Jag vaknar av att regnet fullkomligt öser ned och slår mot lägenhetens fönster, ber till vem som helst om att det ska gå över - men väderleksprognosen verkar obeveklig.
Jag lämnar lägenheten strax efter 13, och förbannar mig själv för att jag inte köpte ett heltäckande regnställ. Men likt McGyver uppfinner jag en regnkjol av en poncho.
Möter upp min fiolkompis, skäggmaffian och popmannen. Vi ska äta en hamburgare och dricka en öl. Det regnar så mycket att strömmen går på restaurangen. Vi pratar om att det självklart ooptimala festivalvädret, popmannen är orolig för att han inte kan tända sina cigarretter och spår att Artemas (som jag aldrig hört talas om innan) kommer att vara den mest hypade spelningen idag, och att han kommer spela på en av de stora scenerna om max tre år.
Vädret håller på, och vi bestämmer oss för att ta en öl till. Helt plötsligt slutar det regna och vi slänger i oss ölen för att röra oss mot festivalen. Några går i förväg, andra köper kaffe. Ett gäng splittras. Ett nytt uppstår. Jag lämnar tre ouppdruckna påsförvarande öl till några festivalbesökare, och funderar på om jag agerat langare till minderåriga.
Dagens första spelning blir Goran Kajfes, som bjuder oss tappra vädertrotsare på jazz. Spelningen är intensiv, och musikerna rör sig skickligt i den snåriga jazzdjungeln dom bygger upp. Jag försöker hitta ettan på virveln men misslyckas gång på gång. Lite överrumplade, men glada, lämnar vi mitt under spelningen för att hinna se nästa band. Som blir Alvvays.
På vägen dit hör Drömpop-Danne (som han vill kalla sig själv) och Dedikationsmannen av sig. Dom vill också se Allvays. Under promenaden till Linné trampar jag rätt ned i ett vattenfyllt hål, och tackar mina nyinköpta regnsäkra skor. Drömpop-Danne undrar om det inte var samma hål som han också trampade i, det kommer vi aldrig att få ett riktigt svar på.
Vi hinner fram till Linnéscenen (som är fullpackad med människor) precis innan Allvays går på scenen. Dom öppnar starkt med reverb och gitarrkaos, och spelningen växer för varje låt som spelar. I publiken slås jag av att jag är ganska lång, men att det alltid finns några jävlar som är längre som vill stå framför mig (fullt medveten om att vissa har det värre än mig). Dreampop-Danne slår mig på axeln och ler. Popmannen busar och röker en cigg. Efter spelningen konstateras det att det här nog minsann var festivalens bästa spelning hittills, och att trumljudet satt som en sportkeps.
Efter spelningen så börjar den stora festivalvandringen igen. Några ansluter till vårt lilla gäng, och några avviker. Vi är på väg för att se Artemas på Höjden, men det är helt omöjligt att ta sig dit. Popmannens tidigare profetia verkar stämma, och jag slås av Way Out Wests skicklighet i att välja ut artister, och att jag inte har koll på majoriteten (tydlig gubbvarning). Här ändrar gänget form igen. Några vill dricka öl med väldigt lång kö, jag och skäggmaffian vill sitta ned och dricka öl med kort kö. Vi splittras.
Dedikationsgänget ansluter som småningom till oss, och vi pratar om att alla i PJ Harveys band hade feta namn, om att hungern börjar komma - men skägget säger att det är ”New Orderig blipp-blopp musik på Höjden” om trettio minuter som bör prioriteras innan mat, så vi rör oss - och till min glädje är alla kissnödiga.
Nation of Language börjar, och många i publiken dansar kraut dans. Dalslands-Danne håller med om skäggets beskrivning av New Order och blip-blop, och jag instämmer. Jag gillar det till en början, men efter ett tag börjar jag tänka på ett begynnande nageltrång - medan skägget går i basspelarextas. Vi ser hela spelningen, och efter det rör vi oss för att hitta någonting att äta - och helt plötsligt är alla borta. Jag köper en undermålig falafel av ett matstånd som först försöker lura i mig gluten och förgifta mig. Jag blir sur.
Under min korta måltid hittar jag popmannen och fiolmannen som vill dricka vin, men tappar bort dom direkt då jag fått tag i Skäggmaffian på telefon. Jag letar runt, och hittar Skäggmaffian på ett för mig tidigare obesökt område på festivalen.
Vi bestämmer oss för att gå till Höjden tidigt för att komma långt fram på nästa spelning med Glass Beams, så vi hittar en plats cirka 3 meter från scenen. I väntan på att spelningen ska börja pratar vi om black metal-loggor, gamla nyårsfester, replokaler och att det är fett att se artister som man inte hade lyssnat på eller upptäckt naturligt hemma. Tack för det Way Out West.
Glass Beams går på scenen och dom trollbinder mig direkt. Det är snyggt, coolt och svänger som tusan. Publiken och jag går i trans, och vi alla fuldansar. Spelningen byter skepnad och dynamik om vartannat, och det är så jäkla gött att känna lite basflås i bröstet. Det mest begåvade gigget hittills.
Efter konserten har jag redan från början bestämt mig för att lämna området för att hinna hem och klappa katt och säga hej till min tjej, innan det är dags för Stay Out West och Pustervik. Så det gör jag. Skäggmaffian hänger på, men stannar för att äta på vägen. Väl hemma unnar jag mig en smörgås, och ett skobyte - allt för att blidka mitt nyuppkomna nageltrång.
Kommer in på Pustervik som är helt utan kö (skönt). Jag känner inte igen någon i lokalen, så hittar en stol vid baren. Jag köper en öl och slöscrollar på telefonen, och försöker sy ihop mina anteckningar från dagens äventyr. Jag blir rastlös och börjar prata med mannen som sitter bredvid mig. Han berättar om alla spelningar han har sett genom livet, och att han brukar frekventera Göteborgs olika spelställen. Hans kompis ansluter. Hon har köpt Way Out West biljetter för att se filmpremiärerna, och är uppenbart irriterad över att publiken på festivalområdet är för ung. Jag tycker det verkar konstigt.
Jag lämnar dom, och utanför toaletterna hittar jag skäggmaffian. På toaletten får jag ta del av ett samtal mellan två småländska män. Dom pratar högt om att ligga med varandras fruar, och försöker bjuda in mig till samtalet. Jag lämnar fort.
På Pusterviks lilla scen drar The Pill i gång. The Pill består av tre personer som spelar någon form av garageig punk. Det är kul, och jag kommer på mig själv med att skratta högt mellan låtarna och mellansnacken. Det är naivt, ungt och charmigt med glimten i ögat på något sätt. Det här är nog ett band som kommer att kunna bli någonting större framåt.
Efter spelningen springer jag ned för att se English Teacher som i princip börjar direkt när The Pill slår ut sista ackordet. Jag brottar mig fram genom publikhavet och landar på fjärde raden tillsammans med skäggmaffian. Något i publiken blir sur på mig för att jag är brötig, och jag förstår dom.
English Teacher börjar starkt, och har några uppenbara guldkorn till låtar - men spelningen blir lite för lång, och lite för ”hej, vi har tagit väldigt många högskolepoäng inom musik så vi vill göra det så komplicerat som möjligt-aktig”.
Nu ger jag upp, och lämnar in gubbkroppen på förvaring över natten. Utanför ringlar sig kön in till Pustervik hundratals meter lång.
Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar