenen med sin akustiska gitarr och sin sångröst som visar sig vara både djup och tonsäker. Han väver in föreställningen med berättelser om sina rötter och sin uppväxt, och efter några låtar ansluter en gitarrist och sångerska. Musiken rör tag i mig, och för den som är nyfiken spelar dom på Viva Sounds även idag (fredag, 29 november) på Kvartersscenen 2lång 20:40.
… Jag packar ihop mig själv för att hinna till Skeppet i god tid för att hämta ut mitt festivalarmband, men efter 20 meter bestämmer jag mig för att ta ett kort stopp på Abyss för att ge RockRoger en kram. I lokalen byter jag några ord med Blessings, och erkänner att jag kanske inte hinner se dom på grund av Motorpsycho. Dom verkar förstå. På vägen ut springer jag även in i Ultra Lover, erkänner samma sak. Fan.
… På min snabba promenad mot Skeppet och mitt festivalarmband uppstår tankar om existentiell panik. Dom består av:
1. Det är festivalens första dag.
2. Jag har varit ute i hetluften i två timmar
3. Jag har inte ens hämtat ut mitt festivalarmband än
4. Det har redan blivit tre mentala krockar i schemat
5. PANIK
6. Var ska det här sluta?
7. Jag sätter på Marilyn Mansons senaste skiva för att stilla mina nerver. Den är bättre än förväntat.
… Tar en sväng förbi Hängmattan, som visar sig vara fullsmockad med folk, och Nektar ska snart gå på scenen. På kissoaren träffar jag två unga killar med tandställning, och jag undrar om man har sänkt åldersgränsen för kvällen. Dom killarna (och två till) visar sig vara bandet, och väl på scen välter dom mig med intensiva låtar och scennärvaro utan dess like - och jag förstår varför lokalen var fullsmockad, för det här är nog ett band vi kommer att få se mycket av i framtiden.
… På vägen ut från Hängmattan träffar jag festivalgeneralen som säger ”Missa inte Travo på Fyrens 21.00”, och paniken uppstår igen. Men jag har bestämt mig för att ingenting ska stoppa mig från att se Motorpsycho, så jag timear mina steg väl och kommer in på Musikens Hus exakt 20.00 när bandet är tänkt att gå på scenen, men dom är såklart sena. I väntant på bandet träffar jag några bekanta. Vi pratar om Mark Lanegan, artister man sett under året och skivan Heavy Metal Fruit.
Motorpsycho äntrar till slut scenen, och Reine Fiske spelar av en sträng redan första låten. Volymen och närvaron stiger ju längre spelningen pågår, och jag är väldigt glad över att äntligen få se det här live. Jag sluter mina ögon, lutar mig tillbaka och njuter - för att helt plötsligt bli kidnappad ur publiken för att se Mud Grief på Hängmattan, som återigen är fullsmockad med människor.
…Mud Grief går på (tror det är fjärde gången jag lyckats se dom i år), och ljudet från scenen river tag i mig och publiken - och man börjar se punknävar i lokalen. I vimlet ser jag en kille som springer runt och panikslaget pratar i telefon för att hitta sina vänner inne på Hängmattan. Jag undrar vad han håller på med, eftersom spelstället omöjligt kan vara mer än 25 kvadratmeter.
… Jag springer från Hängmattan för att hinna ned till Abyss för att se Blessings, och jag hinner precis in i lokalen innan bandet flåsar ”The Hound”, som är ett mästerverk till låt. Blessings flyttar runt exakt all luft i lokalen där dist, mörker, konstiga taktarter och koklockor sätter mig i trans.
… Jag går hem, ses imorgon Viva Sounds.
/Emil Gustavsson
