Avlyssnat: Dozer - Drifting in the endless void (dubbelrecension)

Borlänges Dozer bildades redan 1995 och har fem fullängdare i bagaget. Dock så är det 15 år sedan Beyond Colossal släpptes som är deras senaste. Jag har märkligt nog ingen relation med Dozers tidigare material trots min fäbless för tung musik som har ökenvibbar. Lyckligtvis så är den skadan nu reparerad med råge efter att ha lyssnat igenom Drifting In The Endless Void otaliga gånger den senaste tiden. Varje gång med ett stort leende på mina läppar då detta är löjligt bra.

Plattan inleds med Mutation/Transformation som mer eller mindre direkt griper tag i dig och helt enkelt vägrar släppa sitt grepp. Du är fast i Dozers ökenlanskap där riffet och groovet är högsta lagen och det enda du kan göra som vanlig dödlig är att buga och dyrka, du har helt enkelt inget val och för den delen så vill du inget annat heller. När plattans tredje spår "Dust For Blood" når dina trummhinnor så är du nere för räkning. Plattans bästa spår enligt denna skribent. Skulle nog nästan vilja beskriva den som beroendeframkallande och det vore nästan rimligt att slänga på en etikett på plattan som varnar för att den är just det.

Drifting In The Endless Void är helt enkelt en storartad platta som helt saknar svagheter. Du är fast från första till sista ton. När jag själv skulle lyssna igenom plattan första gången så slutade det med att jag efter tre genomlyssningar satt där i soffan smått chockerad och omtumlad av den enorma käftsmäll som jag precis utsatts för. Ökendammed hade torkat igen mina läppar och täppt igen mina bihålor. Jag bara satt där och täkte "hur jävla bra är inte detta!". Behöver jag säga att det är köptvång på denna platta eller har ni redan förstått det? Bra!

/Anders Bergström

Jag funderar ofta på vad det är som gör stonerrock bra och dåligt. Jag tycker oftast att genren är stentrist men samtidigt så känns det som världens bästa gitarrmusik när man lyssnar på vissa band. Jag tröttnar aldrig på Kyuss eller Lowrider. Möjligen beror det på att gammal är äldst och att originalen inte går att kopiera.

Dozer hör definitivt till originalen. Som ett av banden som gjorde stonerrocken till vad den är så har dalmasarna en evig plats som ett av banden som satte standarden. Och när nu bandet återvänder på skiva med det första släppet sedan 2008 så undrar man ju om de fortfarande har magin i behåll.

Svaret är utan tvekan: Ja!

Här finns svänget, gunget och den där sköna känslan i gitarrspelet som förflyttar dig till en annan sfär. Så som bra stoner gör. Det är en varm och själfull ljudbild som draperas i snygga melodier och snyggt utmejslade riff. Det är en sjukt imponerande skiva i sitt hantverk. Dozer visar var stonerskåpet ska stå om man säger så. Lägg därtill en själfull sånginsats från Fredrik Nordin som förhöjer den där intensiva känslan så har ni en bra bild av den här skivan.

Jag är fortfarande inte helt säker på vad det är som gör Dozers stonerrock bättre än andras men det spelar mindre roll. Det här är ganska lysande!

/Magnus Tannergren

"Drifting in the endless void" släpps 21 april av Blues Funeral Recordings

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs hela artikeln »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs hela artikeln »

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen. Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret. Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Läs hela artikeln »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten